Några ord om det ordlösa, eller: Är det där fotot av Buckingham Palace verkligen Buckingham Palace i sig?

Det här är något jag tänker på just nu, eller i ärlighetens namn, något jag tänkt på väldigt länge.
Det blir nämligen lätt en tankevurpa för mig när jag söker ny inspiration och letar bland fotogrupper därute i den virtuella världen, och ofta stöter på de där som säger sig ägna sig åt abstrakt fotografi. Det går liksom inte ihop för mig, och kanske har jag snubblat som värst över min egen övertygelse då jag fått en inbjudan att bli medlem i någon sådan grupp, eller fått frågan: Skulle du vilja publicera din bild i vår grupp? Och faktiskt svarat ja, trots att jag snubblat rätt rejält inombords.
Fast det är ju lite smickrande också, att bli inbjuden någon gång som omväxling, även om jag inte håller med om grundförutsättningen. Och det är ju inte så att jag gått och blivit medlem i SD, bara för att den där broschyren jag fick i brevlådan var så tjusig och att själva inbjudan i sig gjorde mig smickrad. Jag har ju bara gått med i en grupp för abstrakt fotografi, trots att jag möjligen haft lite väl stort överseende med min egen övertygelse om att idé och teknik inte hör ihop här. Lite ryggradslöst, men rätt harmlöst trots allt.

A Day at the Beach

Fast om jag nu skall vara helt ärlig så har jag aldrig uppfattat att det jag ibland gör som fotograf skulle kunna räknas som abstrakt, eftersom jag i grunden tycker att det finns ett motsattsförhållande här, en begreppsförvirring mellan teknik och idé; alltså mellan fotografi och begreppet abstrakt. Så nu tänkte jag att jag skulle försöka gå till botten med frågan, försöka förstå vad den här motsatsen handlar om, och om du vill följa med in i min nördiga, stundtals lätt förvirrade hjärna, full av spekulationer, halvsanningar och mest frågeställningar och reda ut det här, eller i alla fall för en stund intressera dig för ett högst personligt resonemang kring min egen begreppsförvirring, så är du välkommen att fortsätta läsa.

Om inte, om du som så många antagligen tänker; Strunt samma vad man kallar saker för, eller Det där skiter jag fullständigt i, ja då rekommenderar jag dig att genast sluta läsa, för nördigt kommer det sannerligen att bli. Fast du kan ju titta igenom bilderna i stället och fundera själv, låta dem föra sin egen talan, eller för den delen konstatera att bilderna inte säger dig något alls.

On this Ground

Nåväl för att kunna reda ut det här så bör jag kanske först ta reda på vad begreppet abstrakt står för, vad ordet helt enkelt betyder, så då har jag googlat på ordet och hittade följande som jag tyckte kändes rätt intressant: Endast genom tanken förnimbar – abstraktion – abstrakt – icke föreställande. Att koppla ihop begreppet abstraktion med abstrakt, uppfattar jag dock som rätt märkligt, men jag kommer till det senare. På andra ställen pratas det om motsatsen, alltså abstrakt kontra konkret. Och då, som jag tolkar det hela: Konkret i bemärkelsen fysisk verklighet och abstrakt i bemärkelsen av tanken förnimbar inre verklighet.

Square  One

Men då kan jag inte låta bli att börja tänka på konkretismen, den där riktningen inom konsten som fick sitt namn 1949 efter en legendarisk utställning på Galerie Blanche i Stockholm och räknas till en av efterkrigstidens viktigaste konstriktningar och som jag alltid sett som höjdpunkten inom abstrakt bildkonst. Men där konstnärer som till exempel Olle Baertling, eller Lennart Rhode talade om den konkreta konsten, som en slags motsatts till det abstrakta: En konst, som har utvecklats ur sin egen, naturliga resurs och därmed är autonom. En konst som inte föreställer något annat än sig själv. För mig har den idén i sanning alltid handlat om det abstrakta i ordets rätta bemärkelse, och då blir det aningen märkligt, när man talar om den konkreta konsten som motsatsen till den abstrakta. Konkretismen för mig är det mest abstrakta man kan tänka sig, men å andra sidan så handlar detta om ett manifest sprungen ur konstnärers idéer och dessa kan ibland vara rätt konstiga helt enkelt. Ofta underbara, lätt provocerande för tanken men inte alltid helt evidensbaserade. Eller så handlar detta helt enkelt om begreppsförvirring. Att jag inte riktigt tagit reda på vad motsatsen till abstrakt faktiskt står för.

Stripes X3

Idén inom den konkreta rörelsen handlar i alla fall om att konsten skulle fungera autonomt, att den utvecklats ur sin egen naturliga resurs. Men vad betyder egentligen det, att ha utvecklats ur sin egen naturliga resurs? Handlar det om att konsten kan vara helt fri från associationer eller referenser till vare sig det av tanken förnimbara, eller den gripbara fysiska verkligheten? Jag tänker att Konkretismen försökte vara en rörelse där konstverken inte skulle lämna minsta spår av mänsklig hand och tanke och därmed handla om en helt egen, konkret ny och autonom verklighet. Men om detta nu är sant, hur kommer det sig då att både mänsklig hand och tanke var inblandad i den kreativa processen, i formandet av själva idén och i utförandet av konsten? Jag menar, konstverken var ju inte tillverkade av maskiner, dom hade inte målat, eller konstruerat sig själva. Idag har vi AI, men även i den processen finns människan inblandad, i alla fall än så länge. Nu vet jag att Olle Baertlings idé var att måla på ett sådant vis att inga spår av hans penseldrag skulle vara synliga i verken, som om målningarna målat sig själva, eller tillverkats av maskiner. Men redan där har vi en idé, utformad och tänkt av en konstnär, redan där har vi på sätt och vis landat i ett abstrakt tänkande och därmed faller tanken på bilden som inte föreställer något annat än sig själv, som är helt autonom, och står i motsatts till den abstrakta.

Organic Etch

Nå, när det gäller bildkonst i allmänhet så pratar man i alla fall gärna om figurativt eller non-figurativt, alltså å ena sidan någon form av realism; att förhålla sig till det man ser och i någon mening avbilda detta, eller å andra sidan det non-figurativa; att helt och fullt ägna sig åt det inre seendet och bortse från det konkreta, det yttre och reella. Det här är ju fullt möjligt om man är en bildkonstnär, som ägnar sig åt måleri, eller skulptur, eller liknande, att bara ägna sig åt seendet, eller bara ägna sig åt sin egen inre konstruktion, men hur är det då med oss fotografer?

Quietly Falling

 Konkret, för mig, i fotografins universum, handlar om att se och att fånga det man ser på bild. Alltså jag befinner mig på en plats, tar upp min kamera och tar en bild av det jag ser. Det är grundförutsättningen för mig som fotograf. Kameran som verktyg förutsätter en absolut länk mellan det konkreta och de val jag gör med min blick, och då blir ju motsatsen, alltså det abstrakta en omöjlighet, eftersom det abstrakta inte har sin utgångspunkt i den yttre förnimmelsen av något gripbart verkligt, utan bara handlar om ett inre seende, eller en inre konstruktion.

Faktum är att det kameran inte ser, eller för att vara mer exakt; det du som fotograf inte låter kameraögat se, finns inte. Enkelt och praktiskt att ha i minnet.

Skin

Men å andra sidan så har jag ju som fotograf möjligheten att välja vad jag ser och hur jag förmedlar detta seende. Jag kan välja att beskriva något dokumentärt, alltså skapa en länk mellan min blick och det jag och kameraögat tittar på och göra det så pass tydligt att en betraktare av den färdiga bilden direkt förstår att detta är en avbildning av något förnimbart verkligt, men jag kan också välja att avbilda det jag ser på ett sådant vis att länken mellan det sedda och det förnimbart verkliga blir mindre tydligt, antingen genom de val jag gör eller genom att manipulera med fotot. Fast det är fortfarande en avbildning av något jag sett i verkligheten omkring mig, manipulerat eller inte.

Smirk

Så i vilket fack skulle man då kunna sätta in dessa mindre verklighetstrogna fotografiska avbildningar om man valt bort abstrakt fotografi? Ja det finns många fack att sätta dem i, om man verkligen måste. Kanske surrealism, eller konceptuellt, kanske minimalism eller varför inte bara konstfoto. Själv brukar jag tagga sådana bilder som abstraktioner, alltså inte abstrakt utan abstraktion, vilket är en skillnad, som jag ser det.

Begreppet abstraktion ringar ju in all fotografi, ja egentligen all form av bild, när man verkligen tänker på saken. För visst är det väl så här, om sanningen skall fram, att ett fotografi eller en målning av Buckingham Palace inte är Buckingham Palace i sig, det är ju en bild av byggnaden och i den bemärkelsen en abstraktion. Vill du se och uppleva Buckingham Palace i den verkliga, konkreta världen så behöver du åka till London.

The Swamp

Nåväl, till sist skulle jag vilja be administratörerna för de här grupperna som kallar sig för till exempel Abstrakt Fotografi att döpa om sina grupper till Abstraktioner inom fotografi, eller något liknande, men det blir förmodligen inte lika klatschigt som Abstrakt Fotografi, så begreppet är nog här för att stanna. Och när man dessutom tittar in i många av dessa grupper så blir det rätt tydligt att varken administratörer eller medlemmar, har funderat det minsta på vad begreppet abstrakt egentligen står för. Det tillhör nämligen inte ovanligheten att se bilder av katter och hundar, fruktkorgar och annat taggade som abstrakt. Så för de allra flesta av oss så spelar det här med begrepp uppenbarligen ingen roll alls, eller som någon säkert skulle säga: Nej, det där skiter jag fullständigt i!

Jag tänker dock att om man aldrig reflekterar över de val man gör som fotograf, vare sig det handlar om seendet eller tanken, om idé eller utförande så är det lätt hänt att man stannar upp som kreatör, och blir en i mängden utan ett eget personligt uttryck, ett eget bildspråk. Tanke, seende och utförande måste alltid kännas djupt förankrat i ens personlighet och jag är helt övertygad om att vägen dit är kunskap och medvetenhet och att ständigt fråga sig varför.

Untitled

My extended fifteen minutes, eller under klubban på Bukowskis

2013 debuterade jag som fotograf, i alla fall i utställningssammanhang. Då hade jag nämligen min första stora separatutställning med enbart fotografier på Galleri Axel här i Stockholm och jag minns den veckan som fantastisk, aningen skrämmande, eftersom det var debut, men naturligtvis också väldigt spännande.

Foto: Nils-Erik-Larsson

Nu är det är självklart inte helt korrekt att säga att det var en debut eftersom jag ägnat mig åt fotografi så länge innan och varit aktiv på olika digitala nätverk, bland annat här på Fotosidan, men det var trots allt mitt första kliv ut ur den digitala världen som fotograf, på helt egna ben.

Jag hade haft många utställningar, innan 2013 både här i Stockholm, och ute i landet, ja faktiskt ända sedan början av 80-talet, men då handlade det enbart om måleri.
1989, då jag gick mitt sista år på konstfack, fick jag kontakt med ett galleri här i Stockholm som hette Galerie Linaeus och som låg på Sturegatan. Jag ställde sedan ut hos dem under hela 90-talet, ja ända fram till att de stängde galleriet 2001, om jag inte minns fel.

Utställningen på Axel 2013 hette Resonance, och det var ett projekt jag jobbat med under många år och som enkelt uttryckt handlade om att jag drog runt på olika industriområden och fotograferade containrar, men i min värld handlade projektet egentligen om helt andra saker än själva dokumentationen. Begreppet återklang fanns hela tiden med mig i mitt inre, om att försöka skapa en spegling eller en slags resonans mellan det sedda och det tänkta.
Jag vet att jag initialt gick och funderade på hur dessa massiva lådor av metall kunde låta om man knackade på dem, vilket jag också hade för vana att göra, men också hur man skulle kunna omvandla ljudet av en container till bilden av den, alltså en slags återklang av färg och form, men också av alla de mänskliga avtryck som man kunde hitta inristade i eller målade på metallens yta. En slags återklang mellan mentalitet och fysikalitet helt enkelt, mellan form och berättelse.

Till utställningen ville jag försöka skapa en känsla av att det man såg på väggarna var utsågade bitar av olika containrars ytor, som jag sedan hängt upp på vägarna i utställningslokalen som så kallade  Ready mades. Därför valde jag också att printa alla mina bilder på metall. Om den här idén flög eller inte får andra avgöra, vad jag i alla fall minns var att att jag under dessa dagar hamnade i många spännande diskussioner om just detta med återklang, med fysikalitet och mentalitet. Men också det faktum att många just fick en känsla av att jag sågat ut bitar av containrar och hängt upp dem på väggarna.

Nåväl, näst sista dagen på utställningen kommer det in en välklädd yngre man i trettioårsåldern och börjar undersöka bilderna väldigt närgånget och väldigt noga. Han var den enda besökaren just då, så det var han och jag i lokalen. Bea Tigerhielm, galleristen satt i rummet bakom själva utställningslokalen och jobbade.
Så plockar han upp sin mobil och ringer någon. Eftersom det bara var vi i lokalen så kunde jag inte låta bli att lyssna till hans samtal, lite i smyg. Han pratade engelska och sa till den han pratade med att han befann sig på Galleri Axel och fortsatte: Du borde komma hit och titta, jag tror att de här bilderna skulle passa din smak.

Jag kände att den här mannen måste jag prata med så jag gick fram till honom och presenterade mig, berättade att det var jag som var fotografen. Vi hade en lång och väldigt intressant diskussion kring fotografi i allmänhet och mina bilder i synnerhet. Han sade något om mitt fotografi, som sitter kvar i mig än idag: You are the photographer of photographers. Han berättade att han bodde i New York och att han också var fotograf. Han sade att han var här i Stockholm på tillfälligt besök, och bara råkade passera galleriet på väg någon annanstans. Han berättade att personen han just ringt var en vän här i Stockholm, en känd och initierad konstsamlare och att han tipsat honom om min utställning. Efter besöket pratade jag med Bea och hon misstänkte att konstsamlare var Tom Böttiger, som hon kände till väl.

Dagen efter, alltså sista utställningsdagen, kommer en man in på galleriet och skannar av rummet snabbt. Han går därefter fram till Bea, som verkar känna honom väl. De samtalar ett bra tag innan de kommer fram till mig. Han presenterar sig som Tom Böttiger, och pekar på en av bilderna och säger: Jag skulle vilja köpa den där bilden, gärna två ex. En till min samling och en till mig privat. Sagt och gjort, köpet och besöket gick väldigt fort. Vi hade lite kontakt med varandra efteråt, bland annat ville han ha en digital kopia för att använda till sin publikation, en bok om Tom Böttiger Collection, men sedan hade vi ingen kontakt mer. Jag tog självklart reda på en del om hans samling som visade sig vara en av de större privata samlingarna här i Sverige av samtida konst och fotografi. Så allt kändes rätt fantastiskt och inte minst hedrande för mig.

A visit to the Art Scene

Nåväl, så kommer det tragiska beskedet 2022 att Tom gått bort i en olycka. Jag kände ju inte honom alls egentligen, men det kändes direkt att detta var och är en enorm förlust för den samtida konsten. Djupt tragiskt faktiskt. Det skrevs så småningom en del i tidningar och på sociala medier om vad som skulle ske med hans samling, men ärligt talat så tänkte jag inte mer på det. Tiden gick, men så bara för några dagar sedan får jag ett sms från min gode vän och fotografkollega Krister Hägglund angående ett utrop på Bukowskis som han sett, där en bild ropades ut från Tom Böttiger Collection, men som var betecknad som av okänd fotograf  - utan titel. Krister anade att det var min bild och hade meddelat Bukowskis detta. Jag såg direkt att det var min bild och kontaktade därefter auktionsförrättaren i frågan och berättade att det var mitt verk och allt om utställningen på Axel 2013 och så vidare. Hon var både glad och tacksam för upplysningen och uppdaterade genast informationen kring bilden och utropet på deras hemsida.

Så nu ligger min bild där och auktionen avslutas den 28 januari 2024. 6 bud hitintills, spännande tycker jag så klart.

Här hittar du utropet:
https://www.bukowskis.com/sv/auctions/F413/lots/1465455-samuel-poromaa-a-visit-to-the-art-scene-2013

Bildstöld och flockbeteende

Ja, då har man ”äntligen” fått uppleva det där med att få en egen bild stulen, och nog är det lite premiärkänsla över det hela eftersom jag hitintills lyckats smyga under radarn vad gäller just stöld av mina bilder (mig veterligen i alla fall). Jag antar att detta i sig beror på att jag kanske är för ointressant som fotograf, eller gör för konstiga bilder. Så det känns nästan lite hedrande faktiskt, att bli uppmärksammad på detta udda vis, om jag nu skall försöka gräva fram lite ironi från mina innersta rum. Fast om sanningen skall fram så blev jag heligt förbannad, och rätt ledsen också, vilket jag kommer till snart.

Detta lilla äventyr utspelade sig i alla fall igår på mitt favoritnätverk DeviantArt. Jag har för vana att alltid ta en titt in där varje dag, och när jag som vanligt gjorde just detta för att kolla mina notiser, upptäcker jag att jag fått ett meddelande från DA:s nya verktyg för igenkänning av likheter mellan bilder som läggs upp i nätverket. Ett AI-verktyg som rullats ut nyligen för att hjälpa användare att skydda sin copyright. Verktyget visade upp två bilder, mitt original samt en bild som lagts upp en dag tidigare av en annan användare och där denna användare hävdade att det var hennes bild, som hon skapat helt enkelt, med hennes äganderätt. Verktyget ville att jag skulle kolla upp det hela och antingen verifiera stöld, eller inte

Nu fanns det inga som helst tveksamheter, eller svårigheter att se likheterna mellan bilderna, det var nämligen ”exakt” samma bild, med den enda lilla skillnaden att hon tagit bort den svaga tonen av kaffe som finns i mitt original och gjort om bilden till ren svart-vit, samt bytt namn på den från min som heter Dangerous Kitchen Revisited #3 till Metallika.

Jag tog bilden 2022 med min då nya mobil, mest för att testa kameran och programvaran för RAW. Jag blev dock rätt nöjd med resultatet och la upp den som en del av det projekt jag påbörjade redan 2012; en hyllning till Frank Zappas album The Dangerous Kitchen.

Det intressanta och sorgliga är att hon tog emot en massa credit för bilden med öppna armar, och att hon fick så många likes och hurra-rop för en bild hon stulit av mig, och som jag knappast alls fick några likes  för då jag publicerade den 2022. Men då hör det till saken att hon var en större kändis på DA än jag är, så där har vi det: flocken följer gärna de redan framgångsrika. Ingen nyhet, men lika sorglig varje gång man stöter på fenomenet. Nåväl, hon försökte dessutom sälja bilden via DA:s tjänst för försäljning.

Nu satte jag i alla fall gång en jakt på tjuven. Jag skrev först en argsint kommentar under hennes så kallade bild, jag skickade därefter ut meddelande till alla som hyllat bilden och gillat den där jag berättade om stölden, och därefter kontaktade jag en mycket god vän och CV på DeviantArt (alltså, han är en av huvudadministratörerna i nätverket), som dessutom själv hyllat den stulna bilden. Han blev minst sagt förbannad och skrev själv en mycket indignerad text på hennes profil, där han försäkrade henne om att bilden flaggats som stöld, och att från och med nu så kommer hon att exkluderas från alla grupper som han administrerar, samt att alla eventuella samarbeten med henne upphör. Han uppmanade henne dessutom att åtminstone be mig om ursäkt för stölden. Men någon sådan ursäkt fick jag självklart inte, däremot valde hon, denna så uppburna och beundrade fotograf, att lämna DA med svansen mellan benen.

Man kan undra om allt det hon lagt upp på DA och beundrats för, verkligen var hennes eget. Det lär vi aldrig få reda på i alla fall inte förrän hon möjligen dyker upp igen med en ny könsidentitet, nytt namn och nytt användarnamn, på DA eller något annat nätverk och fortsätter att stjäla. Vet dock inte om det är möjligt, men, men… slutet gott, allting gott för mig i alla fall.

Dangerous Kitchen Revisited #3

Jag kan tyvärr inte  visa upp den stulna bilden eftersom hon raderade sin profil och lämnade DA.

Det gamla och det nya

Secluded

Det första som slår mig när jag tittar igenom de här bilderna från Slussen, som jag tog mellan 2010-2012, är att platsen verkligen behövde en rejäl genomgång och upprustning.
Jag vet att debatten på den tiden var väldigt infekterad, och hade varit så under många år. Vad skulle ske med Slussen här i Stockholm? Kunde inte denna ikoniska plats få vara ifred? Kan vi inte nöja oss med en varsam renovering, eller krävs det verkligen ett nybygge från grunden?

Green Dragon

Idén om att lämna Slussen orörd antar jag var något som bara fanns i några kulturarbetares lätt förvirrade och naiva drömvärldar, men hur ingripande förändringen behövde bli debatterades vilt och högljutt. Min åsikt på den tiden var nog densamma som jag känner idag, nämligen att en sådan viktig knutpunkt och genomfartsled mellan norr och söder här i Stockholm, för alla möjliga trafikslag såsom fjärrtåg, tunnelbana, bil och busstrafik, behöver hållas säker för framtiden och som det såg ut då, så var det inte en säker plats. Slussen höll på att vittra sönder och dessutom sjunka ner i Strömmen.

Oavsett hur mycket man älskade gamla Slussen så var det en nödvändighet att påbörja en upprustning för att säkra platsen. Men med det sagt, så är jag långt ifrån säker på att nya Slussen kommer att bli lika spännande och levande som gamla Slussen faktiskt var. Förmodligen inte, eller så får tiden sätta lite nya spår och skapa nytt liv. Jag är dock rätt tveksam.

Departement #11

Det här är ju dubbelt för mig, eftersom jag älskar det där slitna, det som blivit märkt av både tid och av liv. Jag älskar det aparta, det lämnade, det bortglömda. Älskar ytorna, och strukturerna, fulla av spår och av liv. Och jag njöt verkligen av att smyga runt därunder Slussen och fotografera, även om jag faktiskt ibland kände en viss osäkerhet. Särskilt när jag såg hur långt förfallet gått och tänkte på all tung trafik, alla människor som rörde sig strax ovanför mitt huvud, under ett bräckligt och söndervittrande bygge, lappat och lagat. Hundratusentals trafikanter som dagligen passerade där ovanför. Man kände verkligen trycket, och jag vet att jag många gånger tänkte på hur länge detta skulle hålla. Kommer en katastrof att hinna hända innan beslut verkligen fattas och det börjar rivas och byggas nytt?

Dissolve

Men nu är det hela i full gång, och jag har verkligen inget emot det nya i en stadsmiljö heller, även om jag älskar det som fått patina. Kanske är det därför jag älskar London så mycket där det inte tycks finnas ett skönhetsråd som bestämmer att allt måste få vara som det alltid varit, fast välputsat och tillrättalagt. Gissar att det är andra mer kommersiella krafter som styr den utvecklingen, vilket man naturligtvis kan ha åsikter om. Men oavsett vilka som i grunden styr stadsplaneringen I London, så möts det nya och det gamla helt fritt från skönhetsråd. I alla fall kan man anta det eftersom blandningen av nytt och gammalt ibland tar sig rätt absurda uttryck. Men är det inte det som är så spännande i en stad?

Press the Button

Stockholms innerstad däremot är ett museum, och det är uppenbart att det är så vi vill ha det. Ett välordnad, välstädat museum där allt, så långt som det är möjligt skall få vara exakt så som det alltid varit. En slags vacker kuliss. Skönhetsrådet njuter, likaså Arkitekturuppropet och SD, och för att inte tala om turistnäringen. Men det är i alla fall anledningen till att jag nästan aldrig fotar i innerstan. Jag blir uttråkad av all gammal arkitektur som minner om en hyggligt unken historia. Jag blir uttråkad av att allt är så städat, fixat, renoverat och där spåren, patinan, livet knappast får finnas till. Så fort något, en byggnad, ett gathörn, ett objekt av något slag glöms bort en liten stund och får lite ”skit under naglarna” ja då är någon där och städar undan snabbt. Det skitiga, genuina, livfulla, bråkiga får inte riktigt finnas i vår vackra museala huvudstad.

Kanske är det som så att vi behöver en lugn och relativt meningslös, men välstädad och tillrättalagd kuliss som fond till våra verkliga, lätt zombie-artade liv? Det liv som numera ständigt pågår i den digitala världen. Bara en tanke, dock en högst ovetenskaplig sådan från min sida.

Outlet

Men i vilket fall som helst vad gäller Slussen, så ser jag fram emot något sprillans nytt av det mer spektakulära, lätt absurda slaget, något som absolut inte passar in innanför museets väggar. Jag tror dock att jag kommer att bli djupt besviken, möjligen lika besviken som konstnären Olle Baertling förmodligen blev när hans lekfullt galna förslag till hur Segels Torg skulle se ut blev refuserat en gång i tiden och det enda som blev kvar av det förslaget var stenplattornas mönster på torget. En trist tummetott, helt enkelt. 

Red Devil

Temp

Out

Exit

Up

Bilderna är tagna i Slussen mellan 2010-2012. Omredigerade 2024.

Förbjudna platser

Jag brukar försöka undvika att dyka alltför djupt ner i nostalgins träskmarker. Försöker nog mest gå vidare till nästa idé, till nästa projekt. Men just nu när snön yr därute och jag absolut inte vill ge mig ut och fota även om vädret egentligen är perfekt för just det, så väljer jag att sitta här på min kammare och titta igenom gamla bilder från fornstora dagar.

The Tower

Men det finns ett vemod här, tänker jag. På den tiden, kunde man ju röra sig fritt med sin kamera bland urbaniteter och i industriella miljöer. På den tiden fanns knappast några förbudsskyltar att hålla reda på, och den ibland nästan paniska rädslan, som råder idag, för vad ett kameraöga kan åstadkomma för skada, fanns liksom inte på samma vis då.

Enter

It's up there

Jag kan sannerligen förstå varför, med tanke på världsläget. Och jag har verkligen fått acceptera att det är som det är på ett ganska brutalt vis, då jag den 19:e mars förra året blev gripen av polis för att jag missat att det numera är förbjudet att fotografera på den plats där jag fotat så många gånger genom åren.

249

Tic

Det känns så sorgligt eftersom jag älskar sådana här platser, också sorgligt eftersom min avsikt med att vara just här och fota inte på något vis handlar om illvilja, utan egentligen nästan tvärtom, handlar om att visa vördnad och kärlek till det urbana, det industriella. Att genom kamerans öga och min tanke och känsla försöka skapa bilder som förhoppningsvis förmedlar en känsla och en idé som går bortom det strikt dokumentära, och som alls inte handlar om vare sig terrorism eller industrispionage av något som helst slag.

Bones

Travel the Fluid Highway

Jag är ju konstnär och det är min utgångspunkt, min blick på världen.

Tac

Reflective Volume

Bilderna är tagna 2012 i Värtahamnen här i Stockholm, samt i Södertälje hamn. Jag har dock gått igenom dem och redigerat om en del 2024.