Spår, avtryck och minnen av mänsklig aktivitet

Ibland tänker jag att jag befinner mig på scengolvet, i ett scenrum precis efter att skådespelarna klivit av och strax innan nästa grupp skådespelare äntrar scenen. I det tomrummet försöker jag vara så ofta jag kan där alla ekon av händelser för ett kort ögonblick hänger sig kvar. Ibland hinner jag inte med att fånga in dem och det blir bara tomma ”ord”, men ibland får jag tag i ett minne av en händelse innan nästa tar vid och då kan det i bästa fall bli en bild.

Det här är ett sätt att försöka beskriva mänsklig aktivitet utanför tid, något som länge drivit mig i mitt bildskapande. Jag vet att begreppet tidlöst, låter pretentiöst i överkant, men jag försöker i alla fall så gott det går. Alltså om det är möjligt försöker jag hitta det där som inte direkt markerar tid och plats, utan i stället är koncentrerat kring mänsklig aktivitet vid sidan av tidsmarkörer och platsmarkörer. Ingen lätt uppgift, och misslyckandena är många vill jag lova

Jag brukar jämföra mitt sätt med till exempel gatufotografens, vars metodik på sätt och vis är raka motsatsen till det jag håller på med, men där avsikten är densamma vad gäller idén om mänsklig aktivitet.
Skillnaden ligger i att gatufotografi i sanning handlar om tid, om att vara mitt i en händelse, att fånga in händelsen när den händer. Jag tar i stället hand om efterdyningarna, det som blir kvar efter att något har hänt. Det här är också en anledning till att jag helst undviker att fota människor. För vi är i sanning tidsmarkörer, med allt ifrån hur vi rör på oss, hur vi är klädda o.s.v.

Visst, miljöerna är självklart också tydliga tidsmarkörer, särskilt om det handlar om urbana miljöer, men man kan komma rätt långt beroende på hur man väljer att beskriva miljöer. Jag rör mig dessutom ofta helst på industriområden, eller på övergivna platser, där både tidsmarkörer och platsmarkörer är mindre tydliga än i stadsmiljöer. Fotar jag inne i stan ja då blir det nog ofta mer av minimalistisk arkitekturfotografi, eller rena abstraktioner.

Nu är det vinter och då blir åtminstone våra avtryck betydligt tydligare än annars, vilket i sig är en ganska skön genväg till att berätta något om mänsklig aktivitet. Den genvägen gillar jag att ta ibland, som ni kan se i följande bilder.

Gone	Sunday Walk	Hurry
Passers-by	Street View #3	Up and Down

Alla gamla och nya vänner...

FS Magasin

Tog ett litet glädjeskutt idag, då jag fick Fotosidans magasin i posten. Jag prenumererar inte på tidningen, så jag tänkte att Fotosidan delade ut en tidig julklapp till sina plus-medlemmar. Men det visade sig att jag fått en bild publicerad i nr 6 av magasinet under temat ”Linjer” och därför fick ett ex.

Jag har sett att medlemmar som blivit publicerade har ett omnämnande på sina profiler, vet dock inte varför detta inte syns på min profil? Någon som har en aning om hur man gör detta synligt/får det på sin profil?

Det skenbart uppenbara

Jag har varit här förr, med blicken riktad neråt, strax nedanför mina fötter. Jag har gjort mina fältstudier på lerig mark, så många gånger förr. Vandrat längs med asfalt och betong, grävt mig djupt ner i det skenbara, uppenbara, det där jag vill tro att bara jag bryr mig om. En tankevurpa skall jag villigt erkänna, men alla texturer, skiftningar, imaginära landskap, blir för ett ögonblick min plats på jorden. Den platta ytans magi.

Höjer blicken för ett ögonblick, men ser ingenting, här nere finns ju allt. Så jag stannar nog kvar ett tag till.

Bubblor

Tunnelbanan, tidig morgon. Står och hänger runt en av stolparna vid dörrarna. Vagnen är fylld till brädden av människor på väg till sina arbeten, själv är jag på väg hem efter en natt på jobbet. Jag känner mig totalt slut. Antar att åldern börjar ta ut sin rätt, tänker jag medan jag känner att det värker i hela kroppen och jag tittar mig desperat omkring i vagnen för att se om det möjligen finns en ledig sittplats någonstans, men alla är upptagna. Tänk om någon kunde resa på sig och erbjuda mig sin plats, ha lite förbarmande över en totalt utpumpad 63 årig gubbe, men ingen, inte en endaste av alla 20–30-åringar som sitter ner visar det minsta intresse. De är alla djupt försjunkna i sina digitala bubblor. Ingen lyfter blicken, inte ens för en sekund.

Jag kan se att det finns fler här i vagnen som är betydligt äldre än mig och som inte heller fått en sittplats, bland annat en äldre dam med sin käpp som stöd. Men det unga gardet sitter bekvämt kvar och scrollar i sina mobiler, till synes helt ointresserade av något annat än sin egen digitala verklighet.
 
Så, varför går jag då inte bara fram till någon och frågar om jag kan få ta dennes plats, varför ber jag inte någon välbyggd 25-åring att ha förbarmande över mig, eller för den delen den gamla damen? Det är sannerligen en bra fråga, men nej, det gör man bara inte, inte i Stockholm i alla fall, och absolut inte jag.
Jag har nämligen en regel inom mig om att inte störa, att inte framstå som någon som ställer till besvär och obehag för andra. Och så är jag alldeles för feg, för i den här staden kan man aldrig vara säker på reaktionen. Så jag knyter hellre näven i fickan och slösar lite extra energi på att vara passivt aggressiv. Men fenomenet är ändå rätt intressant, och rätt sorgligt kan jag tycka.

Nu skulle jag lätt kunna hänge mig åt mina mörkaste fördomar och tänka att det här säkert beror på gammal hederlig egoism. Eller är det brister i uppfostran, kanske? Är det en generationsfråga att den yngre generationen inte fått lära sig att man skall bry sig om varandra, eller för att hårdra det, respektera oss äldre, att den yngre generationen inte fått lära sig empati (läs hyfs) helt enkelt.

Fast, låt mig nu vara helt ärlig; jag tror självklart inte att det handlar om det, i alla fall inte som regel. Jag tror faktiskt att den egentliga boven är de där apparaterna vi så kärleksfullt håller så hårt i: Alltså våra mobiler och våra surfplattor. Vi har blivit så ett med den digitala verkligheten att den fysiska världen knappast ens finns längre, ja möjligen som ett nödvändigt ont, eftersom vi alla är fysiska varelser.
Vi lever våra liv i en digital verklighet och det som sker omkring oss i den fysiska verkligheten, vill vi helst låta passera helt obemärkt. Ingen tittar upp för det finns ju inget att se, allt som är viktigt finns ju i mobilen.

Jag tror också att detta är orsaken till ett annat fenomen jag observerat under mina resor till och ifrån jobbet på tunnelbanan. Fler och fler pendlare använder inte hörlurar när de ger sig hän åt sina älsklingar, mobiltelefonerna. De tittar på TikTok med hög volym, scrollar genom facebooks alla ”spännande” videor, lyssnar på musik, kollar ”reels” på Instagram, ja kort och gott gör det där som ”verkligen betyder något”. Men, betyder det verkligen något för mig, jag som tvingas lyssna på detta sammelsurium av oväsen? Ingen tycks fråga sig det, ingen tycks ställa sig frågan om vad den egna handlingen kan ha för konsekvenser för andra. Man lever så involverad i sin egen bubbla att inget, eller ingen annan i den fysiska omgivningen tycks ha betydelse.

Jag är ganska säker på att detta också är en anledning till att människor tycks ha den märkliga ovanan att prata väldigt högt i sina mobiler om högst privata saker, som om de befann sig i hemmets lugna vrå och inte i en offentlig miljö. Jag vet inte hur många samtal jag tvingats lyssna till där de mest intima detaljer basuneras ut som om det inte fanns en omgivning som också lyssnar. Ja, nu lyssnar ju inte alla, eftersom många, ja kanske de allra flesta, har hörlurar och lyssnar på någon podd i stället. Men vi är trots allt en liten minoritet som inte har hörlurar, som inte sitter försjunkna i den digitala verkligheten (vi som ungdomarna tror är psykopater) och vi lyssnar, var så säkra på det. Vi har ju inte mycket val.

Jag tänker också på en annan konsekvens av detta, som möjligen kan vara aningen långsökt, men väl en spaning från min sida trots allt (take it or leave it).
 
När jag är ute på mina foto-vandringar här i Stockholm, så söker jag nästan alltid efter spåren av mänskligt liv. Det har länge varit mitt sätt att försöka berätta något om livet i staden. Men det blir svårare och svårare att hitta de där avtrycken. Visst, människorna finns naturligtvis där, men de är nästan att likna vid zombier, ständigt djupt försjunkna i sina skärmar. Stockholm har blivit en steril och död plats, där knappast några spår av våra aktiviteter finns att finna. Och dyker det upp något, så är någon städare där för att snabbt röja undan.
 
Förr kunde man relativt lätt hitta det där lämnade och lite aparta, det fanns övergivna byggnader, nedlagda och övergivna industrilokaler där de fullkomligt kryllade av olika intressanta spår av mänsklig aktivitet. Det var relativt lätt att ägna sig åt det jag brukar kalla för urban arkeologi, men idag så hinner man inte fram till objektet innan något fastighetsbolag köpt upp och bommat igen för rivning, eller renovering. I dag röjer man snabbt undan det som kan uppfattas som skitigt, eller fult, bygger nytt, putsar upp och förvandlar en tidigare så levande stad till en klinisk och välputsad kuliss. Industriområden där människor faktiskt arbetar och skapar liv och avtryck omvandlas till bostäder, får flytta allt längre bort från stadskärnan (det tydligaste och mest tragiska exemplet på den här typen av gentrifiering är väl det gamla anrika ”Slakthusområdet”). Nej, alla intressanta platser för en sådan som mig är för längesedan borta, igenbommade eller försatta med fotoförbud och att vandra runt i Stockholm idag är som att besöka ett välputsat och tillrättalagt museum.

Nå, vad har detta att göra med mitt tidigare resonemang? Jo, jag tänker att avsaknaden av spår av mänsklig aktivitet i den fysiska verkligheten, beror på att vi egentligen inte lever våra liv i den längre och lämnar därför inga spår efter oss. Vi lever våra liv i den digitala verkligheten och det är där vi lämnar våra spår, våra avtryck. Där finns spåren av oss, bevarade för evigt. Få ägnar längre sitt intresse till den fysiska världen, om det inte handlar om att lägga upp några tjusiga bilder av sitt nya boende på Instagram, och digitalisera det hela. Våra liv pågår digitalt. Den fysiska världen blir alltmer tom och öde, visserligen helrenoverad, men ganska innehållslös.

Jag vill bara avsluta denna klagovisa med att säga att när jag resonerar kring detta så förstår ni säkert att jag generaliserar och ironiserar en hel del, och det skall man ju egentligen inte göra, men jag gör det ändå för att tydliggöra något jag tycker mig behöva tydliggöra.
Jag har självklart också en mobiltelefon. Den är praktisk och helt nödvändig i dagens samhälle, men jag använder den max en halvtimme per dag, och aldrig på tunnelbanan. Jag glömmer den faktiskt ofta hemma.
Man kan nog också säga att det faktum att jag överhuvudtaget ägnar så mycket energi åt just detta, just nu, kanske egentligen mest handlar om att jag börjar bli en gubbe, och vi gamla gubbar har en tendens att surna till med åren, så kanske är det just därför som jag ens orkar bry mig…😉

”En man som heter Samuel”