Sticks and Stones (may break my bones)
Först och främst måste jag ta tillfället i akt och tacka min älskade hustru Tina för det alldeles utmärkta scouting-jobb hon vid flera tillfällen gjort åt mig. Jag ska ärligt säga att jag är rätt usel på att hitta nya platser och intressanta miljöer för mitt urbana fotografi. Ofta dyker de mest spännande miljöerna bara upp i mina drömmar, och i verkligheten allt mer sällan. Jag drömmer faktiskt ofta att jag hamnar på platser och miljöer som inte existerar utanför min egen hjärnas konstruktioner. Fantastiska platser, industrier, övergivna platser, myllrande urbana miljöer som jag ofta går vilse i. Ofta söker jag en väg hem, eller tillbaka till en startpunkt, men den vägen tillbaka går liksom förlorad och jag hittar aldrig hem, men blir istället bjuden på fantastiska platser och urbana skådespel i en slags never ending story.
Att jag blivit sämre med åren på att verkligen leta beror säkert på flera saker — lathet, vanans makt och min tendens att ”fastna”. Jag tror ju på idén om att gräva där man står, men ibland gräver jag nog lite väl djupt i samma grop, om man säger så. Därför är det fantastiskt att ha någon vid sin sida som både förstår och ser detta och som dessutom gillar att hålla utkik och utforska. Tina är fenomenal på just det — ja, på allt egentligen — men också på att hitta miljöer och platser som passar mitt fotograferande. Så också denna gång.
Eftersom jag arbetat länge med mitt projekt om broar och viadukter tyckte nog Tina att det var hög tid att hitta en ny plats som skulle passa in. Hon åker tvärbanan varje dag mot Solnatrakten där hon arbetar och hade sett en perfekt plats vid Stora Essingen. Sagt och gjort: en lördag i oktober for vi dit. Och oj, vad perfekt det var — ett mäktigt brosystem som sträcker sig över Mälaren mellan Stora och Lilla Essingen. Essingebron består av tre parallella brospann, byggda mellan 1965 och 1967: två för Essingeleden och ett för lokaltrafiken.
Att ta sig ner mot vattnet under broarna var dock lättare sagt än gjort. Det är rejäl nivåskillnad mellan tvärbanans hållplats och vattnet, och vägen dit består av en helsikes massa trappor. Nedåt går ju bra, tänkte jag, men uppåt... ja, det fick bli ett senare problem.
Väl nere under brospannet kändes det som att kliva in i en pelarsal. Min nördiga hjärna flög direkt till ”dvärgaklyft” i Sagan om Ringen. Men så såg jag något som skulle bli både dagens höjdpunkt och ett litet missöde: märkliga ”installationer” av träpinnar lutade mot bropelarna. Det såg ut som en bisarr form av street art, fast med grenar i stället för sprayfärg. Jag visste då inte att det faktiskt var lämningar av en konstinstallation utförd av Roger Persson och Carlos Amigo. För mig uppstod en nästan magisk, rituell stämning – som om naturen själv skapat sin egen konst. Det här var jag tvungen att försöka fånga med kameran.
Men att ta sig fram till motiven visade sig vara svårare än jag trott. I min iver försökte jag nämligen gena nerför en sluttning mot bropelarna, i stället för att klokt som Tina ta stigen runt. Sluttningen var på tok för brant och hal för en hyggligt gammal man som jag, och jag föll handlöst. Jag rullade några varv innan jag fick stopp på min klumpiga kropp. Lyckligtvis var marken täckt av blöta höstlöv — vilket nog både orsakade fallet och lindrade det. Jag blev mest förvånad, smutsig och fick min självbild rejält kantstött. Kameran däremot, som rullat med bland löv och lera, klarade sig tack vare vädertätningen och gick att torka av.
Själv såg jag mindre fräsch ut, men vad gör man inte för konsten.
I efterhand förstår jag varför jag döpte serien till ”Sticks and Stones (may break my bones)”, den gamla engelska ramsan från sent 1800-tal som skulle hjälpa barn att stå emot verbal mobbning. Den fick senare en diametralt motsatt ramsa: ”The blow of a whip raises a welt, but a blow of the tongue crushes the bones.” Jag tänker dock inte gå djupare in i den debatten här, men kombinationen av mitt fall och motiven — pinnar och sten — fick mig i alla fall att tänka på den ramsan.
Jag vill avsluta det här inlägget med att bygga upp min något stukade självbild igen genom att faktiskt skryta lite: en av bilderna från denna dag fick utmärkelsen ”Explore” på Flickr, liksom en av mina senaste monokroma bilder. Ni ser dem här nedanför.
Den monokroma bilden heter Watchers, och Inger här på FS kommenterade bilden och kallade det hela för något i stil med en en sorts filosofisk bordtennis där man kan fråga sig: vem tittar egentligen på vem? Jag håller med och tycker den rymmer flera lager kring just detta med att spegla sig i andra — och även du som betraktare blir en del av det.
Trots att jag har få följare på Flickr får jag ganska ofta utmärkelser där, vilket förvånar mig varje gång. Men min analys är att antalet följare spelar mindre roll än man tror. Om ni vill se vilka av mina bilder som fått ”Explore” förutom de två här ovan, finns de här:
https://www.flickr.com/photos/samuelporomaa/albums/72157719502086073/
Låt mig också till sist säga att grejen med den här utmärkelsen är att den bild som fått ”explore” drar till sig väldigt mycket uppmärksamhet, många fler views och likes helt enkelt än man normalt får. Det har alltså väldigt lite att göra med antalet följare och det leder väldigt sällan till att jag, i alla fall, får fler följare, utan allt fokus landar några dagar på en specifik bild, that’s it… 😉
Så en del gott för ens ego, en del ”jaha”, men glad blir man ju varje gång det händer, så…😊
Skriver om
Innehållskategorier
- Intresse - Arkitektur
- Intresse - Konstfoto
en tidsförskjutning
finns inbakad
en
ren abstraktion är möjlig i tanken
förutsatt
att
en fri perceptuell manöver är möjlig
- som
landar
landar lika mjuka som bilderna är i vinstmenyn
jag valde Almost there ur rent igenkännande kvaliteter
men
jag måste säga att du är nog den enda jag sett som har förmågan att göra betong mjukt
vackert, estetiskt - men mjukt är bara du
och det är ingen lätt sak, men du ser det, gör det och förmedlar det
som att Alf är den enda jag sett som kan ge natten ett leende genom vissa av hans nattfotografier -
/inger
/Samuel
och du, det låter som en oerhört praktisk fru att ha, din tina. skulle inte ha nåt emot att ha en likadan, fast en karl i stället. 😄
bild-wise är det (utöver bilder jag redan kommenterat på tidigare) främst nr 4 och 5 som står ut för mig. och alldeles oavsett, så är det en lika härlig upplevelse att se dina bilder, som vanligt. 🙏
jag tycker att vi ska ta och fundera lite mer seriöst på det där, faktiskt. tänk vad roligt att kunna visa bilder sida vid sida, bara för att jämföra och se. 🙏
HaD/Gunte..
/Samuel
Hälsningar Lena
/Samuel
Tommy S.
/Samuel