Det estetiska berättandet
Jag är, som ni förmodligen redan vet, poolvärd för en grupp på DeviantArt som heter Living For The City (LFTC). Gruppen grundades för fjorton år sedan med målsättningen att visa fotografi av hög kvalitet inom det urbana fältet. Eftersom bilder tagna i urbana miljöer knappast kan sägas utgöra en genre i sig, utan snarare fungerar som ett paraply under vilket många genrer ryms, har LFTC numera en dubbel ambition: dels att fånga upp det bästa inom området (då begränsat till DeviantArt), dels att hålla ett brett synfält vad gäller utgångspunkter, idéer och uttryck.
Vi visar därför bilder inom följande kategorier: Cityscapes, Street, Architecture, Photojournalism, City Life, People, Long Exposure, Black and White, Transport, Urbex, Signs, Graffiti and Street Art, Graphic Mode, Urban Conceptual och Urbanity.
Puh, tänker du kanske – och det gör jag också emellanåt, särskilt eftersom jag driver gruppen ensam. LFTC är dessutom en modererad grupp, vilket innebär att medlemmarna skickar in sina bilder för publicering, de väljer själva kategori, och därefter är det jag som avgör om bilden ska publiceras och om kategorin känns rimlig. Det är alltså min blick och min idé som styr gruppens innehåll. Jag är envåldshärskare här, vilket ger mig rätt mycket blandade känslor.
När jag tog över som poolvärd för några år sedan valde jag att fortsätta på den inslagna vägen och behöll den strikta modereringsprincip som varit gruppens grund sedan starten. Det är med andra ord ett val jag själv får ta ansvar för. Ursprungligen var vi dock flera administratörer, vilket innebar fler blickar, fler tankar och fler idéer kring medlemmarnas bildförslag. Tyvärr har dessa kollegor fallit ifrån en efter en, i takt med att DeviantArt fick nya ägare och plattformen började röra sig i en riktning som många av oss – inklusive jag själv – upplever som helt fel.
Hittills har jag inte lyckats hitta nya personer som både håller hög fotografisk kvalitet, brinner för ämnet och dessutom är villiga att lägga ner tid på en grupp som LFTC. Numera styr jag därför skutan ensam. På ett sätt kan det kännas befriande, men samtidigt fel, eftersom jag i grunden avskyr diktatur. Men, va fan – det här handlar inte om världspolitik, utan om en liten bildgrupp på DeviantArt.
Anledningen till att LFTC är modererad är hur som helst enkel: jag har sett vad som händer när grupper inte modereras. Det blir lätt ett slags ”hejsan svejsan”, för att uttrycka det milt. I grupper som säger sig vara inriktade på urbant fotografi dyker det plötsligt upp naturbilder, matfotografi och allehanda annat som saknar koppling till det urbana. I grupper för abstrakt fotografi kan man hitta ”tok-roliga” porträtt på den egna katten eller helt ordinära landskapsbilder där det är uppenbart att det abstrakta mest är en efterhandskonstruktion.
Jag skulle kunna fortsätta nästan i all oändlighet med exempel på märkligheter och felplacerade bildidéer jag stöter på. Men det kanske mest kontroversiella – och samtidigt mest besvärliga – är att det produceras enorma mängder uselt fotografi (sett ur mitt perspektiv, naturligtvis). Jag blir uppriktigt trött av att behöva skyffla mig fram genom allt detta visuella brus när jag egentligen letar efter de där guldkornen: bilder som överraskar, engagerar och stannar kvar.
När jag tog över rodret för LFTC ville jag därför att gruppen också skulle vara en plats där kvalitet faktiskt står i centrum. Men här uppstår naturligtvis ett problem, en elefant kliver in i rummet, så att säga:
Vad är kvalitet – och äger jag verkligen svaret på det?
Ja, i det här fallet är det på sätt och vis ganska enkelt, det är min grupp, jag har satt upp reglerna och den som inte uppskattar det förhållningssättet har hundratals andra grupper att vända sig till.
Enkelt, eller hur? Nja. Inte riktigt. Åtminstone inte för mig.
Jag tar ju det här på stort och kanske rätt nördigt allvar, men eftersom jag i praktiken äger makten över vad som är ”bra” och ”dåligt” bland medlemmarnas bildförslag, och över vad som kan betraktas som urbant fotografi och vad som inte kan det, följer också ett ansvar. Visst, ett ansvar inom en mycket begränsad och ganska obetydlig liten värld, men ändå. Jag vill därför försöka förstå vad det är i mitt sätt att se, tänka och känna som gör att jag väljer vissa bilder och väljer bort andra. Och då måste jag börja med mig själv och mitt eget fotograferande.
Att välja och välja bort handlar i grunden om subjektivt tyckande – så långt är allt självklart. Men detta tyckande vilar i sin tur på erfarenhet och kunskap. Jag har ägnat mig åt urbant fotografi, passionerat och fokuserat, i närmare trettio år. Visst har jag ibland trampat lite snett och vinglat iväg på någon annan stig, men jag har alltid tagit mig tillbaka till det urbana spåret och under dessa år i urbaniteternas tjänst har jag arbetat inom i princip alla de kategorier som LFTC omfattar, vilket gör att jag med gott samvete kan säga att jag har en både bred och djup erfarenhet inom området.
När det gäller formell fotografisk utbildning saknar jag sådan. Jag är helt självlärd som fotograf, även om jag har fotograferat – med varierande seriositet – sedan slutet av 1970-talet. Däremot har jag en lång och gedigen utbildning i bild och form bakom mig, dels genom förberedande konstutbildningar, dels genom högre studier på Konstfack. Det innebär, som de flesta redan förstått, att jag i grunden är konstnär och att jag närmar mig fotografi med den tankestrukturen – och även när jag sitter som jury.
Jag är också tillräckligt gammal för att ha utbildats under en tid då den modernistiska traditionen fortfarande var starkt närvarande på konstskolorna. Mycket har förändrats sedan dess, men det modernistiska tänkandet kring form och struktur sitter djupt i mig. Samtidigt försöker jag emellanåt göra uppror mot detta arv, vilket gör att mitt bildseende också rymmer inslag av det premodernistiska, det postmoderna och det samtida. Lite av varje kanske, och jag vet att det låter minst sagt luddigt, lite som när någon får frågan om vilken som är deras favoritmusik och svaret blir: ja, jag gillar väl det mesta… lite av varje liksom. 
För mig är formen i alla fall den absoluta utgångspunkten. Det är ett synsätt som tydligt kan härledas till modernismen. Jag ser estetik och formell stringens som en nyckel – en nyckel som förhoppningsvis öppnar dörren till bildens berättelse. Saknas den nyckeln tar jag mig ofta inte vidare. Ibland leder dörren till ett mer litterärt eller narrativt innehåll, ibland är det formen i sig som utgör berättelsen. Oavsett vilket är det formella och det estetiska avgörande för att jag ska nå fram till bildens kärna.
Problemet med estetik är dock att begreppet ofta förväxlas med ordet ”vackert”, vilket gör det både svajigt och missförstått. Jag vill med en dåres envishet hävda att estetik inte är synonymt med skönhet. ”Vackert” är ett högst personligt omdöme – det du upplever som vackert kan jag uppleva som fullständigt ointressant, och tvärtom. Estetik handlar för mig om hur en bild är uppbyggd: om komposition, om relationen mellan bildens element och om hur dessa används för att förmedla något. Inte om motivet i sig är vackert eller inte.
En medveten hållning till den tvådimensionella ytan – hur fotografen förhåller sig till den förutsättningen – upplever jag att jag ofta kan känna direkt när jag ser andras fotografier. Det låter diffust, jag vet, men där spelar erfarenheten sannolikt en avgörande roll. Det är i alla fall detta jag först söker när jag bedömer bilder i LFTC. Samtidigt finns det ett problem, och det är kategorierna.
Det estetiska berättandet är nämligen inte lika centralt i alla genrer. Detta blir särskilt tydligt inom Photojournalism, där berättelsen ofta väger tyngre än det formella bygget. Visst finns det fotografer inom genren som arbetar mycket medvetet med form, men själva begreppet antyder att innehållet har företräde. För min del är detta den svåraste kategorin att hantera, vilket sannolikt också speglar sig i gruppens bilder. Jag överväger därför att ta bort kategorin helt – dels för att jag känner mig för osäker och oerfaren inom området, men kanske framför allt för att det finns alldeles för få aktiva fotografer på DeviantArt som har en journalistisk utgångspunkt.
Gatufotografi är en annan problematisk, men samtidigt fantastisk, kategori. Problematisk därför att det tycks finnas en föreställning om att bilder automatiskt blir intressanta bara för att de föreställer människor på gatan. Så är det inte, åtminstone inte i mina ögon. Jag ser människor passera över gator, vandra längs trottoarer och sitta på bänkar varje dag. Måste detta också dokumenteras i oändlighet utan någon tydlig idé om varför?
Jag är uppriktigt trött på den stora mängden generiska, innehållslösa bilder av människor i stadsmiljöer som strömmar in till gruppen – ofta utan någon genomtänkt relation till vare sig berättande eller form. Och varför ska vi dessutom ständigt matas med bilder av människor som stirrar ner i sina telefoner? Visst är mobiltelefonen ett av vår samtids stora gissel, och jag har hört gatufotografer vittna om hur svårt det blivit att hitta intressanta skeenden när den urbana interaktionen ersatts av individuell skärmförsjunkenhet. Gatan som teater har förvandlats till en scen fylld av zombies.
Samtidigt kan gatufotografi vara fullständigt lysande när fotografen lyckas fånga en händelse som är både ovanlig och formellt stark. Att befinna sig mitt i skeendet och samtidigt skapa en bild med tydlig komposition och formell stringens är bland det svåraste man kan göra som fotograf. De som behärskar detta är få – och det är kanske just därför vi ser så mycket medelmåttighet inom genren.
Många av dessa generiska varianter skulle möjligen passa bättre in under kategorin City Life. För det är en distinkt skillnad mellan gatufotografi och City Life. Det är inte samma sak.
Jag vill avsluta med att påpeka att bilderna som ackompanjerar denna text består av spridda urbana nedslag från undertecknad. De har inte nödvändigtvis någon direkt koppling till resonemanget och är kanske inte heller särskilt intressanta i sig. Egentligen hade jag hellre visat bilder från gruppen, men av upphovsrättsliga skäl låter det sig inte göras. Den som är nyfiken är dock välkommen att besöka gruppens sida och själv bedöma både bilderna – och hur väl jag egentligen sköter mitt uppdrag.
Följ länken här under:
https://www.deviantart.com/living-for-the-city
Tack för att du tog er tid att läsa
och så önskar jag dig en riktig God Jul och ett Gott nytt År. 😊
Skriver om
Innehållskategorier
- Intresse - Arkitektur
- Intresse - Konstfoto
kvalitet är ju ett superknepigt ord, tycker jag. har funderat på det en hel del, och kommit fram till att det är just - knepigt. för som du säger; vem tusan avgör det?
och samtidigt; det ÄR skillnad. det kan vara en enorm skillnad i kvalitet, och det beror inte på bara fotografiet i sig, utan också på vem det är som betraktar, och hur mycket kunskap och erfarenhet den personen har - och vilken genre den rör sig i, om betraktaren själv fotograferar.
kvalitet är ett rörigt begrepp, men behövs ändock.
jag antar att det var i den här gruppen du nekade någon inträde, som du skrev i en kommentar för inte alltför länge sen?
Så var det och det gick ju som det gick…😉Det är väl just på grund av sådana situationer som det blir som allra tydligast hur besvärligt det kan vara att ringa in det där med kvalitet. Nu kan jag ju tycka, vilket jag också skriver (både till alla som eventuellt känner sig träffade, inklusive mig själv) att så jäkla viktigt är det väl inte.
Du anar inte hur många gånger jag blivit refuserad genom åren i alla möjliga sammanhang och inte minst när det gäller modererade grupper på nätet och jag blev nog mer sårad när jag var yngre, men numera låter jag det rinna av mig ganska snabbt. Det tjänar inget till att stå och sura i något hörn så länge man i grunden tror och litar på sin egen blick och idéer. Det är bara att hoppa upp på hästen igen, det rör sig ju faktiskt inte om att vinna guldmedalj i OS.
Det är också lätt att ha en övertro på sin egen betydelse, det hade jag definitivt när jag var ung och nybakad i alla fall Numera är jag mer försiktig med det där och betydligt mer ödmjuk inför det faktum att det jag håller på med — om det är bra, dåligt, intressant eller ointressant — per definition och i lägen då det skall bedömas av andras blickar kommer att sågas, gillas, älskas och hatas, eller bara som det nog för det mesta är — mötas med en gäspning.
Vi lever i en värld där bruset av bildmaterial är så omfattande och påträngande att det sannerligen inte är lätt att bryta sig igenom och få människor att verkligen stanna upp. Jag är numera oerhört glad och tacksam om jag någon gång kan få någon enstaka blick att möjligen stanna en stund. Det får faktiskt räcka så.
att du klagade över att jag var så sträng
det du skriver läser jag
nu förstår du varför
jag önskade en genomtänkt bild med kvalitet av personligt utryck
som tex dina bilder
men jag fick ge upp
på alla sätt
men bloggar lite och blir anmodad om att sluta för jag är så ointressant
det får man nuförtiden se som en komplimang
tack för din intressanta, välformulerade text
och
alltid intressanta bilder
/inger
Ha, ha… det hade jag helt glömt, men så var det naturligtvis. Du var helt enkelt lite äldre och klokare än jag då.
Men du ska fan inte ge upp och sannerligen inte lyssna på alla dumheter som en del människor gillar att sprida omkring sig. Gillar att du vänder på det och ser det som en komplimang istället, det är tecken på mognad och erfarenhet. Nej, fortsätt skriv, fortsätt tänk och känn och fortsätt att skapa dina spännande och underfundiga bilder. Skit i trollen, helt enkelt. Och tack för att du stannar upp en stund inför det jag gör, det känns och har betydelse för mig.
/Samuel
https://www.fotosidan.se/pools/view/73/3994307.htm en bild jag hittade i gruppen gatufoto här på FS. En bild som jag personligen fastnar för. Den har en hållbar komposition, kontrast en berättelse som går att relatera till och ett visst mått av historia. Inte gatufoto utan mer City Life, stadsliv bör det heta. en bild som förmodligen kommer att fortsätta åldras med behag. (Och visa på väderhändelser som sannolikt blir mer och mer sällsynta.)
Önskar en God jul och ett gott nytt år.
/Gunnar S
Tack Gunnar. Jag håller verkligen med dig om att det där är en stark bild av livet i staden, kanske inte gatufoto (fast ett gränsfall kan jag tycka), men väl stadsliv. Här finns ju en berättelse man dels kan relatera till och som känns. Dessutom fungerar den bra rent formellt också. En bra spaning, så tack för den.
/Samuel