Insnöad
När jag tittar ut på omgivningen ser jag en enda stor torrnålsgravyr, eller kanske en etsning – eller varför inte ett monokromt fotografi. Alla färger är liksom bortsnöade och kvar finns bara det svarta, det vita och den grå skalan däremellan.
Snön jobbar enträget på med att täcka över allt som kommer i dess väg – som Tipp-Ex. Det målas över och raderas, mellanton efter mellanton, ända ner till svärtan. Men när jag tittar ut genom fönstret i vår lilla loggia just nu känns verkligheten ändå fortfarande greppbar. Visserligen ny, på något vis, men ändå distinkt grafisk i sitt uttryck.
Nu gäller det att fånga ögonblicket, ta chansen. Snart är det helt vitt därute – eller så smälter allt och det grå tar över och vi har återigen en mörk, färglös sörja av typisk Stockholmsvinter. Allt blir som vanligt, helt enkelt.
Egentligen är det där svartvita inte riktigt min grej. Jag älskar färg och känner mig mer hemma när jag får arbeta med subtila färgnyanser och toner. Det har förstås sin grund i att jag började min bana som målare, och det fick liksom följa med in i mitt fotograferande.
Det betyder dock inte att jag har något emot svartvitt eller monokromt och jag brukar försöka tänka enkelt kring det där — om färgen inte tillför något till form och uttryck, ja då får den kliva åt sidan. Men allt som oftast tycker jag att färg faktiskt tillför något – förmodligen just på grund av min bakgrund.
Här och nu finns det dock ingen annan väg att ta än den monokroma. Det är helt enkelt för grafiskt därute för att gå vilse i en massa påhitt i färg. Fast jävlar vad det ser kallt och ruggigt ut. Snöstormen Anna viner mellan husknutarna och att ge sig ut med kameran nu känns rätt avlägset – på gränsen till galenskap.
Jag tror att jag tar bilderna genom fönstret här inne i loggian i stället. Så får det bli. Det är visserligen allt annat än enkelt och valmöjligheterna är begränsade, men skam den som ger sig. Så nu är det färdigskrivet för den här gången – här kommer alla bilderna, på en och samma gång.
Skriver om
Innehållskategorier
- Intresse - Arkitektur
- Intresse - Konstfoto
Hälsningar Jörgen
Det var roligt att höra. Tackar och bockar. Vad gäller storstan och ”vinterhelvetet”, så har jag ju det hela runt knuten hela tiden på gott och ont, men jag gräver ju å andra sidan helst där jag står, så kul att det märktes.
/Samuel
vi finns där, spår lämnas
lyktan i skogen, eller sannolikt längs vägen, stigen
på natten finns stadsljuset
stadsljuden
pulkor far fram med skrattande barnröster
min hund hoppar och simmar på rygg i snön
skönt med varm lägenhet
där allt detta sker utanför
vill jag delta, så går jag ut
och allt det du visar ser du från där du bor
färgen finns ju under och kommer snart fram
trolleri
Jag har ju hållit på med att leta efter spår så länge nu, att jag tycks hamna där rent undermedvetet, vilket känns betryggande faktiskt. Något har satt sig i ryggmärgen i alla fall, eller snarare, det viktigaste av allt har satt sig där.
Tack så jättemycket Inger för din fina och inkännande kommentar. Jag blir faktiskt rörd av dina ord för det är ju det här jag vill — att jobba med det där som vi lämnar efter oss i form av ekon. Och trots att jag, på en rent formell nivå mest tänkte på det grafiska uttrycket, hur jag skall hantera det monokroma, så hamnade jag där i alla fall. Skönt.😊
/Samuel
jag tycker att du har fått ihop massor med roliga bilder - i svartvitt dessutom. 🤗 men det syns ju att det är dina bilder, och det är jätteroligt att se hur du ser vintern och snön. du har ju fått till betydligt roligare bilder än jag skulle ha fått med såpass stora utsnitt.
jag gillar't - massor! 🙏
Stort tack, Malinka. Särskilt glad blir jag av att höra att det syns att det är mina bilder, för det är nog bland det viktigaste jag vet — att ens personliga språk och uttryck syns. Det där ser jag ju även i dina bilder, att de tveklöst är dina, med ditt bildspråk.😊
Jo, det där med utsnitten — man får liksom jobba med förutsättningarna. Bilderna är ju trots allt tagna från fjärde våningen genom treglasfönster. Jag har visserligen tre tele zoomar, men det som har den längsta brännvidden (28-400mm) och som egentligen hade varit bäst lämpad här, är tyvärr så ljussvag (bländare 8 på 400mm). Stativ var dessutom inte ett alternativ på grund av fönstret och rummets vinkel i förhållande till motiven, så de flesta bilderna, förutom några enstaka få, är tagna med mitt 70-180mm eftersom det har den största bländaren i hela zoomomfånget (2,8) och väldigt effektiv inbyggd bildstabilisering.
Summa summarum — jag kunde inte komma så nära som jag vanligtvis brukar vilja. Men samtidigt så är jag inte helt ovan vid lite bredare utsnitt heller, och så slapp jag ju frysa häcken av mig…😁
Nej det är sant att man inte behöver resa till världens ände (även om det säkert kan vara rätt kul) för att hitta motiv som intresserar en. Jag minns ett rätt roligt uttalande jag hörde för en herrans massa år sedan av en känd norsk naturfotograf (minns dock inte hans namn), han sade något i stil med: ”Bilder som kräver att jag går mer än en meter från min bil är bilder som inte är värda att tas”. Och då skall man hålla i åtanke att han hade hela den vidunderliga norska fjällvärlden att arbeta med. Nå nu hade han säker värdens värsta utrustning i form av både gigantiska teleobjektiv och stativ och allt det där, men ändå…
Återigen, jag tror på det där med att gräva där man står, även om en resa ibland kan vara rätt uppfriskande för inspirationen. Synd bara att man inte har pengar att gödsla med och orken att sitta i flyg i timmar.