Snurra min jord

Fick idag beskedet, faktiskt via fb som ju i normala fall kanske inte är känt som en sanningens absoluta fyrbåk, att det under viss begränsad tid, allt enligt rekommendation, kommer att ligga som en tung blöt filt över det mesta som innebär någon form av social gemenskap. Detta i den region där jag befinner mig.

Vi rekommenderas att avstå - Det mesta. Det hela grundar sig i en ganska vitt spridd rädsla för smittspridning. (ursäkta ordvitsen) Om detta har vi hört; mycket. Vi har lärt oss att pandemier är farliga saker. Vi har lärt oss vikten av hygien, av social distans och om smittspridning. Vi har nog de flesta av oss sett, hört talas om, eller till och med upplevt nedstängningar av samhällen. Vi har sett hur de genomförts i land efter land och region efter region. På en del ställen onödigt hårda kan tyckas. Men så är jag ju född och uppvuxen i en tid och på en plats där många av oss upplevt och avnjutit såväl frihet som demokrati. 

Jag har sedan en tid tillbaka ägnat en hel del tid åt att fundera över smitta, ständigt denna smitta. Att en del länder genom historien visat sig kapabla till begränsande, i vissa fall preventiva; emellanåt dessvärre oxå repressiva åtgärder mot egna medborgare är väl förmodligen bekant för de flesta. Åtgärder som ofta visat sig vara förtvivlat svåra att rulla tillbaka någon gång i en obestämd, men säkert ganska avlägsen; bara aningen mer...lätthanterlig framtid.

MEN. Det talas alltför sällan om allt det andra som sprids i samband med folksamlingar - Socialt umgänge, kulturella tillställningar, sportevenemang och annat. Vi människor möts ju vanligen på gator och torg, i trapphus och tvättstugor, i föreningar, på skolor, biografer och caféer. Överallt möts vi människor i det dagliga livet, i offentligheten. Att begränsa människors rätt till och tillgång till offentlighet är, just därför, ett mycket vanskligt och sällan använt redskap. Det öppna samhället är en av de saker som får oss att må väl, en grundpelare. Jag tänker främst på saker vi upplever där, som gemenskap, umgänge, vänskap, solidaritet, glädje, kulturellt utbyte och annat som gör livet värt att leva. De guldkanter vi själva målar och fyller våra dagar och våra liv med för att göra dem uthärdliga. Om detta må vi oxå berätta!

Under tiden berättar samtidens media för oss dagligen, om smitta - Om vart demokratin tycks vara på väg, och just inte mycket mer än så. Cirkus… 

Ridå

Tolfte ronden

Vet inte vem av alla oss som gick flest ronder idag...

 

Bastade igår, precis som inför en invägning. Hade motionerat dessförinnan, så det var inte helt obefogat. Fredagsbastun är minst av allt obefogad - Någonsin.

 

Uppladdning skedde under gårdagskvällen. Sparrade några ronder mot en skotsk tolvåring... Dopingkontroll uteblev:)

 

Idag ringde gonggongen redan 07:15 för mig. Fint flyt i rörelserna. Dansa runt. Glid undan, och hela tiden jabbarna. Nöta ut. Hamra på. Lucka punkt. Lucka. Lucka.. Vänster, höger höger, vänster. Glid undan. Spara på krafterna.  

 

Cirka 500 landade med canonen. Ett femtiotal satt som de skulle och 8 av dem var...tillräckligt för att få motståndaren i gungning.

 

Elfte ronden nu och jag har väl emellanåt hängt mot repen, men ge upp är liksom inte min grej:)

 

Plötsligt dyker den väl upp, luckan; den man vet dyker upp förr eller senare. Och till slut satt den. Den satt så tandskyddet lossnade:)

 

En skön känsla när ringdomaren lyfter ens arm mot taket. Värt allt slit.

 

Float like a butterfly - Fire away like a canon.

 

Bilderna publicerade med tillstånd av samtliga deltagare och med Nissafors Fight & Fitness godkännande.

 

The night of the triffids

Köpte en långskaftad ros häromdagen. Förmodligen kände den sig ganska ensam de första dagarna. Fanns inget med klorofyll i stugan förut, men visst - Nån måste ju vara först ut/in, lite beroende på hur en ser det. Kvinnan i blomsteraffären hade tyvärr inget namn på rosen, något jag inte reflekterade särskilt mycket över, då...

Idag när jag slog upp mina ljusblå noterade jag att termometern hade gett upp, plusgraderna hade slutligen packat kappsäcken och dragit söderöver. Den namnlösa rosen fick därför under kvällen sällskap av två pelargoner i stort behov av pacemakers, ett huttrande olivträd i miniformat och ytterligare ett par svårt medtagna patienter i stort behov av kärlek. Där utanför altanen har solrosorna nu slutligen gett upp andan och står med slokande löv och hängande huvuden. Saligen insomnade efter att ha vistats ute i -4

Den namnlösa rosen, som ju slapp ifrån frosten har tittat bedjande på mig sen den flyttade in - Den tycktes med viskande röst ropa till mig att den är otroooligt fotogenique. OK, en faller ju emellanåt barnsligt lätt för frestelsen att plocka fram kameran:) Så jag gjorde det, till skenet från en trearmad kandelaber och med en avstängd teve som bakgrund.

Problemen uppstod först när jag fått in pixlarna i datorn. Rosens färger tycktes plötsligt alltmer tona över i köttfärgade nyanser, och jag tyckte mig se hur den slickade sig om kronbladen med en hånfullt utsträckt tunga. Kronbladen verkade dessutom alltmer efterlikna hudflikar i både färg och struktur. Små vassa tänder glimmar i ett näst intill ondskefullt leende:)

Förmodligen är det ingen ordinär ros utan helt enkelt en triffid. Det, eller så börjar det bara att närma sig den tid på året då spöken, häxor och annat oknytt strövar fritt omkring på jorden för att hemsöka de dödliga...

Gammeldansk

I helgen som gick besökte jag min syster som bor strax öster om en liten akademisk bondby i de södra delarna av landet. Vi åt gott, som en ofta gör när en vistas där.

En utflykt ännu något lite längre österut under söndagen förde oss bokstavligen till en trollskog. En plats där bokars bildning inte alltid visar sig vara enbart rak och rättfram. Några troll syntes väl inte direkt till, men en och annan hipster tittade allt fram mellan stammar och skuggor. Dessa fanns att beskåda i än större antal på lanthandeln i närbelägna Torna Hällestad, som förresten serverar en förnämlig brunch. Kanske i syfte att frambesvärja just dessa hipsters:) Väl värt ett besök, oavsett om en är inne på hipsterskådning eller ej...

Där i halvdunklet under bokars ännu gröna trädkronor blev jag varse en man som bar omkring en svart trälåda modell större på ett trebent trästativ. Av hans agerande med trälådan förstod jag att det förmodligen rörde sig om en kamera. Lite nyfiket sökte jag kontakt och insåg efter samspråk att jag mött något som i princip måste betecknas som en anomali i vår värld av mobilkameror och diverse digitala fotografiska redskap. Kameran var renoverad av mannen. Den var från 1912 och han arbetade med ett mässingsobjektiv från 1860. Jag fick nästan gåshud och vingslagen från historien var nära att slå mig till den lövbemängda backen.

Lätt chockad över detta möte med en i princip livs levande dinosaurie hävdade jag att, visserligen var dagen fin för att fotografera, kanske främst på grund av det mjuka molnbeslöjade ljuset, men att jag lika gärna hade sett de högresta bokarna liksom de mer märkliga vresbokarna iklädda en gyllene höstskrud. Det leende svaret jag fick från mannen var att "Färger bryr jag mig inte så mycket om - Det är bara svartvitt för mig"

Lånade förresten en bok av systern med mig hem. (Historien om New York - Henrik Berggren) Kan rekommenderas. Den var tänkt att guida min syster inför en förestående USA-resa. Dessvärre inställt p.g.a. den bedrövliga pandemin.

Jacob A. Riis nämns i förbigående i boken. givetvis bildgooglade jag, som jag brukar när jag får höra ett "nytt" namn i branschen. Han hade ungefär en sån kamera tänkte jag:)

För övrigt en mycket intressant fotograf, och som det verkar - En av de första i sitt slag.

Cowabunga

Häromdagen upptäckte jag att grannen flyttat några av gårdens kor till ängen alldeles utanför mitt hem. 

Glad över denna något oväntade fyrfota närkontakt tog jag en bild med mobilen och lade ut den på facebook med den smått klassiska reklamtexten "Gevalia - När du får oväntat besök"

Några besökare från den närbelägna faunan behagade inte dyka upp, även om några ryktesvis tagit sig vissa friheter:) Floran är dock oftast vid min sida;)

"Om inte berget vill komma till Muhammed..." resonerade jag, och gav mig förstås ut med kamera i hand för att föreviga några ögonblick med dessa härliga, hemula hårbollar.

Vill minnas att jag åtminstone en gång förut skrivit om, och förevisat kor i min blogg. Den gången med musikalisk fotnot till låten "Ko över Sarek" Därför vill jag nu passa på att återigen hänvisa till uttrycket "Om inte berget vill komma till Mohammed..." Där Gud i all sin barmhärtighet undvek att låta honom få som han ville och därigenom ett berg att dimpa ner i huvudet på Mohammed och de församlade människorna.

Sensmoralen i det hela får väl bli ungefär den att: Vi kanske ska vara tacksamma för att korna faktiskt inte kan flyga...

Vem som myntade uttrycket om Mohammed - Bacon, Francis Bacon:)

Detta enligt Dick Harrison, historieprofessor i Lund.

(Saxat ur SvD 2017-11-21)