Och så kom beskedet....
Jag har inte kunnat slappna av, sluta älta oron-
har inte kunnat annat än måla FAN på väggen
för att klara av att hantera om det Värsta skulle hända.
Och så kom beskedet…
töserna fick komma hem.
Känslan att få hålla dom,
mina minsta guldklimpar (utan slangar) var obeskrivlig.
Att äntligen äntligen få de där leendena tillbaka
och höra mer joller än sorgset gråt kändes som storvinst.
Det som tynger mitt hjärta fastän vi fick hem våra små
är de föräldrar som förlorar sina barn i detta virus.
Fy fan vad orättvist.
Ett osynligt luftburet virus som kan ta ens bebis ifrån en.
Värsta faran är för tillfället över för oss,
läkarna varnade att detta bara kan vara rond ett.
Att vi måste vara extra försiktiga med ditten och datten.
Och vid minsta sämre tillstånd åka in igen.
Speciellt för minsta tvillingen som fortfarande har hostan,
hon kommer ha en kämpig period framöver.
MEN Just nu tackar jag för att våra töser är hemma igen,
och att vi kan med försiktighet börja hoppas igen-
att vi ska få leva tillsammans väldigt länge.
TACK för det stöd jag fått av Er här på FS,
det har varit en nödvändig livboj för mig ska ni veta.
*tack*
//JO



Har tänkt så mycket på Er.
Kramar Milla
Det är verkligen sådana här stunder då det känns fint att det finns de som sänder styrka. Tack Milla. =)
MVH Anita
Tack Anita, det värmer.
Tack Lena, det gör mig glad att få stöd och omtanke från dig. =)
Tack Bengt, det ger mig styrka och glädje att du gör det. =)
Tack Krillan, dina ord värmer gott ska du veta. =)
ing-marie
Det hoppas vi med, tack för ditt stöd Ing-Marie. Mycket glädjande. =)
Stora kramar till Er alla!
Ja det hoppas vi med, tack för din omtanke och sända styrkekramar Helene.
/ Lena
Tack Lena för dina mycket glädjande ord, det värmer att du tycker så.
Oron finns men inte lika elakartad oro. =) Tack för din omtanke Anne-Sophie.
//Urban
Tack urban för din stöttning. Värmer.