Två sätt att fotografera kaprifol

För mig är kaprifolen en favorit att återkomma till varje sommar. Den har ett spännande växtsätt med ett antal rörformade blommor som sitter i ring runt ett ”huvud”. Varje sådan blomma slår ut i två graciösa och vackert böjda flikar för att släppa fram ståndare och pistill på långa stänglar som också brukar vara elegant böjda. Sedd uppifrån kan hela strukturen likna en vacker stjärna som ibland kan vara nästan symmetrisk.

Jag tycker mig hitta kaprifolens själ i de vackra linjer som finns både i blomstrukturen som helhet och i de olika detaljerna. Den fotografiska utmaningen är att återge detta på bild. En metod är ta sedvanliga makrobilder med kort skärpedjup för att lyfta fram en enskild detalj. En annan, som jag har börjat försöka med i år, är att fokusgaffla ett antal bilder och sedan lägga samman (stacka, eller stapla) dem i efterbehandlingen. Med den metoden är det möjligt att fånga hela den stora blomställningen i skärpa medan bakgrunden förblir oskarp. 

Frågan är vilken metod som bäst gestaltar kaprifolens själ. Jag tycker nog att de kompletterar varandra, men om jag skulle vara tvungen att välja, finner jag kanske mer av mystik och "förtrollning" i de traditionella och inte helt skarpa makrobilderna.

Alla bilderna bör ses förstorade.

Vallmo

I all sin vanlighet är vallmon en märkvärdig växt. Den är urgammal, känd och använd av sumererna för opiumframställning flera tusen år före vår tideräkning. Den är också kulturellt intressant med associationer till sömn och till död (genom sin blodröda färg), och den ingick i det antika Greklands dödsmytologi. Under det första världskriget blommade vallmo runt soldatgravarna på västfronten. Det blev inspiration till en berömd krigsdikt, In Flanders Fields, som läkaren och soldaten Joel McCrae skrev efter att hans bäste vän hade stupat. Efter kriget blev vallmon en symbol för minnet av de fallna, och på Remembrance Day (eller Poppy Day) den 11 november brukar man bära konstgjorda vallmoblommor.

Vallmon i sig är också speciell med sin långa, håriga stjälk och blomman med sina stora kronblad. De är tunna som silkespapper som solljuset kan lysa igenom och som ändrar sig efter vinden. Jag tycker att den är mycket vacker.

Magnolia!

På senare år har jag upptäckt och blivit fascinerad av magnolian. Inte så mycket ur botanisk synvinkel utan magnolian som tidigt vårtecken och som särpräglad skönhetsupplevelse med de vackra och ofta dramatiska blommorna som växer i överdåd på bar kvist. Det finns många varianter av magnolia, från buskar till stora träd, och blommorna uppvisar stora skillnader i storlek, form och färg. Det som jag tittar efter är framför allt blommornas olika former, som inte sällan förstärks av de böjda och ibland knotiga grenar där de växer. Färgerna är förstås också intressanta, men de kräver ett annat sätt att se.

Tidens gång i bokskogen

Bör ses förstorad.

Vad ser du i min bild?

Bedömning och analys av bilder kan göras på olika sätt. Det enklaste och kanske vanligaste sättet är att uttrycka en värdering i termer av ”bra” eller "dålig” utan någon motivering. Till och med i gruppen Fotosidan Bildkritik 2.0 utgörs uppskattningsvis hälften av omdömena av ”Gilla: Ja”, utan kommentar. Ett mer analytiskt angreppssätt är att studera vad bilden innehåller (denotation) och att tolka vad det kan betyda (konnotation). Man kan också undersöka vilka känslor som bilden väcker och vilken berättelse som kan finnas i bilden. I slutändan får betraktaren avgöra hur hen påverkas av bilden.

Ett annorlunda, och mera handfast, alternativ är att några fotografer går samman och bildbehandlar varandras originalbildfiler tagna direkt ur kameran. Det ger ett underlag till intressanta diskussioner, där man jämför bildskaparens egen version med den ”externa” bildbehandlarens. Vad ser vi i olika versioner av samma bild, hur skiljer sig uttrycken och vad är det som skapar skillnaderna?

Inom Fotografiska Föreningen i Malmö har medlemmarna i en intressegrupp för bildanalys nyligen genomfört en sådan övning. Med tillstånd från berörda fotografer, Marie Barge, Christer Larsson och Ulf Svensson, vill jag här visa tre av våra resultat (bilderna bör ses förstorade).

Marie Barges bild av en kvinna som går på en trottoar mot skuggan av ett träd har bearbetats av hennes själv och av Ulf Svensson. Båda har tagit bort dörröppningen till vänster i originalbilden. Marie beskar sin bild tätt inpå trädets vänsterkant och på höjden medan delar av trottoaren blev kvar, så att kvinnan är förankrad i marken. Kvinnan och trädskuggan utgör två likvärdiga bildelement, som förenas av skuggan av grenarna. Bilden är ett realistiskt gatufoto, men möjligen kan man uppleva ett hot från skuggan av grenarna.
Ulf beskar bilden längre åt vänster, vilket lämnade mer utrymme mellan trädet och bildens vänsterkant, samtidigt som kvinnan är lätt beskuren till höger. Trädet är betydligt högre och står något längre in i bild än i Maries version, vilket gör att det blir det dominerande bildelementet. Till det intrycket bidrar att kvinnan verkar förlora fotfästet eftersom trottoaren är borttagen. Bilden är tonad och har en ljus vinjettering, vilket gör att intrycket blir overkligt och sagoaktigt. Kanske kan man läsa in att det stora trädet kommer att uppsluka kvinnan.
Oavsett tolkningen av de två versionerna visar exemplet hur en i grunden odramatisk gatufotobild kan ges distinkt olika uttryck med små och subtila medel.

Christer Larsson har tagit en bild av kontorsbyggnaden Glasvasen intill Malmö C. Hans egen bearbetning innebär en dramatisk beskärning. Den visar det tak som bildas av den utskjutande fasaden, vars mjukt S-formade linje in i bilden blir ett attraktivt blickfång. Den uppochnervända och otydliga speglingen av en människa skapar mystik. Även för en Malmöbo kan det vara svårt att se vad bilden föreställer.
Min bearbetning är mer konventionell och dokumentär. Jag tog bort det mesta av bakgrunden men behöll nederdelen av den runda, gröna fasaden, som är byggnadens signum, och ljusade upp området under fasadutsprånget.
I detta exempel är uttrycken också tydligt olika tack vare bildskaparens radikala beskärning.

Min bild är tagen på Skogskyrkogården i motljus från en lågt stående januarisol, vilket komplicerade bildbehandlingen. Mitt fokus låg på korset och den vackra stenlagda vägen, men jag ville också få med muren och träden till vänster för att förstärka linjerna in i bilden upp mot korset.
Marie var mer radikal och beskar till vänster och upptill och nertill. Hennes fokus hamnade enbart på korset och vägen medan områden runtomkring döljs av mörkret. Maries version innehåller (för mig) mer av mystik och känsla kring Korset och Vägen, medan min bild blev mer neutral och dokumentärt redovisande, trots min ambition att lyfta fram både kors och väg.
Också detta exempel belyser hur samma grundbild kan ges olika uttryck med små medel.