Det ordlösa universum
I slutet av mitt förra inlägg ställde jag en fråga om bild och musik. Nu tänkte jag ta er vidare ut på den ”tankestigen”.
Det är 70-tal, runt 1976. Jag är 16 år och sitter i gillestugan tillsammans med min bästa kompis Peter. Vi brukar hålla till här nere, eftersom stereon finns här. Vi älskar hårdrock och sitter alltsomoftast och ”headbangar” till det mesta vi kan komma över i hårdrocksväg.
Star
Den här gången är det dock lite annorlunda, för Peter har kommit över något helt nytt. Plattan heter Black Market och gruppen heter Weather Report. Musiken ska visst vara en blandning av rock och jazz – fusionsjazz, kallas det. Jag känner mig rätt skeptisk och vill gärna hålla mig kvar i det bekanta. Jag älskar Black Sabbath och Led Zeppelin, det är mina idoler. Men Peter insisterar. Han påstår att det här är bland det bästa han hört på länge. Så jag tänker: okej då, jag får väl ge det en chans.
Wrong Turn
När titelspåret sätter igång är det som om en bomb briserar i mitt inre. Musiken träffar mig rätt i magen – jag har aldrig hört något liknande. Jag hade ingen aning om att musik kunde låta så här, att det överhuvudtaget gick att spela på det här viset. Tekniken och känslan som de här musikerna besitter är överjordisk.
Det här blir början på ett helt nytt sätt för mig att förhålla mig till musik. Jag får nya idoler, hårdrocken hamnar i bakgrunden, och nu är det improviserad instrumentalmusik som gäller – framförallt fusionsjazz. Men hur hittar man rätt bland allt det nya, alla nya musiker och band?
Reality Unfold
På den här tiden fanns ingen AI att fråga om fusionsjazz. I stället handlade det om ett ”analogt forskningsprojekt” av sällan skådat slag, åtminstone för två ynglingar långt uppe i det avlägset belägna Kiruna. Som jag minns det fanns det inte många ställen i stan där man kunde köpa vinyler eller lyssna på nya skivsläpp. Att dessutom hitta musiker och band i en genre som var allt annat än kommersiell tog tid – det upptog i princip hela min tonårstid. Men oj, vilken härlig tid det var.
Origin
Adagio
Jag sysslade också med musik. Jag började som trumslagare i tidig tonår och spelade i ett garagerockband tillsammans med några kompisar. Men till slut blev det piano och så småningom alla typer av syntar och klaviaturinstrument. Min stora idol var ju trots allt Joe Zawinul, som spelade klaviatur och piano och dessutom var en av grundarna till Weather Report.
Memorabilia
Garagebandet jag spelade i sysslade som sagt mest med bluesrelaterad rockmusik, men jag ville försöka mig på mer av det där nya, av jazzen. Det var dock inte förrän långt senare, när jag flyttade till Stockholm och kom i kontakt med fler musiker, som jag på allvar fick chansen att börja spela jazz och jazzrock.
Me
Den egentliga anledningen till att jag flyttade till Stockholm var dock att jag ville söka högre studier inom bild och konst. Målet var Konstakademien. Nu blev det Konstfack i stället, men det är en annan historia. Jag ville i alla fall studera till konstnär, och måleriet och studierna tog allt mer tid i anspråk. Till sist blev musikutövandet en alltför tidskrävande hobby. De musiker jag spelade med ville mer än jag. De var mer seriösa och ville försörja sig på musiken, inte bara ha den som ett fritidsintresse. Till slut blev situationen ohållbar och jag hoppade av för att kunna ägna all min tid åt bildkonst i stället.
Men – och det här är min poäng – jag är helt övertygad om att den här perioden i mitt liv, som musiker, men också min djupt grundade kärlek till jazz, har haft en avgörande betydelse för hur jag förhåller mig till bild idag, som konstnär och som fotograf.
Snake
Veil
Om bild och musik
Jag avslutade mitt förra inlägg med en cliffhanger i form av en fråga:
”... Kan det till och med vara så att bilder ibland bara kan få vara som improviserad musik – fria och otyglade, men ändå genomtänkta i form och rytmik?”
Fuck Musik
Det enkla svaret är ja. Men varför göra det enkelt när man kan komplicera det?
Låt mig röra om lite i grytan.
Trolley
Jag vet inte hur det är för er, men måste en bild bära på en berättelse för att vara intressant? Och framför allt: vad menar vi egentligen med berättelse? Handlar det om konceptualism i en litterär eller intellektuell bemärkelse? Handlar det om dokumentärt berättande? Eller kan berättelsen också ligga i formen – i hur bildens olika element befolkar den plana ytan i ett slags ordlöst universum? Kan berättelsen rent av bygga på mentala processer såsom känsla?
Blinker
Den improviserade instrumentala jazzmusiken handlar i grund och botten om känsla. Berättandet är i den bemärkelsen varken litterärt eller intellektuellt. Det betyder dock inte att musiken saknar uttryck. Tvärtom. Uttrycket finns i varje enskild musikers sätt att använda sitt instrument, i hur de med sin unika teknik och känsla samverkar och kommunicerar med varandra och med dig som lyssnar, i ett absolut nu.
Simply Red
Musiken bildar en berättelse som handlar om ordlös poesi. Språket är tonalitet, balans, obalans, färgklang, dissonans, dynamik, rytmik och intensitet.
Känner ni igen orden?
Det är exakt samma ord som vi använder när vi försöker beskriva hur en bild är uppbyggd rent formellt. Men jag menar att det språket inte bara beskriver det strikt formella. Det beskriver också hur form och färg – eller för den delen rytmik och klangfärg – kan vara poesi i sig.
Soundboard
I min värld är en bilds berättelse avgörande för att jag ska stanna upp och bli intresserad. Men det finns en oändlig variation av sätt att berätta i bild. När jag arbetar med flerexponeringar och abstraktioner, med avsikten att främliggöra, är det ett sätt att berätta där jag lägger de flesta av mina kort i den språklåda som vi delar med musiken. Det handlar om det musikaliska bildspråket, helt enkelt.
När jag däremot arbetar med bilder som den här under ligger berättelsen åtminstone delvis i en annan språklåda.
Passing-by
Någon kanske tycker att ”det var värst vad han velar – kan karln inte bestämma sig?”
Nej, det kan jag nog inte. Eller kanske vill jag helt enkelt inte.
Jag vill fortsätta att utforska de olika stigar som finns inom mig. Jag vill tillåta mig att improvisera, att söka och undersöka, även om det ibland kan framstå som ett velande.
Can't Stop
Lyssna gärna på Weather Reports Birdland och jämför den med D Flat Waltz. Olika uttryck – samma band.
Aftermath
Att syssla med uttryck, oavsett om det handlar om musik eller bild, handlar enligt mig om att utforska och försöka förstå den berättelse som pågår inom en själv.
Så återigen: kan bild vara som improviserad musik?
Enligt mitt sätt att se är svaret ett tveklöst ja.
Bass Loop
Bildkonsten rymmer en oändlighet av berättelser och uttryck, precis som musiken.
Härligt, inte sant?
Blue Abstraction
Obs: De ord som är understrukna i texten är länkar
Skriver om
Innehållskategorier
- Intresse - Arkitektur
- Intresse - Konstfoto
dessutom fick du mig att leta rätt på weather report på spotify, bara för att höra vad det är för nåt - sitter och lyssnar nu. 😄 kan absolut förstå fascinationen för det, även om det ligger svagt utanför det jag själv brukar dras till.
med DET sagt - om musik i fotografi.
jag tror att vi återigen tänker ungefär lika om det, fast vi pratar om det på lite olika sätt. när jag försöker sätta ord på det, är min tanke att jag kan se framför allt rytm, i ett fotografi. för mig är det som en rörelse genom bildytan som har en viss rytm. inte alla fotografier har det. men de som har det - där syns det. jag tror inte att jag har det själv i särskilt många av mina egna, men det är väldigt trivsamt när det väl dyker upp.
jag vet inte hur vanligt det är att man ser musik/rytm i ett fotografi. men liksom du har jag också ägnat mig en hel del åt musik i mina dagar, fast jag sjöng mer än spelade (även om jag envisades med att spela på det piano vi hade hemma när jag var tonåring). jag har också både dansat och spelat teater när jag var tonåring, och jag gissar att även det kan spela roll.
när det gäller det där med berättelser.. där är jag nog mer som du, i att formen kan berätta mer än innehållet, iaf ibland. och för mig personligen föredrar jag ju att låta formspråket berätta mer än det som faktiskt befinner sig framför kameran. det ger för övrigt stora fördelar, eftersom det då inte spelar så stor roll VAD man fotograferar - språket är sig likt i vilket fall.
Jag är verkligen en Weather Report nörd, för mig innebar upptäckten av dem och den musik de sysslade med en slags känslomässig inre revolution. Men jag kan verkligen förstå att bandet och den musiken befinner sig långt utanför gemene mans musikaliska svär. Glad, dock att du kan förstå min fascination.
Det är också så att jag på något vis glömt de här rötterna längs med vägen, men nu när jag försöker förstå vad det är jag sysslar med bildmässigt (alltså det här med flerexponeringar) och börjat lyssna på musiken igen, så får jag direkt samma känsla som jag fick första gången jag hörde låten Black Market därnere i vår gillestuga för hundra år sedan, och det blir så tydligt hur deras flerdimensionella musik med så många lager av tonalitet och textur har spillt över i mitt sätt att tänka kring just bild och framförallt kring abstraktionen som uttrycksform. Rytmik, absolut, men också hur klanger, texturer överlappar varandra och bildar mönster, till synes fria och otyglade, men lyssnar man väldigt noga, eller tittar väldigt noga, så finns det ett väldigt tydligt formbygge.
Zawinuls kompositioner är genialiska i den bemärkelsen, liksom helt fria och väldigt strama på samma gång. Jag är på inget sätt i hans liga som konstnär, men jag gillar verkligen själva idén med att försöka hitta det där läget när en bild känns fri, samtidigt som det finns en tydlig idé kring formbygget och att det i bästa fall är just den idén som ger bilden dess frihet.
Flummigt, ja jag vet, men det får vara så.😄
Kul att du gillade ”Trolley”. Tack för det, och tack för att du tog dig tid att läsa.
i min värld låter weather report mer som ljudlandskap än musik - och jag köper konceptet rakt av. just weather reports version av ljudlandskap låter lite annorlunda än det jag själv lyssnat på - och det var så jäkla längesen att jag faktiskt måste leta rätt på det och lyssna igen. 😄 om du inte redan känner till det, leta rätt på amon tobin på spotify (eller nån annanstans). jag hörde det i samband med en kvinna som är sådär löjligt skicklig på magdans.
intressant, för övrigt, att du pratar om överlappning. jag har inte tänkt på det på det viset, men däremot - ibland när jag lyssnar på musik på HÖG volym, hamnar jag i ett tillstånd där jag liksom kan kliva in mellan tonerna i musiken och gå runt emellan dem. det är inte riktigt samma sak som det du beskriver, men jag tänker mig att det åtminstone påminner lite om varandra. har dock inte satt det i direkt relation till fotografi, eftersom jag betraktar det som.. nåt annat.
jag måste fundera lite på det där. det går igen i en hel del hur jag tänker omkring fotografi, fast återigen - vi uttrycker oss på lite olika sätt. 😄
Jag känner igen det där nästintill transliknande tillstånd som kan infinna sig när man upplever musik på hög volym. Som yngre, när jag var ute och dansade var det just detta tillstånd som fick mig att vilja dansa vilt helt innesluten i en kokong av toner, rytmer som skimrar, byter plats, böljar och häver sig fram, kantrar och faller okontrollerat hit än dit, som exploderar i ett hav av färger. Tilläggas kan att jag aldrig trivdes med discotekens s k "dansmusik". Musik som i mitt hänseende vad beträffar dans som ett kroppsligt uttryck för musikupplevelsen är lika spännande som att åka rulltrappa. /Jörgen
Hälsningar Jörgen
Åh, vad glad jag blir att höra det. Tack så jävl… mycket. Att du förstår och känner den koppling som jag själv känner är det bästa tänkbara ”betyg” jag kan få. Det lustiga är att åren har gjort att man glömmer. Grunden, alltså musiken jag blev knockad av när jag var en yngling, har liksom glidit undan i en slags glömska, men nu återupptäckte jag Weather Report igen, när jag började det här ”grävet” och blev faktiskt lika knockad på nytt. Det blev också så tydligt för mig — kopplingen mellan musiken och min historia som musiker och det jag gör bildmässigt, så när någon annan också ser och känner det blir man ju mer än lycklig. Så stort tack igen Jörgen.
/Samuel
/Carina
Tack så jättemycket Carina. Du jag kan verkligen förstå om du har svårt för jazz och för Weather Report i synnerhet. Du skulle bara se min älskade hustrus min när jag drar igång någon av deras låtar. Jo, en gillar hon litegrann, har hon sagt i alla fall och det är kanske deras största och enda ”hit”, rent kommersiellt, nämligen Birdland. Så att ha svårt för Weather Report är inga konstigheter alls. Men jag är som jag är och jag älskar den musiken, det bara är så. Och framförallt, vilket är det viktiga här: den musiken, det ljudlandskapet har i grunden påverkat mitt sätt att jobba med bilder.
När det gäller det här med berättelse, så tänker vi nog inte så olika som du tror. När jag säger att jag behöver en berättelse för att gå igång på en bild, så skall du veta att för mig är berättelse och uttryck samma sak. Jag försökte förklara det i texten, men var nog lite väl luddig i mina formuleringar. Det är också så när jag fotar. Jag kan ha en vagt formulerad idé om vad jag vill, men för det mesta blir det något helt annat.😎
Jag har skrivit den här texten därför att jag kände ett behov av att dels formulera mig kring det här med multiexponeringar, dels försöka förstå varför bilderna jag gör, ser ut som dom gör, och då återupptäckte jag Weather Report och fattade direkt kopplingen.
Kul att du gillade sista bilden, det gör jag med…🤗
/Samuel
Angående fusionkeyboardspelare har jag sett både Herbie Hancock och George Duke här. Det var tider det. Nu får man resa till artisterna istället för att de kommer hit.
Jag känner igen känslan när man knockas av något nytt man inte känt till i musiken. Tyvärr händer det inte så ofta. Lyckligtvis hände det för något år sedan (för första gången på många år). Testa gärna om vår musiksmak fortfarande stämmer::
https://www.youtube.com/watch?v=9kqnsoY94L8
Mycket bra bilder!
/LG
Tack skall du ha LG. Jag blir lika avundsjuk varje gång jag hör någon som sett de här idolerna live, vare sig det är Weather Report och Zawinul, eller som du nämner George Duke eller Herbie Hancock. Jag fick aldrig chansen att se Zawinul, vilket jag sörjer, men jag träffade faktiskt Chic Corea och bandet Return to Forever några korta sekunder, när de repade i vår replokal på Fryshuset inför en spelning i Stockholm. Men jag har aldrig gillat Chic Corea, har alltid upplevt hans musik som mer cirkusnummer än musik, så deras konsert såg jag inte. Den enda kända och fantastiska musiker jag faktiskt sett live är Miles Davis. Det var på Gröna Lund och han hade med sig Marcus Miller vars basspel inte går av för hackor.😎
Nåväl, jag lyssnade på ditt förslag, men tyvärr måste jag göra dig besviken. Jag gick inte igång på det. Så kan det vara. Men stort tack för att du läste och gillade mina bilder.
/Samuel
Då kontrar jag med att vara avundsjuk på att ha sett Miles Davis. Skulle t.o.m. kunna tänka mig att byta en av Weather Report-spelningarna mot en med Miles. Håller med om både Marcus Miller och Chick Corea.
Som sagt intressant inlägg!
/Affe
Vad kul att det är så många som delar liknande upplevelser av just den här sortens musik. Kanske beror det på att många av oss är i samma åldersspann, jag vet inte, eller så är det precis som du skriver en period i musikhistorien då det verkligen hände mycket.
Jag vet inte hur det är nu, om man skulle fråga unga idag. De skulle säkerligen tycka att vi är ett gäng mossiga typer som lever i dåtid. Må så vara, men jag tycker faktiskt att det som hände inom musiken, rent generellt vid den tiden var revolutionerande jämfört med alla välproducerade och perfekta meningslösheter som görs idag. Fast å andra sidan — våra föräldrar hade nog sagt likadant.
Nåväl, alla de där musikerna och banden du nämner gick också varma på vår stereo i gillestugan. Vissa fastnade starkare än andra, så är det ju. Jag antar att jag fastnade mest för Weather Report på grund av Joe Zawinul. Jag lirade ju keyboard själv så det föll sig naturligt. Och hans sätt att hantera sina instrument, hans sätt att komponera var och är fortfarande helt unikt. Men visst, det fanns ett helt gäng med intressanta band vid den här tiden, och några som jag uppfattar som genier, såsom till exempel Joe Zawinul, men inte förglömma, Frank Zappa.
/Samuel
Jan Hammers lir på plattan spectrum är inte heller så dumt. Men håller med dig om Zawinul, han var unik och långt före sin tid med hur han använde syntar bl.a.