Grusade förhoppningar

Ja då har vi varit i Brighton, dit vi länge velat resa, eller om jag nu skall jag vara helt ärlig: Dit jag länge velat resa. Men tro inte nu att den här lusten att se den lilla engelska kuststaden har något att göra med det faktum att ABBA en gång vann Melodifestivalen just i Brighton, utan allt har byggt på en inre vision av en engelsk semesterort höljd i en dimma som sveper sig vackert och vemodigt runt den victorianska arkitekturen och lägger sig som en mjuk filt över den i övrigt ganska nedgångna och framför allt rätt övergivna kuststaden.

Men oj, vad fel man kan ha i sina inre förväntningar, det visar sig faktiskt omedelbart att min inre vision inte haft något att göra med hur Brighton verkligen ser ut. Till att börja med; ingen dimma utan en plågsamt gassande sol och i stället för tomma gator möts vi av tusentals andra turister, så packat, att det faktiskt är svårt att ta sig fram till fots under vår rätt plågsamma vandring genom stadskärnan ner till havet. Den victorianska arkitekturen finns visserligen här, men varje meter är fylld av souvenirbutiker, där man kan köpa allt från Harry Potterprylar till oändliga rader av miniatyrer av engelska telefonhytter, London Tower, mjukisvarianter av björnen Paddington och annat krimskrams, samt restauranger och pubar i varje hörn.

Väl nere vid havet och strandpromenaden möts vi inte av särskilt mycket lugn och ro heller, utan här fortsätter den kommersiella cirkusen med full kraft. Fast lustigt nog går det att hitta små fickor av luft och stillhet, även om jag vid det här laget är så utmattad av den korta promenaden från tågstationen till havet att jag har svårt att värja mig från allt tingeltangel som tränger sig på och försöker ta makten över mitt inre och få mig att hänge mig åt allt vad som erbjuds i form av cheap trills, som för övrigt inte är särskilt cheap.

Men till sist så lyckas jag faktiskt tränga undan det öronbedövande och mentalt utmattande bruset och flytta fokus till mitt fotograferande och jag lyckas faktiskt ta några bilder som jag trots allt tycker funkar ganska okej. Ni får väl avgöra om den känslan av några lyckade klick bara är en del av min snedvridna inre vision, eller om bilderna trots allt har en viss bärkraft.

I vilket fall som helst så kan jag konstatera att Brighton, som jag ser det nu (vilket jag ju borde ha förstått långt tidigare) inte är något annat än en riktigt horribel turistfälla, och vi kommer inte att komma tillbaka, i alla fall om jag får bestämma. Å andra sidan; vi kanske valde helt fel tid för vårt besök? Brighton kanske kan uppfylla alla mina inre förväntningar off season, så att säga…vem vet?

Men efter detta besöket, känns det som att det nog är bättre att låta bli...

Jag är inte en fågelfotograf

Jag har varken tålamodet, intresset, begåvningen eller det tekniska kunnandet för att ägna mig åt fågelfoto. Det betyder inte att jag tycker att det är något fel med genren i sig, jag är bara hyggligt ointresserad av den. Man kan inte intressera sig för allt och naturfoto i största allmänhet har aldrig intresserat mig, även om jag älskar djur och natur. Men nog är det lite märkligt, kan jag tycka, för jag sysslade faktiskt med natur en gång i tiden, när jag målade, visserligen mest landskap, och aldrig fåglar, men ändå. När jag packade ner min målarateljé runt år 2000, lade penslarna på hyllan och började ta mitt fotograferande på allvar i stället så kändes det både naturligt och otroligt spännande att lämna naturen för det urbana.

Jag försöker tänka ganska genrelöst i mitt fotograferande, har nog mer ett slags gräv–där–du–står förhållande till foto, säkert för att jag har så fruktansvärt svårt för det här med genrer i största allmänhet. Jag har aldrig riktigt kunnat underordna mig en genre med alla sina regler och ofta rätt rigida sätt, som jag ser det, att begränsa kreativiteten. Det viktigaste för mig har alltid varit det personliga uttrycket, inte genrer och regelböcker.

Men med det sagt, så måste jag nog erkänna, efter så här många år i fotografiets tjänst, att jag är en urban fotograf, att jag sysslar med urbant fotografi, det är där jag känner mig mest hemma och faktiskt fri från olika dogmer.

Ja, nu är ju inte det helt sant tyvärr, eftersom begreppet urbant fotografi mer är ett slags samlingsnamn, eller ett paraply för en hel del olika genrer, alla med mer eller mindre begränsande idéer kring rätt och fel. Genrer såsom gatufoto, arkitekturfoto, urbex och så vidare, men jag har nog alltid försökt navigera dessa olika genrer så fritt som jag bara kunnat, vilket känts som en nödvändighet för min egen kreativitet, på gott och ont. Det är ju trots allt lite som så, att om du väljer att underordna dig en genre och väljer att acceptera den genrens idéer och regler så tillhör du en grupp, med alla dess fördelar av gemenskap och gemensamma värderingar, väljer du i stället att gå din egen väg, så kan det ibland kännas som om du rör dig i ett tomrum. Det finns ett slags utanförskap i att välja en egen stig, helt enkelt. Men för mig har det aldrig funnits något alternativ, man får helt enkelt ta det onda med det goda.

Nåväl, nog om detta och tillbaka till fåglarna. Som jag skrev i början; jag är ingen fågelfotograf, men så hände följande då jag häromdagen var och fotade vid en mindre Industripark som ligger precis på gränsen till Årstafältet här i Stockholm, där man just nu håller på att förbereda marken för att bygga en helt ny stadsdel och därför stängslat av nästan hela fältet.

Eftersom den här industriparken ligger precis i anslutning till Årstafältet så har man även stängslat av den för att gissningsvis hindra människor såsom jag att ta den vägen ut på fältet, och därmed har all aktivitet alltså upphört och området står tomt och övergivet. Jag vet inte om planen är att riva hela området och flytta verksamheten någon annanstans, eller om verksamheten fått flytta på sig tillfälligt. Jag skulle gissa att planen är att riva, eftersom det är trenden i de flesta stora städer. Bostäder går alltid före verksamheter, helt enkelt. Att just golfbanan på Årstafältet fredats har jag dock en hel del synpunkter om, men det är en helt annan diskussion.

Jag har i alla fall fotat här många gånger tidigare, men aldrig när platsen varit helt tömd på mänsklig aktivitet. Det finns något fascinerande spöklikt över en plats som sjudit av liv och rörelse och nu är helt tom och öde. Fullt fungerande och relativt fräsch visserligen, men helt tom och öde.

Fast stämmer verkligen det? Nej inte riktigt, för när människan lämnar något öde, flyttar djuren gärna in och i det här fallet säkert en hel del råttor, men också våra älskade stadsfåglar, såsom måsar, kajor, skator, duvor och en del småfåglar. Måsarna verkar vara kungarna i sammanhanget, men en och annan duva, eller skata rör sig också lite försynt bland betongen. Kärleken till våra stadsfåglar kan man säkert ha en hel del åsikter om, men jag hoppar över att resonera kring det, fast nog är det svårt att inte charmas av duvorna som ibland väljer att ta tunnelbanan för att åka till en annan station. Stöddigt och härligt, på något vis, om du frågar mig.

I vilket fall som helst så var de här fågellivet så pass påtagligt och lite smått irriterande när jag rörde mig med kameran i området den här morgonen, att jag bestämde mig för att ge upp inför tanken och acceptera de nya kungarna i området och försöka ta några bilder av dem, även om jag inte är en fågelfotograf. Så här kommer några av dessa bilder, och ni får ta dem för vad dem är…😉

City Watch	Supervised

Owner

Rooftop	Search

Brev som aldrig kommer

Jag får inga brev längre. Tänkte på det häromdagen när jag försökte hitta en passande titel på en bild jag tog i Slakthusområdet för någon vecka sedan. Jag får inte ens de där irriterande fönsterkuverten längre, de där som man helst vill riva, men måste öppna för att snällt och plikttroget rätta in sig i ledet, eller fortsätta springa i ekorrhjulet. Utgifter och inkomster, som lyckligtvis än så länge går jämt ut. Numera har jag digital brevlåda och där fortsätter de där räkningarna att strömma in med jämna mellanrum. Fast det är ju praktiskt och bra för miljön, men nog kan jag tycka att det är lite trist att aldrig få ett handskrivet brev i sin postbox.

Ingen skriver för hand längre, och själv klarar jag tyvärr knappast av det även om jag skulle vilja på grund av den nervskada jag fick i höger arm och hand efter min cancerbehandling 2018. Numera är det korta digitala meddelanden som gäller, gärna fulla av obegripliga förkortningar, för att snabba upp processen.

Jag såg ett inslag på nyheterna i morse där man gjort en undersökning gällande hur ungdomar konsumerar poddar, ljudböcker och ser på filmer på Youtube. Det visar sig att det blir alltmer vanligt att man snabbar upp uppspelningarna, alltså ökar hastigheten på till exempel en podd, en ljudbok eller en film, för att kunna konsumera det hela snabbare. Vi lever i en TikTok-verklighet, där allt skall gå så snabbt och vara så kortfattat som möjligt och jag undrar ibland vad den yngre generationen går miste om, var långsamhetens lov tog vägen; det där stillsamma betraktandet, det rofyllda och långsamma läsandet, lyssnandet? Men kanske är det bara så att jag blivit för gammal för att hänga med i tempot, att jag börjar låta som mina föräldrar lät när jag var ung.

Jag minns i alla fall med viss sorg i hjärtat den tid då man hade brevvänner, eller när man skrev långa kärleksbrev till den man för tillfället trodde skulle bli ens livspartner. Eller att få det där innerliga kärleksbrevet, som ens älskade hade ägnat timmar åt att varsamt och nogsamt formulera på papper. Visst kunde det ibland vara rätt svårläst, då handskriven text är så typografiskt personligt, och ibland aningen svårläst. Men det är personligt och det har betydelse, i alla fall tycker jag det.

Nåväl nu är det som det är, och det faktum att min postbox fortsätter att eka tom fick bli titeln på bilden: I Don’t get Letters Anymore.

Ny webbsida

Ja, då blir det ett litet reklamavbrott, jag har nämligen byggt en ny webbsida med den nya adressen https://www.poromaa.net

Anledningen till detta är ganska självklar för mig, jag behöver vara på ett ställe där jag kan få full kontroll över sidans design och utformning, samt att jag vill kunna använda min egen domän som adress. Jo, jag vet att detta med domänadress även fungerar här på Fotosidan i portfolion, men eftersom jag inte är särskilt tekniskt lagd, så upplevde jag ganska snart när jag gjorde ett försök till en koppling att det är alldeles för krångligt för mig. Dessutom ingick domän i priset på det ställe jag numera finns, och allt med att koppla sidans adress till min domän sköttes utan att jag behövde sköta det själv.

En annan för mig viktig anledning till flytten är att jag vill ha en blogg på engelska också, eftersom en absolut majoritet av mina följare inte har svenska som modersmål.

Jag kommer att avveckla portfolion här på FS, men behåller självklart bloggen.

Nåväl, ni är alla hjärtligt välkomna in och besöka min nya webbplats.

Form och tanke

Vad är grunden för fotografi, ja egentligen allt bildskapande? Om du frågar mig så är det mekaniken kring överförandet av en tredimensionell rumslighet, till en tvådimensionell yta. Har man inte förstått vikten av -och- kan hantera den transfereringen på ett mer eller mindre medvetet sätt så är risken rätt stor att det man försöker göra visuellt kommer att falla platt, även om man råkar sitta inne med den mest fantastiska berättelse eller idé.

Det gäller alltså att ha en grundläggande förståelse för den här mekaniken och dess språkliga beståndsdelar och jag skulle vilja påstå att det är det som vi kallar för att ha ett bildseende. När man förstått att det egentligen inte är verkligheten man sysslar med när man tar sin bild utan möjligen en slags representation, i två dimensioner, av ett ögonblick man valt ut, ja då öppnas ju en värld av språkliga möjligheter, av personliga berättelser och möjliga idéer. Men utan transfereringen som absolut grund så blir det inget som kan läsas bildspråkligt som intressant, eller tankeväckande, som beskrivande eller kanske ens begripligt av en betraktare.

 Om jag skall försöka mig på att dissekera mitt eget sätt att tänka kring det här, hur jag väljer att hantera mekaniken så att säga, så är det verkligen allt annat än lätt, men en sak är säker och det är att i samma ögonblick som jag tittar på till exempel. en husfasad genom sökaren så upphör den att vara en fasad, och när bilden väl är tagen och omvandlats av sensorn till rådata så återstår bara geometriska figurer såsom kvadrater, cirklar, romber, linjer eller kurvor på en tvådimensionell yta i kombination med olika färger och kromatiska skalor. Färg och form, helt enkelt. Bildspråkets beståndsdelar är ju faktiskt just detta; geometri i kombination med färg och olika kromatiska skalor.

Men vänta nu, kan det verkligen stämma? Ja kanske för några få, men i mitt eget fall och i de flestas, vill jag nog påstå att det bara är halva sanningen.

Jag brukar likna bildspråket vid det skrivna ordet; Utan bokstäver, finns inget att läsa, bokstäverna är alltså grunden för skriftspråket, men utan att bokstäverna fogats samman till meningar och ord som vi känner igen genom det vi lärt oss att förstå som begrepp eller benämningar av något specifikt i vår verklighet, inre eller yttre, eller genomsyrats av en författares idéer omkring ett berättande så blir allt bara en obegriplig kedja av bokstäver utan mening eller innehåll. Jag vill mena att det är samma mekanik som gäller då det handlar om att kommunicera med bildspråket och dess alfabet. Har man inte lärt sig bokstäverna i alfabetet så kan man varken skriva, eller läsa, men det krävs något mer än bara läsförståelse och skrivkunskap för att verkligen kunna kommunicera och förstå en idé, eller berätta en berättelse på ett sådant vis visuellt att det blir intressant och spännande för en betraktare. Så bildspråket handlar alltså självklart inte bara om geometri, färg och tonomfång, men utan bokstäverna ingen bild att läsa av överhuvudtaget.

 Alfabetet vi använder i överföringen mellan den tredimensionella verkligheten till den tvådimensionella ytan är alltså en kombination av olika estetiska beståndsdelar, matematiska eller mer organiska. Man kan tänka sig att när man skriver en bild så skulle man kunna reducera det språket till att faktiskt enbart bestå av detta och då har man på sätt och vis en abstrakt bild som enbart rör sig i ytplanet, men de allra flesta av oss jobbar ju med mer eller mindre tydliga tecken för, eller representationer av hur vi ser verkligheten, vi jobbar med någon form av avbildning av rumslighet helt enkelt. Fotografiet som media i sig själv är ju starkt förknippad med just detta; att frysa ett ögonblick av verklighet. Men att avbilda framgångsrikt handlar om att förstå skillnaden mellan avbildningen och verkligheten och kunna hantera den skillnaden visuellt.

Jag brukar tänka på den där utställningen som Matisse hade där han fick en fråga av en besökare gällande en av hans målningar som föreställde en naken kvinna: Besökaren undrade om inte låret på kvinnan var för tjockt, varpå Matisse svarade: Det är inget lår det är en målning. Det svaret illustrerar väl vad jag menar med att förstå skillnaden.

Att avbilda, eller beskriva en faktisk rumslighet, eller volym handlar om illusionen av den, det handlar om förmågan att omvandla en faktisk volym till en illusion av volym på en tvådimensionell yta där endast illusionen av den tredje dimensionen – volymen – är möjlig. Det kan man göra på många sätt och bildspråket är full av bokstäver och ord som handlar om det.

Man skulle kunna säga att ljus definierar form och volym. På en tvådimensionell yta är det färgen och de kromatiska skalorna som får representera detta formande ljus. I ett svartvitt fotografi, eller kanske ett grafiskt blad, eller en teckning handlar det om att utnyttja den kromatiska skalan för att definiera rum och volym. Det kan också handla om skärpedjup, hårdhet och mjukhet i tonerna och ytornas definiering och fotografi-specifikt kan det också röra sig om val av optik och hur bilden exponeras – ett ordentligt tele, som exempel, har ju den lilla egenheten att vika upp motivet mot ytan och platta ut det. I ett färgfoto, eller för den delen en målning tillkommer ytterligare en beståndsdel och det är att förstå hur färg fungerar och beter sig i olika atmosfäriska förhållanden; färgen som rumsbeskrivare.

 Har man en grundläggande förståelse för dessa språkliga beståndsdelar så blir illusionen mycket lättare att gå i land med. Transfereringen blir lättare att genomföra och framför allt så kommer bilden att uppfattas som en beskrivning av en volym eller en rumslighet, inte som rummet eller volymen i sig, men väl som ett fungerande tecken för det.

 Nå, vad är då det där andra, det där som inte handlar om strikt geometri och matematik? Ja det är väl det som vi vill kalla för mening och estetisk avsikt. En bilds mening och innehåll, idén, berättelsen, ja allt det där som är den personliga hållningen plus en estetisk avsikt, en komposition helt enkelt, alltså mer svåråtkomliga språkliga beståndsdelar med andra ord. Man skulle kunna säga att det handlar om en annan typ av överföring, då vi fyller den där tvådimensionella ytans meningslöshet med vår egen personliga idé, eller berättelse och vår estetiska avsikt med kompositionen, fyller den med en mening. En del skulle nog kunna nöja sig med formen och färgen i sig. Jag kan på sätt och vis säga att jag tillhör den skaran, i alla fall ibland. Olle Beartlings måleri till exempel är ju ett lysande exempel på ett bildskapande där formen och färgen har ett absolut egenvärde. Jackson Pollocks måleri likaså. Deras bilder handlar egentligen inte om något annat än formen och färgen i sig, men det är heller inte riktigt sant, för jag tror att många skulle säga att det visst finns en personlig hållning både hos Beartling och hos Pollock. Och även om båda försökte utveckla metoder att tillverka sina bilder på, för att radera ut den personliga avsikten (Pollock med slumpen som redskap och Baertling med en slags mekanisk hållning till själva hantverket) så tror jag det är få idag som upplever deras bildspråk som anonymt och utan avsändare. Man kan därför säga att båda i den bemärkelsen egentligen misslyckades i sina föresatser.

 Men låt mig få återvända till det där ögonblicket då jag tittar genom sökaren på en husfasad. Jag skrev att husfasaden upphör att vara en fasad för mig i det ögonblicket och blir geometri. Det är alldeles sant, men husfasaden förvandlas också till ett embryo för en tanke, eller känsla, själva idén till varför jag väljer att ta en bild av den. Jag väljer att kalla det för ett embryo, eftersom mycket av det jag gör rent konceptuellt med mina bilder får sin absoluta form långt senare än då bilden togs. Men det kan lika gärna vara så att idé och form sätts direkt i sökaren av fotografen. Gatufotografins själva idé, rent formellt språkligt, handlar ju om det som exempel. Men i grunden är det samma sak; att fylla den tvådimensionella ytan med en personlig hållning, göra den meningsfull helt enkelt och en del gör det direkt i sökaren, en del i efterarbetet och de flesta i ett slags flytande gränsland mellan de tu.

 Jag tror att nyckeln till ett framgångsrikt bildberättande, oavsett teknik och genre är en djup förståelse för de här grunderna; form och tanke helt enkelt, men den absoluta grunden och ruta ett för fotografen är att kunna handskas med överföringen från den tredimensionella verkligheten till den tvådimensionella ytan, att förstå vad det innebär. Utan den kunskapen blir det lätt bara obegripliga och ointressanta berättelser utan estetiska ingångar, men utan den andra transfereringen, tanken och idén, stannar lätt bilden kvar i tomma estetiska gester utan vare sig mening eller innehåll. Form och tanke håller alltså varandra hårt i handen.