Form och tanke
Vad är grunden för fotografi, ja egentligen allt bildskapande? Om du frågar mig så är det mekaniken kring överförandet av en tredimensionell rumslighet, till en tvådimensionell yta. Har man inte förstått vikten av -och- kan hantera den transfereringen på ett mer eller mindre medvetet sätt så är risken rätt stor att det man försöker göra visuellt kommer att falla platt, även om man råkar sitta inne med den mest fantastiska berättelse eller idé.
Det gäller alltså att ha en grundläggande förståelse för den här mekaniken och dess språkliga beståndsdelar och jag skulle vilja påstå att det är det som vi kallar för att ha ett bildseende. När man förstått att det egentligen inte är verkligheten man sysslar med när man tar sin bild utan möjligen en slags representation, i två dimensioner, av ett ögonblick man valt ut, ja då öppnas ju en värld av språkliga möjligheter, av personliga berättelser och möjliga idéer. Men utan transfereringen som absolut grund så blir det inget som kan läsas bildspråkligt som intressant, eller tankeväckande, som beskrivande eller kanske ens begripligt av en betraktare.
Om jag skall försöka mig på att dissekera mitt eget sätt att tänka kring det här, hur jag väljer att hantera mekaniken så att säga, så är det verkligen allt annat än lätt, men en sak är säker och det är att i samma ögonblick som jag tittar på till exempel. en husfasad genom sökaren så upphör den att vara en fasad, och när bilden väl är tagen och omvandlats av sensorn till rådata så återstår bara geometriska figurer såsom kvadrater, cirklar, romber, linjer eller kurvor på en tvådimensionell yta i kombination med olika färger och kromatiska skalor. Färg och form, helt enkelt. Bildspråkets beståndsdelar är ju faktiskt just detta; geometri i kombination med färg och olika kromatiska skalor.
Men vänta nu, kan det verkligen stämma? Ja kanske för några få, men i mitt eget fall och i de flestas, vill jag nog påstå att det bara är halva sanningen.
Jag brukar likna bildspråket vid det skrivna ordet; Utan bokstäver, finns inget att läsa, bokstäverna är alltså grunden för skriftspråket, men utan att bokstäverna fogats samman till meningar och ord som vi känner igen genom det vi lärt oss att förstå som begrepp eller benämningar av något specifikt i vår verklighet, inre eller yttre, eller genomsyrats av en författares idéer omkring ett berättande så blir allt bara en obegriplig kedja av bokstäver utan mening eller innehåll. Jag vill mena att det är samma mekanik som gäller då det handlar om att kommunicera med bildspråket och dess alfabet. Har man inte lärt sig bokstäverna i alfabetet så kan man varken skriva, eller läsa, men det krävs något mer än bara läsförståelse och skrivkunskap för att verkligen kunna kommunicera och förstå en idé, eller berätta en berättelse på ett sådant vis visuellt att det blir intressant och spännande för en betraktare. Så bildspråket handlar alltså självklart inte bara om geometri, färg och tonomfång, men utan bokstäverna ingen bild att läsa av överhuvudtaget.
Alfabetet vi använder i överföringen mellan den tredimensionella verkligheten till den tvådimensionella ytan är alltså en kombination av olika estetiska beståndsdelar, matematiska eller mer organiska. Man kan tänka sig att när man skriver en bild så skulle man kunna reducera det språket till att faktiskt enbart bestå av detta och då har man på sätt och vis en abstrakt bild som enbart rör sig i ytplanet, men de allra flesta av oss jobbar ju med mer eller mindre tydliga tecken för, eller representationer av hur vi ser verkligheten, vi jobbar med någon form av avbildning av rumslighet helt enkelt. Fotografiet som media i sig själv är ju starkt förknippad med just detta; att frysa ett ögonblick av verklighet. Men att avbilda framgångsrikt handlar om att förstå skillnaden mellan avbildningen och verkligheten och kunna hantera den skillnaden visuellt.
Jag brukar tänka på den där utställningen som Matisse hade där han fick en fråga av en besökare gällande en av hans målningar som föreställde en naken kvinna: Besökaren undrade om inte låret på kvinnan var för tjockt, varpå Matisse svarade: Det är inget lår det är en målning. Det svaret illustrerar väl vad jag menar med att förstå skillnaden.
Att avbilda, eller beskriva en faktisk rumslighet, eller volym handlar om illusionen av den, det handlar om förmågan att omvandla en faktisk volym till en illusion av volym på en tvådimensionell yta där endast illusionen av den tredje dimensionen – volymen – är möjlig. Det kan man göra på många sätt och bildspråket är full av bokstäver och ord som handlar om det.
Man skulle kunna säga att ljus definierar form och volym. På en tvådimensionell yta är det färgen och de kromatiska skalorna som får representera detta formande ljus. I ett svartvitt fotografi, eller kanske ett grafiskt blad, eller en teckning handlar det om att utnyttja den kromatiska skalan för att definiera rum och volym. Det kan också handla om skärpedjup, hårdhet och mjukhet i tonerna och ytornas definiering och fotografi-specifikt kan det också röra sig om val av optik och hur bilden exponeras – ett ordentligt tele, som exempel, har ju den lilla egenheten att vika upp motivet mot ytan och platta ut det. I ett färgfoto, eller för den delen en målning tillkommer ytterligare en beståndsdel och det är att förstå hur färg fungerar och beter sig i olika atmosfäriska förhållanden; färgen som rumsbeskrivare.
Har man en grundläggande förståelse för dessa språkliga beståndsdelar så blir illusionen mycket lättare att gå i land med. Transfereringen blir lättare att genomföra och framför allt så kommer bilden att uppfattas som en beskrivning av en volym eller en rumslighet, inte som rummet eller volymen i sig, men väl som ett fungerande tecken för det.
Nå, vad är då det där andra, det där som inte handlar om strikt geometri och matematik? Ja det är väl det som vi vill kalla för mening och estetisk avsikt. En bilds mening och innehåll, idén, berättelsen, ja allt det där som är den personliga hållningen plus en estetisk avsikt, en komposition helt enkelt, alltså mer svåråtkomliga språkliga beståndsdelar med andra ord. Man skulle kunna säga att det handlar om en annan typ av överföring, då vi fyller den där tvådimensionella ytans meningslöshet med vår egen personliga idé, eller berättelse och vår estetiska avsikt med kompositionen, fyller den med en mening. En del skulle nog kunna nöja sig med formen och färgen i sig. Jag kan på sätt och vis säga att jag tillhör den skaran, i alla fall ibland. Olle Beartlings måleri till exempel är ju ett lysande exempel på ett bildskapande där formen och färgen har ett absolut egenvärde. Jackson Pollocks måleri likaså. Deras bilder handlar egentligen inte om något annat än formen och färgen i sig, men det är heller inte riktigt sant, för jag tror att många skulle säga att det visst finns en personlig hållning både hos Beartling och hos Pollock. Och även om båda försökte utveckla metoder att tillverka sina bilder på, för att radera ut den personliga avsikten (Pollock med slumpen som redskap och Baertling med en slags mekanisk hållning till själva hantverket) så tror jag det är få idag som upplever deras bildspråk som anonymt och utan avsändare. Man kan därför säga att båda i den bemärkelsen egentligen misslyckades i sina föresatser.
Men låt mig få återvända till det där ögonblicket då jag tittar genom sökaren på en husfasad. Jag skrev att husfasaden upphör att vara en fasad för mig i det ögonblicket och blir geometri. Det är alldeles sant, men husfasaden förvandlas också till ett embryo för en tanke, eller känsla, själva idén till varför jag väljer att ta en bild av den. Jag väljer att kalla det för ett embryo, eftersom mycket av det jag gör rent konceptuellt med mina bilder får sin absoluta form långt senare än då bilden togs. Men det kan lika gärna vara så att idé och form sätts direkt i sökaren av fotografen. Gatufotografins själva idé, rent formellt språkligt, handlar ju om det som exempel. Men i grunden är det samma sak; att fylla den tvådimensionella ytan med en personlig hållning, göra den meningsfull helt enkelt och en del gör det direkt i sökaren, en del i efterarbetet och de flesta i ett slags flytande gränsland mellan de tu.
Jag tror att nyckeln till ett framgångsrikt bildberättande, oavsett teknik och genre är en djup förståelse för de här grunderna; form och tanke helt enkelt, men den absoluta grunden och ruta ett för fotografen är att kunna handskas med överföringen från den tredimensionella verkligheten till den tvådimensionella ytan, att förstå vad det innebär. Utan den kunskapen blir det lätt bara obegripliga och ointressanta berättelser utan estetiska ingångar, men utan den andra transfereringen, tanken och idén, stannar lätt bilden kvar i tomma estetiska gester utan vare sig mening eller innehåll. Form och tanke håller alltså varandra hårt i handen.
Till förmågan att överföra en tredimensionell värld till den tvådimensionella ytan för att förmedla budskap och mening skulle jag vilja tillfoga lite tydligare om rummets utbredning. Världen är holistisk till sin natur. Det ena griper steglöst in i det andra. Bildytan däremot är starkt begränsad. Man står inför delikata val: Vad skall vara med och hur skall begränsningen läggas, så att representativitet och mening uppnås?
I början av mitt fotografiska liv var det en gammal fotoräv som rådde mig: ”Ta med en diaram ut och titta på motiven utifrån olika begränsningsmöjligheter.
Till bilden språk och den beskrivna uppbyggnaden, symboliserat av bildens bokstäver - i egenskap av redskap att komma fram till det man vill förmedla i den tvådimensionella bilden, kanske man även skall nämna de bildmässiga kompositionsreglerna. Inget är ju så ”förkättrat som det ämnet: ”Jag skiter väl i kompositionsregler”!! Men kompositionsreglerna är till för att underlätta i olika utgångslägen. Dom kan man sedan göra avsteg ifrån, eller strunta i - när man väl känner till dem och förstår deras innebörd. Man kan till och med formulera egna kompositionsregler... :-)
så är det med tekniken, visualiseringsförmågan med kunskap om bild och seende
ingen bild utan begrepp skriver du
nej, utan begrepp kan ingen bild, medvetet, skapas
men
en utlösare på kameran kan tryckas ned och ljuset genom linsen kan skapa bilden
som du bara kan se om du har begrepp om vad den visar
begrepp, bokstäver i en text
kan
skapa en mening
om du förstår dem
så kan vi luras att tro oss se något - läsa något som egentligen inte är det det ger sig ut att vara
kräver kunskap för att förstå
intressant tanke med begreppen
som sannolikt bestämmer vad som betraktaren
tror sig
tycka om eller inte
tummen upp eller andra hejarop
kommentarer
förstå eller inte
solnedgångar över stilla vatten, kattungar mm är en bild av ett begrepp
som jag tror
många förstår
omtyckt, populärt
en husfasad är inte något jag tror alla tycker om, på bild
inte så omtyckt, tror jag
men för konstnären ett embryo som du kallar det
det kan växa, fyllas med konstnärens form och tanke, bli en bild med ett innehåll
för dig själv eller och andra
om det rent tekniska, begreppsmässiga är uppfyllt
vad återstår då i upplevelsen/skapandet av en bild
att fylla den tvådimensionella ytan med en personlig hållning
form och tanke kallar du det
det är just detta som jag kan tycka är ett problem för mig som konsument - det finns ett stort glapp mellan produktion/konsumtion och
det jag kallar kvalitet - form och tanke
att se
att se efter
att ge sig tid
att låta sin fantasi eller känslor fylla och skapa den egna bilden
en resa i sig
om bilden appellerar till resa
tomma eteriska gester utan mening eller innehåll, skriver du
är det det som blir/är mycket av konsumtionen av bild i dag
fint att du tar upp denna aspekt
av fotograferandet
om jag nu förstått dig rätt
/inger
Den här texten och tanken handlar kanske mer om hur vi som kreatörer kan tänka omkring bildskapande, om vi vill. Jag utgår inte från att det är sant, det är dock sant för mig. Det är min utgångspunkt. I en tid då alla är fotografer, och snart så är ingen det med tanke på AI, så kanske det är på plats att verkligen börja fundera kring vad det mänskliga ögat, den mänskliga tanken kan tillföra den kreativa processen.
att det ingår i det mediala livet att också bli sedd
för många
det var det jag menade om likes
läs min blogg om Diane Arbus
the secret ....
mycket djupare, intressant
för övrigt, tror jag inte att någon bild, förutom av AI
kan skapas
utan
den psykologiska personliga bakgrunden
det "personliga uttrycket" är just det
konstnärens, fotografens personlighet avspeglar sig som uttrycket
så känner vi igen en bildmakare
från en annan
det är psykologi och kunskaper för att rent materiellt skapa bilden, konstverket
jag är slarvig
ingen bestämd bild före den skapas, tillfälligt
lägger ut vad som helst jag känner är något jag vill säga, uttrycka
kan utlösas av en nyhet, något jag ser ute eller inne
musik mm
tekniken är för mig något jag använder
mig av
testar mig fram
till
jag tycker det uttrycker min känsla
känner mig riktigt stolt ibland över att ha hittat rätt uttryck för min känsla
genom en bild
/inger
Med känsla för form och komposition samt förmåga att förstå vad intresserade människor finner intressant vad beträffar innehåll så kommer man långt.
Kan tänka mig att en del läsare blir lite skrämda av att läsa i din text hur mycket intellektuella insikter som verkar krävas för att lyckas med sitt bildskapande. Kanske får de en knuff i rätt riktning men jag betvivlar det.
Mvh
Fredrik
Tror nog att jag fortsättningsvis håller mig undan från dig, dina bilder och dina texter. Känns som att jag inte kommer att missa så mycket.
/Gunnar S
Tack själv för att du tog dig tiden att läsa.
/Samuel
För mig som arkitekt var det intressant att läsa om hur du ser husfasader övergå i geometriska figurer då du plåtar. Jag sitter fast (kanske dessvärre fast) i att fortfarande se material och tillverkningsmetoder och slitage och kanske byggfel i bilderna. Bilden har alltså inte lösgjort sig från det den avbildar.
En annan detalj är konturer. Föremål har ju inte konturer men då vi tecknar avbildar vi konturer. Läste nånstans att konturer skapas väldigt tidigt i visualiseringskedjan, redan i näthinnans nervsystem. Och vissa Af-system hittar konturer. Och i analogt foto kan de framhävas med därtill ägnad framkallning och kopiering.
Intressant inlägg och intressanta kommentarer!
Jo, jag tittar nog rätt mycket på ytan jag med (en fasads yta), men kanske mer ur en känsla, eller hur ytans eventuella struktur/slitage kan bidra till formen. Alltså mindre ur ett byggtekniskt perspektiv, men jag förstår att en arkitekt har sin blick på det hela
/Samuel