Autopilot
Främliggörande inom konsten är ett begrepp som utvecklades av den ryske författaren och formalisten Viktor Sjklovskij i sin essä Konsten som grepp (1917). Det är en teknik som används för att presentera vardagliga, välbekanta objekt eller situationer på ett sätt som gör dem ovanliga eller främmande. Syftet är att tvinga betraktaren att stanna upp, reflektera och se världen med nya ögon, istället för att bara passivt känna igen det man ser. Han menade att i vardagen fungerar vi på "autopilot", där saker ersätts av symboler. Konstnärligt språk "strävar" efter att göra vardagen svårare att uppfatta och därmed mer märkbar.
Fangorn
I mina drömmar dyker ofta begreppet upp i form av att jag befinner mig på platser som är fullkomligt främmande för mig. Visst, det är säkert en blandning av allt jag har sett och upplevt genom livet, men drömmarna är så intensivt levande och samtidigt så främmande att jag ofta vaknar med en känsla av både förvåning och förundran över hur min hjärna faktiskt fungerar. Hur kan den plötsligt placera mig i miljöer eller situationer som ligger så långt från min medvetna förståelse av hur världen ser ut och min känsla av vem jag är? Nej, det är ett stort mysterium, men också en fantastisk gåva från mitt inre. Min hjärna ger mig upplevelser som jag aldrig kommer att få uppleva i vaket tillstånd (vilket jag nog i och för sig ska vara tacksam för). Det blir som att bära på sitt eget inre hemliga universum.
Gör vi inte alla det, förresten, på gott och ont?
Dreamscape
It's a Good Morning
Det intressanta, dock, och ibland något obehagliga med dessa drömmar — särskilt med tanke på att jag är fotograf — är att jag aldrig får möjlighet att fotografera det jag upplever. Temat är ofta att jag glömt ta med mig kameran. Den ligger kvar på hotellet, som jag inte kan hitta tillbaka till, och jag tvingas se och uppleva alla underbart märkliga platser utan att kunna bevara, registrera eller uttrycka. Det är en intressant och rätt olustig twist på det hela för en inbiten registrerare av intryck som jag är. Kanske något att fundera över mer djupgående.
This is What we Saw
Before I Wake
Nu har jag i alla fall börjat experimentera med tanken på att försöka använda begreppet främliggörande i mitt fotografi lite oftare och mer medvetet. Kanske inte främst för att få betraktaren att bryta invanda tankemönster, även om det kan bli en sidoeffekt av mitt undersökande, utan framförallt för att försöka bryta mina egna invanda tankemönster kring seendet — men kanske framförallt kring metodiken. Till exempel hur jag använder kameran som ett verktyg i mitt konstnärskap.
Climb
Hur gör man då detta som fotograf? Ja, först och främst är främliggörande knappast en nyhet för många av oss som använder kameran som ett verktyg för att skapa konst, men metoderna att nå dit är många. Man skulle ju kunna säga, om man nu vill göra det väldigt enkelt för sig, att det borde räcka med att använda ett objektiv som inte registrerar verkligheten som våra ögon ser den, men det känns aningen för simpelt kan jag tycka. Den moderna människan är nog dessutom så van vid fotografier numera att en bild tagen med exempelvis en lång brännvidd eller med vidvinkel förmodligen inte uppfattas som särskilt främliggörande.
An Interpretation
Gambit
T
Att bearbeta, utveckla eller främliggöra sina bilder i mörkrummet — det analoga eller det digitala — är en av dessa metoder. Men mörkrumsarbete påverkar ju inte det som händer i ögonblicket då jag tar min bild, utan faktiskt efter att bilden tagits. Möjligen kan min erfarenhet av bildbehandling påverka mina val i fotoögonblicket och därmed få mig att tänka ett steg längre — gå vidare in i mörkrummet rent mentalt och utifrån det göra mina val när bilden tas.
Men nu vill jag hitta en teknik där främliggörandet kan uppstå i samma stund som blicken och kameraögat når det vi tillsammans ser. Jag vill försöka hitta en metod där jag motverkar min egen "automatiserade" perception helt enkelt. Att utmana mig själv och mitt sätt att arbeta med fotografi. Det handlar alltså om att stänga av autopiloten och försöka tvinga ut mitt seende och min metodik på nya vägar.
Parkour
Playground
Det finns en vanlig föreställning om oss konstfotografer att vi inte bryr oss om tekniken, eller att vi i alla fall döljer våra brister inom det området genom att legitimera 'tekniskt undermåliga' bilder — för att vi arbetar med konst, där allt är tillåtet. Det här är en missuppfattning, vill jag hävda. Visst, jag tycker också att allt är tillåtet, men det betyder inte för den skull att jag tycker att allt är bra. Jag känner faktiskt inte en enda konstnär som struntar i sitt hantverk, oavsett vilken konstform det handlar om och oavsett om hantverket handlar om tekniska aspekter eller rent mentala processer. Frågan är kanske snarare vad vi lägger in i ordet hantverk och hur vi väljer att använda våra verktyg.
Defiant
Om du ser ett fotografi på en utställning där allt till exempel är suddigt och ur fokus, så kan du nog vara hyggligt trygg i att fotografen valt detta tillvägagångssätt helt avsiktligt och med en medveten hållning till sitt hantverk i försöket att uttrycka något. Om det är bra eller dåligt är en helt annan sak och något som handlar om ditt eget högst personliga tyckande.
Lockdown
Wall
Jag har övervägt att prova ICM (International Camera Movement), men jag gillar ju egentligen inte rörelseoskärpa. Min erfarenhet av det handlar om misslyckade bilder där rörelseoskärpan blivit en ofrivillig effekt. Nu vet jag att ICM handlar om medveten rörelse, vilket är något helt annat, men jag har ändå så svårt för det och min målsättning är dessutom att kunna se vad jag gör när jag gör det — att kunna göra medvetna visuella val när jag ser dem, inte att tänka mig att om jag rör kameran på ett speciellt sätt, med en specifik bländaröppning och tid, så kommer troligtvis följande att hända.
Channel
One Among Many
Fast här är den spegellösa kameran oslagbar. Jag ser ju hur mina val kommer att påverka bilden direkt i kameran, i samma ögonblick som bilden tas. Jag älskar det, och det ger mig en verklig chans att komma åt just det jag eftersträvar — att kontrollera processen genom seendet. Det fungerar inte med ICM, men väl med exempelvis multiexponering som metod. Så det har jag nu valt att undersöka mer på djupet.
Jag har precis påbörjat den här resan, och på sätt och vis är det som att börja om, i alla fall då det gäller själva mekaniken och tekniken kring processen. Å andra sidan känns det också väldigt bekant — som att måla igen. Ena stunden Bambi på hal is, andra stunden en Isdans som jag känner väl igen.
Freeze
Sketch 13-03-25
To Peter
Jag började i alla fall med två exponeringar per bild, men jag blev inte nöjd. Jag lyckades inte riktigt hitta ett uttryck som kändes både främliggörande och visuellt intressant — istället blev det mest tomma gester.
Det är en väldigt känslig och svår balansgång det här — att använda en specifik teknik i kameran, utan att göra den till ett självändamål, men där tekniken ändå är en vital del av det viktigaste — nämligen idé och känsla. Okej, inget nytt egentligen, jag menar den balansgången finns ju alltid där, men nu måste jag balansera tekniska aspekter jag på långa vägar behärskar med allt det där jag faktiskt vet och vill — mitt bildspråk, min berättelse, mina konstnärliga avsikter.
P
Så jag har fortsatt experimentera med fler exponeringar per bild, och efter hundratals misslyckade bilder den senaste tiden har jag, åtminstone just nu, kommit fram till att tre exponeringar per bild oftast ger de uttryck jag söker. Men jag hinner säkert ändra mig många gånger längs med vägen.
Rooted
And the Red Dawn
I kameran kan jag dessutom laborera med hur jag vill att varje exponering ska fungera ihop med de andra som ingår i bilden, vilket spelar en nästintill avgörande roll, men det är något jag verkligen inte riktigt fått kläm på än. Jag är mitt uppe i detta och har "all tid i världen", så jag forskar vidare. Bilderna ni ser i detta inlägg är som sagt bara början på min resa. Så håll ett öppet sinne och håll till godo...😊
Skriver om
Innehållskategorier
- Intresse - Arkitektur
- Intresse - Konstfoto
hur kul som helst, samuel - det här är något jag på en gång känner att jag ser fram emot att se mer av! 🙏
Ja, det är faktiskt ett otroligt spännande och fördjävl… svårt sätt att fota. Mycket hamnar i sopen om man så säger, men jag är rätt säker på att övning ger färdighet. Var ute idag och drog iväg 500 bilder, känner att det är det bästa jag kan göra (att mata på) för att öva upp både teknik och hur jag skall förhålla mig till tekniken för att komma åt det som ändå är det viktiga — uttrycket. Det är så ini bängen stimulerande i alla fall, skall du veta. Lustfyllt och samtidigt otroligt svårt.
Jo, serru, det är det fina med spegellöst, att jag kan välja, eller för den delen välja bort om jag vill se alla exponeringar i sökaren eller på skärmen medan jag tar bilden. Jag kan också välja några olika sätt på hur exponeringarna kommer att ligga i den färdiga bilden, vilket är den mest knepiga biten att få koll på och samtidigt faktiskt den viktigaste. Jobbar vidare på den biten som den envise jag är…😄
trägen vinner, har jag hört. 😄 och med tanke på vad du har redan nu, finns det ju potential att bli HUR jävla bra som helst.
men då förstår du ju min fascination över icm, även om det är nåt helt annat - just det där med att vilja göra hur mycket som helst, bara för övnings skull, och de förhoppningsvis fantastiska bilder som kan komma att bli - sen! 😅
Jag förstår det i allra högsta grad, och så väsensskilt är det inte egentligen, jag menar då när det gäller det här med att främliggöra. Ok, visuellt är det skillnad, men kanske inte rent konceptuellt.
det finns ju likheter i det hela. att se, men inte se. att undra vad som är vad. vart börjar det ena, och vart går det över i något annat?
bara lite olika sätt att göra det på. jag gillar båda! 🤗 även om jag personligen inte har ägnat mig åt att dubbelexponeringar sen den analoga tiden. 😅
Det är det jag gillar mest med fotografering: "att stanna upp, reflektera och se världen med nya ögon, istället för att bara passivt känna igen det man ser. "
Tack så hjärtligt Rolf, och jag håller med dig...😊
/Samuel
ja ....
en person du skulle tycka om att ha mött
Gunvor Nelson
nu död men
läs utställningskatalogen från Moderna 2007
hon tänker
är orädd
min enda förebild
/inger
nu kommer vråren
Absolut, och vad skönt det är med ljus och lite värme...😄
/Samuel
Jag håller verkligen med dig och det där med att försöka hitta det främmande är också något jag pysslat med så länge jag kan minnas, men ibland kan man behöva något som stänger av sin egen autopilot och tvingar ut en själv ”i det okända”. Jag behövde i alla fall det för att hitta tillbaka till lusten. Det betyder dock inte att jag kommer att syssla med just den här tekniken för evigt, men just nu känns det spännande och lustfyllt, men också rätt ovisst på något vis. Blandade känslor helt enkelt, men jag behövde verkligen utmana mig själv, sedan vad det leder till får jag se…😊
/Samuel
Jag har väl sysslat med sånt också tex genom lithkopiering så kan man få fram oväntade effekter som förändrar det man ser. Även inkopiering av tunna
papperstrukturer. Man behöver sånt också som omväxling.