Skulpturer i skogen

Den tallskog som växer längs Skånes sydkust från Ystad och österut har blivit hårt åtgången av vintern. En tidig episod av tung blötsnö och ett antal vinterstormar, som ibland har närmat sig orkanstyrka, har brutit av trädstammar och fällt grenar av olika storlekar. Trots många år i Skåne har jag själv inte sett så stora skador på skogen tidigare och har undrat om den har försvagats av något skäl, t.ex. det varmare klimatet. Men tydligen är denna typ av skador på tallar ett vanligt fenomen, som ingår i deras livscykel.

Tallen är knappast ett trädslag som man förknippar med Skåne, själv trodde jag att boken är vårt landskapsträd (vilket är fel, det är pilen, medan boken tillhör Västergötland). Tallskogen i sydöstra Skåne förklaras av planteringar som gjordes under 1800-talet för att förhindra sandflykt från stränderna upp mot åkrarna längre norrut.

Överallt i tallskogen ser man nu spår av skadorna. Det är förstås lätt att drabbas av existentiella funderingar om livets gång och alltings förgänglighet, men det går samtidigt att upptäcka (paradoxala) skönhetsvärden hos de skadade träden genom att se dem som naturens skulpturer. Det finns också något majestätiskt (och tragiskt) över trädkronor och mäktiga grenar som nu kan studeras nere på marken istället för att skymtas långt däruppe längs höga trädstammar. 

Den här bilden bör ses förstorad.

Kan man fotografera (på) Skogskyrkogården?

Under ett besök i Stockholm nyligen stod ett besök på Skogskyrkogården på min önskelista. Jag har under det sista året blivit intresserad av arkitekten Sigurd Lewerentz och har (tillsammans med Wolfgang Gerlach, som delar samma intresse) gjort fotoutflykter till S:t Petri kyrka i Klippan och Östra kyrkogården i Malmö. Jag har även besökt Markuskyrkan i Bredäng och ville nu avsluta med Skogskyrkogården, som Lewerentz ritade tillsammans med Gunnar Asplund.

För den som vill fotografera är utmaningen med Skogskyrkogården att den (välförtjänt) är upptagen på UNESCO:s världsarvlista och därmed nästan har blivit ”sönderfotograferad”. Det innebär att både de kända byggnaderna (de flesta ritade av Asplund) och det av Lewerentz designade landskapet redan är så grundligt dokumenterade att det under några få timmars besök kan vara svårt att hitta ett personligt perspektiv.

En lösning är att kapitulera och göra ett besök utan kamera, en annan att ändå göra ett försök att hitta ”platsens ande” i motiv som inte hunnit bli överexploaterade. Jag valde förstås det senare alternativet och kunde besöka Skogskyrkogården en januaridag med lågt stående sol, växlande molnighet och frånvaro av snö.

Från huvudingången i kyrkogårdens norra del går den stenlagda Korsets väg upp mot Skogskrematoriet med dess Monumenthall och det stora Granitkorset. Det ritades av Asplund som en symbol för gravplats snarare än för den kristna tron. Bilder på korset finns till och med hos Adobe Stock men upplevelsen av motljuset på kors och stenväg gjorde att det blev nödvändigt med en egen bild härifrån.

Längs vägen ligger två mindre kapell. För mina ögon har de ett avvisande och nästan brutalt formspråk med sina massiva stenväggar och en mörk port som kan påminna om ett slags bunker. Men det var knappast så Asplund menade, och kanske är öppningen som speglar himlen ovanför porten ett tecken på en mer hoppfull avsikt.

Inifrån Monumenthallen kan man betrakta landskapet utanför, kanske som ett trösterikt uttryck för att livet går vidare efter individens död.

Den här bildkompositionen med lågt stående sol som lyser över enkla gravar i skogen är så vanlig att den har blivit utsliten. Men för mig symboliserade scenen begravningsritualens ord att ”jord skall du åter varda” så starkt att jag blundade för klichén. Kanske kan sentimentalitet någon gång innehålla en äkta känsla...

Almhöjden med sin Meditationslund brukar fotograferas från Monumenthallen över en stor damm, och det är nog så som Lewerentz har tänkt att den skall betraktas. Min bild är tagen från den andra sidan av kullen för att skapa ett annorlunda uttryck. Intressant nog verkar Lewerentz ha blivit inspirerad till Almhöjden av en målning av Caspar David Friedrich, Kulle och åker nära Dresden (1824)

Skuggspel från Almhöjden och dess träd över ingången till kyrkogården.

Mitt fotografiska bokslut för 2022

Flera bloggare på Fotosidan har sedan nyår publicerat verksamhetsberättelser för 2022 som det har varit mycket roligt och inspirerande att ta del av. Jag har själv inte tänkt i de banorna tidigare, men det har slagit mig att detta kan vara en trevlig anledning att återvända till sina bilder och granska dem på nytt. Kanske kan det också underlätta jämförelser mellan åren för att se om val av motiv eller sätt att fotografera förändras.

Så jag gav mig själv uppdraget att leta fram tio bilder, som representerar vad jag har fotograferat under 2022. Här är resultatet:

Jag börjar med en bild som inte alls är representativ för mitt sätt att fotografera, eftersom jag arbetar mest med statiska motiv. Den visar stormen som drog in över Malmö den 30 januari. Det blåste från väster, och vågorna slog in med full kraft rakt mot Västra Hamnen.  En sådan upplevelse, och bild, lär för mig bli en "once in a lifetime"-erfarenhet. Det blev blött, men var värt varenda vattendroppe!

Stadsdelen Västra Hamnen invigdes år 2000 och har med Turning torso kommit att symbolisera det nya, post-industriella Malmö. Här finns en rikedom av intressant konstnärlig utsmyckning.

Om Västra Hamnen symboliserar det nya Malmö, kan Flygbåtsterminalen sägas symbolisera det gamla. Härifrån gick flygbåtarna till Köpenhamn innan de konkurrerades ut av den nya Öresundsbron. Terminalen revs under hösten 2022, några månader efter mitt besök.

Ett annat hav finns längs Skånes sydkust, här några kilometer öster om Sandhammaren.

Vi har en Shiba som kär familjemedlem. En vacker hund med stor integritet, och det blir många porträttförsök varje år för att försöka fånga detta på bild.

En intressant upptäckt under förra året var att det finns tulpansorter som bara blir vackrare allteftersom de vissnar. 

En lek med skärpa och oskärpa. Hur mycket behöver vara i fokus för att man fortfarande skall kunna se vad bilden föreställer? 

Bild från en sommarkurs i naturfoto på Fridhems folkhögskola. Uppgiften var att abstrahera en blomma så långt som möjligt.

Abstraktion och makrofoto gränsar ibland till varandra.

Till sist min personliga favorit från det gångna året.

Pep Ventosa i Skåne?

Nej, såvitt jag vet har Pep Ventosa inte besökt Skåne. Men det hindrar inte att hans "in the round" teknik kan användas här. Pep Ventosa är en katalansk fotokonstnär som har blivit berömd för sina multiexponeringar runt ett objekt. Typiska motiv kan vara träd, lyktstolpar och andra symmetriska objekt som är lätta att gå runt. Han kan göra upp mot 100 exponeringar på ett motiv och lägger sedan ihop bilderna i Photoshop. Resultatet blir en eterisk, "impressionistisk" bild med ett karakteristiskt utseende som ibland kan påminna om akvareller. Han har även använt varianter av sin teknik på stadslandskap och museiinteriörer.

Jag hörde talas om Pep Ventosa förra året och ville gärna prova på hans metod. Jag började med höstgranna träd och buskar och nöjde mig med 10 - 20 exponeringar per motiv. Från Lightroom importerar jag bilderna som lager till Photoshop. Där blandar jag bilderna genom att variera blandningslägen och opaciteter. Detta blir den "konstnärliga" delen av arbetsflödet som kan påminna en del om att måla med pensel på duk.

Pep Ventosas teknik är en variant av ICM (intentional camera movements), där man rör kameran mellan flera exponeringar istället för under en exponering. Precis som med vanlig ICM bygger lärprocessen på trial and error, även om goda råd och tips kan hittas på Internet. Det är en spännande metod att testa om man vill komma vidare från det dokumentärt avbildande. Samtidigt tycker jag att det finns en risk för att bildstilen kan bli till ett manér om den används utan urskillning. Att Pep Ventosa har blivit kommersiellt framgångsrik motsäger inte den uppfattningen.

Här är några av mina "Pep Ventosa-bilder" från Skåne. De vinner på att ses förstorade.

Japansk blodlönn, Alnarpsparken

Alnarpsparken

Kungsparken, Malmö

Riberborgsstranden, Malmö

Ribersborgsstranden, Malmö

Centrala Malmö

Himalayabjörk, Alnarpsparken

December i Alnarpsparken

Till Lantbruksuniversitetet i Alnarp (mellan Malmö och Lomma) hör en vacker park med en av Sveriges största växtsamlingar. Parken är ett populärt utflyktsmål, inte minst för fotografer. Runt månadsskiftet oktober-november är färgprakten nästan ögonbedövande. Jag åkte dit häromdagen för att se hur parken ter sig i ett mulet och snålkallt december. Min fundering var om där bara skulle finnas dova gröna och bruna färger eller om någon mer sommaraktig färg eventuellt dröjde sig kvar. Kanske skulle det till och med gå att upptäcka något förebud till den vår som kommer så småningom...

Himalayabjörk, ett favoritträd med sin klarvita stam och sitt förgrenade växtsätt, som en stor bukett.

Förgreningsstället, som påminner om en skulptur. Ytskiktets tunna flagor avslöjar en subtil, varm färgton undertill.

Jodå, visst gick det att hitta en klar, somrig färg mitt bland allt det gråbruna och gröna.

I ett stort snår med olvonbuskar fanns det mängder av blommor. Läser mig till att olvon faktiskt kan blomma på vintern.

Mera olvonblom.

Det här trädet har tagit på sig vinterkostymen.

Det var hos magnolian som jag hittade förebudet om den vår som kommer.