Mindre TID att sova.

När vi var på möte i skolan pratade rektorn om att snart så skulle vi inte ha barnen på fritids lika mycket då vi hade smått hemma igen. Reglerna är så att har man föräldrapenning och är hemma med små syskon får de andra barnen inte mer än 15 timmar på fritids.

Både jag och min sambo tänkte samma tanke.
WTF?

Ena läraren sa med drypande falsk len stämma;
-”Ja men det är ju bra för de äldre syskonen att få lära känna sitt småsyskon och få ett band till bebisen!..ja bebisarna blir det ju för er..hihi.”

Vi frågade de andra barnen vid hemkomst den kvällen vad de tyckte.

-”MÄÄ vaddå, tar ni bort mina kompisar alltså? Utbrast 9 åringen
-”Men jag gillar ju fritids…där får jag ju mellanmål juu” sa 8 åringen
-”Ska vi inte vara på skolan alls?” undrade 6 åriga sonen
-”Men jag vill ha deras fruuukooost juu” sa 6 åriga dottern surt
-” JAAAAAAAA!” ropade 11 åringen glatt.

Äldsta sonen 14 år tittade på oss med stora ögon…säger med sammanbitna tänder..
-”Ska ALLA…dom där,…vara hemma tidigare varje dag?”

Vi förklarade i positiv anda med vad som är bra med det,
men det lät inte så ens i våra egna öron.
-”Det är inte jag som bestämt att ha två bajs maskiner hemma,
varför ska ni alltid straffa mig???” 9 åringen
-”Jag kan hjälpa till med kissblöjorna,..men inte de blöjor med brunt i” 8 åringen
-”Men de där små sakerna kan ju ändå inte leka med mig, de gillar ju inte lego” 6 åriga pojken
-”Och jag tänker då inte leka med dom, för de gör ju inte vad jag säger” 6 åriga tjejen
-”Jag vill jätte gärna vara med dom små, men jag får väl leka med mina kompisar också?” undrar 11 åringen.
Äldsta sonen 14 år tittade på oss med ännu större ögon…
-”Ska ALLA…dom där,…vara hemma tidigare varje dag?”

Imorse som alla andra lediga helger vaknar tvillingarna vid halv 6.
När de fått sin välling sätter jag mig vid datorn och inser en sak.

HALV 5???? Klockan ska ju vridas tillbaka en hel timma.
Det är inte snällt.
Gå upp halv fem en söndag…
En HEL timma till ska vi ha alla barnen vakna,..ikväll…

//JO

Nu har jag fått tummen ur röven.

Nu har jag gjort det.

Påbörjat min portfolie.

Har tvekat så länge och sagt att jag måste fixa den,
men nu fick jag tid över.

Undrar vad Ni tycker om den, om det ser bra ut
eller om den behöver mer jobb?

//Johanna

Till Dig som har det motigt.

Hade mer eller mindre tänkt skriva en massa strunt

Om att jag har det kämpigt med min hälsa,
att mina tvillingar fått febertoppar
att jag har så mycket jag Måste göra
men…

Vad har jag att klaga på egentligen?
Mer än en massa strunt.

Sänder en tanke till de som har motgångar utav helvete
och hoppas livet ändrar vindarna
och ger dom medvind.

Kram från mig.

//JO

Att Växa Upp.

Igår fyllde tvillingarna 1 år.

Och det är så underbart att få se ett barns första reaktion på tårta.
Socker kladd och grädde, sylt och hallon Mouse hamnade överallt.
Deras tindrande ögon var oslagbara då de fick paketen, inte för leksakerna, utan för att de fick riva sönder allt papper utan att mamma och pappa sa nej och tog det ifrån dem.

När kvällen var över och det sov åtta stycken socker fyllda barn satte jag mig för att jobba med mina bilder. Då började tankarna snurra om att allt går så fort med barnen- att de växer och lämnar bebis stadiet så snabbt. Den där gosigaste tiden med ett barn, när man som förälder blir så villkorslöst älskad.
Detta avsked som jag på något sätt sörjer för…

Där slutade jag deppa.
För just i den stunden insåg jag vilket Helvete vi kommer få om några år.

Puberteten.

För tjejer brukar puberteten börja när man är mellan 8 och 12 år.
Och Vi har åtta barn.

Varav sex stycken är döttrar.

År 2020 är barnen 21, 18, 16, 15, 13, 13, 8 och 8år.
Alla barn är i puberteten förutom äldsta pojken samtidigt detta år.

Jag är glad att vi har två toaletter.

Vi kom ialf på en bra regel när det gäller Att sätta gränser till sina döttrar angående underkläder och nät surfande;

”Inget smalare i baken än ett rejält bredband och inte fler mbit/s än vad en spänd stringtrosa mellan två kaffe burkar kan förmedla.”

//JO

AKILLESHÄL.

När någon attackerar mig kan jag för det mesta ta hand om det själv,

men när någon attackerar mina barn har jag svårt att ”Bara Ta Det”.

Speciellt när det handlar om en vuxen person på barnens skola.

Vill inte skriva några namn, detta blogg inlägg handlar snarare om just den här KÄNSLAN när någon annan utsätter mina barn för onödigt Lidande.

Jag känner då det där mullrandet inom mig,
ett dovt morrande från Mitt Odjur.
Känner hur varenda nerv förbereder sig, hur varje muskel knyter sig.
Känner hur hela jag förbereder inför en motattack.

Ni vet när man har trängts mot en vägg- metaforiskt,
när man backat, svalt och försökt UNDVIKA en konfrontation
och det enda som finns kvar…
är att Ta Sats.

Men min erfarenhet av sådana krig är att agerar man med motattack mot FEL person, Någon som uppvisar att denna inte har Något att Förlora i ett sådant spel-
så har jag alltid mest att Förlora.

Mina Barn.

Samhället Ska fungera så att människor med högre utbildningar, som arbetar med människor- de som har dessa yrken där de ska hjälpa- SKA ju göra det.

Min erfarenhet är dessvärre tvärtom.

Får man någon emot sig som gömmer sig bakom yrkesrollen kan det vara en person som riktigt skadar en och familjen. För när man är förälder har man också världens akilleshäl.

I Makro världen har jag funnit en del Figurer,
något är tänkt till en barnbok, några är sparade till andra projekt.

Men jag har funnit mitt Odjur.

I makro världen finns den.

Det som jag känner inom mig när morrandet börjar.

För detta Makro-Monster har också något att skydda,

har också en akilleshäl.

 ...sin Bebis. 

//JO