Färgfilm slår igenom på riktigt. Kodak, Kodak, Kodak överallt!

Under den här tiden när jag var sommarvikarie i fotohandeln slog färgfoto igenom bland ”vanligt folk” på riktigt. Kodak kom med sina Instamatic-kameror, och gjorde reklam för dem och sina färgfilmer överallt. Precis överallt! Lade man en veckotidning med baksidan upp tittade man genast på en Kodak-annons. Inne i tidningarna fanns fler. Små enspaltare med Kodak på var och varannan sida i minsta landsortstidning. Ingen slapp undan Kodaks annonsering!

Och Instamatic sålde någonting helt otroligt. Nästan till hundra procent i presentförpackning eller ”start kit” med en negativ färgfilm medföljande. När den var färdigtagen och nästa film skulle inhandlas när man lämnade in för framkallning, var den vanligaste beställningen ”och en likadan filmrulle”. Då visste man att den passade! Färgfoto ökade kolossalt, och framkallningspriserna sjönk, vilket ytterligare ökade på efterfrågan på färg. Färgfoto var tidigare ofta förknippat med diapositiv, nu blev ”färgkort” standard.

Inte så konstigt kanske, färgfoto var länge en nästan ouppnåelig dröm i fotovärlden. I gymnasiet skulle vi göra någonting som kallades specialarbete, och jag valde att titta på ”fotografins historia”. Jag fick med det är att fotografi betyder att ”måla / rista med ljus”, om camera obscura, Niepce som fotograferade med asfalt 1826, Daguerre med sin daguerreotypi 1839 och mycket annat. Foton blev det, men inte i färg. Det ville man gärna ändra på redan från början, men det var inte lätt! Jag fick med både Gabriel Lippmann med sin lippmannplåt från 1891 -som gav honom Nobelpris! och bröderna Lumiére som 1903 kom med Autochromemetoden, båda metoderna besvärliga, dyra och ingenting för vanligt folk. Men jag missade att JC Maxwell redan 1861 tog vad som räknas som den första färgbilden! Och att Sergej Prokudin-Gorskij använde hans metod för att ta färgfoton i Ryssland 1905 och tio år framåt! Han tog tre bilder av varje motiv, en med rött filter på kameran, en med grönt filter och en med blått filter. Bilderna visades sedan med tre projektorer försedda med samma filter. Resultatet blev enastående, får man nog säga. Han körde alltså RGB långt innan Lightroom! Kolla gärna hos Allt om historia, länk:  https://alltomhistoria.se/kultur/foto/tsarens-ryssland-i-farg-1905-1915 och se om inte de bilderna ger en dokumentation som slår det mesta… Ingen lätt metod, och inte billig heller, så den blev inte så vanlig. I mitten av trettiotalet kom Kodak med Kodachrome diafilm, och Agfa svarade med Agfacolor för dia, och färg-dia blev i många fall lösningen för den som ville ha färgbilder.

Visst ja, jag skulle ju stå över den där fotohistorien… Men det blev bara en liten bit och mycket summariskt, förhoppningsvis någorlunda rätt, så jag kan kanske förlåtas? Tillbaka till min egen fotohistoria!

Instamatic blev en enorm succé. Agfa försökte kontra med en egen lättladdad kamera, Agfa Rapid, men hade inte en chans. Instamatic var vad som gällde! Rollei gjorde till och med en spegelreflexkamera för 126-kassetten, Rolleiflex SL26, men någon succé blev den inte. Inte så konstigt kanske. Instamatickassetten var lindrigt sagt inte betrodd hos de mer avancerade fotograferna, de krävde annan kvalitet än den populasen stod ut med.

Många andra fabrikat anammade Kodaks kassett, och Voigtländer släppte sin modell Bessy AK. Tillverkad av Balda, men det nämndes aldrig. Föreståndaren i en annan av stadens fotobutiker skickade med mig en Bessy AK och en film för att ta litet bilder som kunde visas upp i affären när folk skulle övertygas om att det fanns inte bara Kodak här i världen. Jag hittade två av de bilderna, kommer nedan. Jag vet inte om de gjorde någon nytta för att kränga Bessy, men kul som minne. Tiden har gått illa åt färgerna.

Jag skrev sist att jag träffade på många fotograftyper under den här tiden. Det var han med en Hasselblad 500C som kom in varje sommar och fick kameran laddad(!) och inställd(!) för strand och solsken på Mallorca. Han fick inte många bra bilder. Det var damen som fick en reklamskylt med kattungar på mot att hon köpte en kamera. Hon köpte en Instamatic, blev intresserad och tog väldigt många bra bilder!

Det var lokalkorrespondenter för lokaltidningen, som den långe, magre och strame folkskolläraren från byn norrut, och den lille, runde, inte alls strame taxichauffören från byn västerut. Han brukade alltid se till att nämna tidningens ordinarie pressfotografer när man pratade med honom, få med dem så många gånger som möjligt i samtalet. Kollegorna på bladet kallade han dem. En av dessa kollegor på bladet kom också in då och då, med en Pentax Spotmatic om halsen. Vi pågar blev smått gröna… Ingen av de här herrarna bad att få kameran laddad, och de var alla mycket trevliga.

En kille lämnade in sv/v negativ för förstoring. När bilden av en staty var klar för avhämtning, studerade han den noga med en stark lupp, han hade testat ett objektiv. Ögat på statyn hade markerad iris, och han sade att den inte var perfekt cirkelrund. Det var ett absolut krav för en duglig fotograf att objektivet kunde fixa sådant! Frågor om huruvida irisen verkligen var cirkelrund på statyn, om viss vinkel kunde betyda något, avvisades med en fnysning.

En gång stod butiksföreståndaren och jag med mina just uppackade bilder som kommit från labbet. Jag hade sett i en fototidning att någon tagit bilder på maskrosbollar, på olika sätt för att få fram effekter, och ville gärna prova jag också. En av kundkretsens mer avancerade fotografer kom in, tittade på bilderna och sade lågt och långsamt med det förakt som bara finns i sävlig skånska ”det är fult att härmas”. Jag har efteråt funderat kring om han tänkt på hur mycket vår och andra däggdjurs drift att härma betyder för överlevnaden, eller hur vår kultur skulle ha utvecklats om vi inte hade härmat…

Men det fanns som väl var inte så himla många renodlade besserwissers på den tiden, så jag körde glatt vidare med bilder på folk i omgivningen, som vid den här Köpenhamnsresan till exempel.

Vi hörs!

Vi gick på i ullstrumporna.

Gick som sagt från att lämna film för framkallning och kopiering hos byns kemikalieaffär som var ombud för fotoaffären i stan med lab, till att själva framkalla och kontaktkopiera med fingeravtryck, damm och allt. Vi vaskade fram massvis med kontaktkopior som ingen saknar nu när de försvunnit. Men det var roligt att plåta, och inte minst fantastiskt roligt att framkalla själva, så massvis med 6x6 kontakt blev det som sagt. Ja, massvis kanske är att ta i, men betydligt fler än det skulle ha blivit med betalt framkallningsarbete.

Annars var det vanligaste fotograferandet som för de allra flesta, bilder på familj, släkt och vänner. Mamma, pappa och syrran när vi var på utflykt, släktingar när det var kaffekalas i någons trädgård. Mamma och pappa under en paus i det rivna gamla garaget som nu skulle göras om till ”uteplats”.

När vi läste om småbildskameror med utbytbar optik, förstod vi att det var ju något man måste ha. Jag lånade min fasters Agfa Solette för att i lönndom kolla om det inte gick att byta objektiv på den. Fanns det inte en springa som tydde på det? När det inte släppte godvilligt tog vi fram rörtången, men avstod klokt nog från att fullfölja. När man tänker på det, puuhhh…

I stället tog vi med kameran till stan och dess ledande fotobutik för att få hjälp. De var snälla där och skrattade inte ut oss, men förklarade att det inte gick att skifta optik på den kameran. Men att det inte bara gick att köpa färgdiafilm till den, något som vi var helt övertygade om för något annat än dia från småbildskameror hade vi aldrig sett. Vi fick veta att det fanns både positiv film, dia, och negativ, för ppappersbilder. Allt i både svartvitt och färg. Vi fick också vars en broschyr på Minoltas flaggskepp SR-2. Vi satt ofta med dem och drömde, ända tills vi fick broschyrer på Minolta SR-7, med inbyggd CDS-mätare, ljusmätare färdig och klar i kanten på kamerans framsida! Nya drömmar!

Närt det blev dags för sommarlov från realskolan 1965 sökte jag jobb som semestervikarie på fotoaffären, och blev antagen. Jag sparade idogt, och en kamera blev det när hösten närmade sig. Ingen Minolta med inbyggd CDS-mätare, utan en Canon FP utan någon mätare alls. Canons motsvarighet till SR-7 hette FX, men den var för dyr för att sommarlönen skulle räcka. Det gjorde ingenting, jag var oerhört stolt över min Canon FP!

Nu blev det många bilder, fortfarande släkt och vänner så klart. Och en ungdomskärlek! Här kommer en kavalkad från de närmaste åren efter kameraköpet.

Så började alltså min fotoaffärsbiträdeskarriär. Mest som sommarvikarie men även en tid som fast anställd. Det var mycket lärorikt på många sätt, för på den tiden förväntades fotohandeln bistå sina kunder med all tänkbar hjälp. En mycket vanlig beställning var ”Jag ska ha en vanlig film till en vanlig kamera”. Jag lärde mig snart att det kunde vara precis vad som helst i filmväg, från just vanlig till någonting man knappt hört talas om. 120 och 620 får väl anses vara ”vanlig filmspole” men 116, hur många känner till den? Föregångaren till de båda andra.

Batterier till kameror och blixtar skall jag inte ens försöka dra igenom, ett tag var det poppis bland tillverkarna att ”ta fram” ett nytt, ovanligt batteri till varje ny modell. Inte så bra för möjligheterna att få tag i ett några år senare, kan man tänka.

Man skulle inte bara känna till vilken film som passade i vilken kamera, man skulle kunna sätta i den också. Oerhört många kunder visste inte hur deras kameror skulle laddas och tog med kameran till affären för att få den isatt. Jag fick ladda allt från gamla lådkameror över Kodak Brownie till gamla Leica, Rollei, Voigtländer, Zeiss, till Hasselblad!!! – det fanns de som inte kunde sätta film i sin Bladare!

Och man träffade alla sorters fotografer.

Vi hörs!

Men för tusan! Inte natur nu igen!

Nej, jag lovar! Jag tänkte berätta Fotografins historia. Ja, MIN fotografis historia, alltså. Inte hela den där långa om allt som hör världens fotografi och dess utveckling till. Det duger jag inte till, för den delen. Men jag går igenom gamla bilder, och slogs av tanken att använda några här.

Det började någon gång i början av sextiotalet. För att inte glömma bort det tekniska berättar jag vad jag fotograferade med. Först med en Agfa Syncrobox lådkamera som använde film på 120-spole och hade bildformatet 6x9cm.  Den var ingen höjdare, så det blev inte många bilder med den. Därefter en Agfa Isolette, även den med 120-spole men med bildformatet 6x6cm. Den var betydligt mer avancerad än lådkameran, med bra optik som hade avståndsinställning, slutartider från 1/25 till 1/200 och riktig bländarinställning. Ett lyft för en yngling i tidiga tonåren! Mellanformatare! Det ni! Men det visste jag inte då. Och svartvitt!!

Det blev litet bilder med Isoletten innan den stals på en restaurant längs vägen när jag och min faster gjorde en bussresa till Paris. Jag och min kompis cyklade omkring på hans tandemcykel och ibland fotograferade vi. Inte så ofta, det hade vi inte råd med. Jag skaffade Gösta Skoglunds bok ”Fotolärobok i bild”, vi lärde oss framkalla film och kontaktkopiera negativen -köpa förstoringsapparat var inte att tänka på. Bilder i storlek 6x6cm är inte stora, men vi visade stolt fram dem.

Vi cyklade till Forsakar i Degeberga och fotograferade vattenfallen. Vi klättrade upp till kanten av karet för att ta bilder därifrån under mottot ”allt för bilden!” men det blev inga bilder. Vi hade fullt upp med att ta oss ned igen utan att trilla i karet eller ned för fallets underdel. Sägnen säger att det bor en jätte i karet, när en nyfiken bybo skulle mäta karets storlek hördes en tordönsstämma i dalen: ”Mäter du mitt hem och mina väggar, skall jag mäta dina ben och dina läggar!”. Kanske lika bra att vi inte plåtade boningen? Skannade kontaktkopior:

Ja, ni ser. Man skulle -om man är snäll- kunna säga att den där boken nog behövdes. Jag gjorde ett försök att vara avancerad med ett motljusporträtt på min kompis, jag minns faktiskt omständigheterna när den togs men inte datum, året bör vara 1963 eller -64.

Någon gång lämnades film till framkallning och kopiering i större format, hela 9x9 cm! Syrran på isbanan vår pappa lät oss spola på gräsmattan vid lämplig väderlek får exemplifiera:

Så började det. Och fortsatte trots knappa möjligheter. Alla bilder här är tagna med Agfa Isolette. Återkommer.

 Vi hörs!

Ah va fan! Det ordnar sig! Finns ju miljoner kryp!

Är det verkligen så allvarligt? Det kanske är fake news? En motsvarighet till insekternas egen mimikry, man försöker övertyga fienden att man är någonting helt annat? Farlig utan att vara det? Som den här brun björnsvävflugan, inte lätt att skilja från åkerhumlan på bilden under.

Eller den här flugan och stenhumlan. Först en humlelik pälsfluga (den kallas så), sedan en stenhumla.

Gott om insekter finns det! Miljarder är inte stort nog för att beskriva individantelet. De är jordens framgångsrikaste varelser. ” Insekter har existerat i miljontals år och av jordens idag omkring 1 335 000 kända djurarter utgör insekterna cirka 900 000.” står det i Wikipedia. Och då finns det mängder med arter vi inte ens känner till ännu. Många av dem är mindre trevliga för oss människor, och vi har länge försökt utrota de som skadar våra intressen. Det är inte alltid lätt att ”lyckas” med det, kackerlackor är bara ett exempel. De anpassar sig hela tiden, blir resistenta mot gifter och överlistar oss människor.

Men inte alla insekter lyckas lika bra som kackerlackorna. Smithsonian skriver i denna artikel om honungsbinas minskning i USA.

Phys.org skriver att honungsbin minskade med 44% mellan april 2015 och april 2016 i denna artikel, och med ytterligare 33% april 2016 till april 2017 i den här artikeln. Det har redan gått så långt att fruktodlare i USA måste hyra s.k. bibatterier, samlingar av humlesamhällen som transporteras runt med lastbilar, för att få till exempel persikeodlingar pollinerade. I Kina handpollinerar man odlingar eftersom naturliga pollinatörer försvunnit, artikel här.

Neonikotinoider har mycket stor del i detta. EU har nyligen förbjudit en samling bekämpningsmedel med neonikotinoider, men det finns ett problem med förbudet. I likhet med kampen mot kemiska droger, måste varje bekämpningsmedel anges precist. Om man ändrar litet på någon beståndsdel och döper om det, är det inte förbjudet längre.

För inte så länge sedan var målet att utrota allt i insektsväg som störde mänskliga intressen. DDT sprutades ut tonvis, man kvicksilverbetade grödorna osv. Det fick allvarliga återverkningar även på allt annat liv, fågeldöden är ett exempel. Boken ”Tyst vår” av Rachel Carson bidrog till att man fick upp ögonen för vad som höll på att hända, och massdödandet minskades radikalt.

Det vore tråkigt om vi får en repris på DDT- och kvicksilverbetningsproblemen med nya, ännu effektivare gifter. Siffrors exakthet kan säkert diskuteras, men trenden är tydlig. För alla insekter, här en länk till CNN. Och alla är viktiga, pollinatörerna och allihop. För vem tar hand om allt som dör i naturen? Döda vilda djur? Visst, vi har asätare bland däggdjuren, men de räcker inte för det. Alla döda växter. Allt det vi kallar förmultning, det sköter till största delen insekterna. Världen skulle bli helt outhärdlig och för vår del obeboelig utan krypen.

Nu tror jag inte att alla insekter är på väg att försvinna, ingen anledning att slå på domedagstrumman av den anledningen. Men det är illa nog med det som händer en stor del av dem. Förhoppningsvis kan trenden vändas, och humlan på bilden och alla andra flyga mot en bättre framtid.

Vi hörs!

Varför försvinner så mycket bin?

Säsongen för vildbin börjar så fort det finns chans att hitta mat. Inte för alla arter samtidigt, olika bin avlöser varandra hela tiden våren och sommaren igenom, ända in i hösten. Spetssandbiet på bilden besöker växten det har namn efter, fotograferat 2 april. Videsandbiet under plåtat 31 mars. De flesta arterna lever bara några veckor, då de lägger ägg som sedan vilar under resten av året och sedan vintern, för att komma ut som färdigt bi när rätt växter väntar. De dyker upp en period under sommarhalvåret och avlöser varandra från mars och in i oktober, särskilt de mer robusta humlorna är uthålliga.

Videsandbiet och spetssandbiet riskerar att träffa på någon mes som letar tidiga insekter i sälgens hanblommor som har gott om pollen. Men hotet mot deras fortbestånd ligger som tidigare sagts inte i fåglarnas födosök. Däremot kan vi människor ta bort deras levnadsförutsättningar genom att fälla ”onödiga” träd och buskar. Av ren okunskap. Det har jag själv gjort, rensat bort sälg som stod i vägen. Nu när jag fått bättre kunskap om hur viktig just sälgen är för de tidiga arterna av bin – det finns nästan inga andra blommande växter när de är igång – ångrar jag djupt att några riktigt rik- och storblommiga sälgar blev offer för motorsågen. Nya plantor är på gång, men det tar sin tid, även om just sälg är ordentligt snabbväxande.

De allra flesta hoten mot insekter över huvud taget och bin särskilt, kommer från oss människor. När lantbruket förändras försvinner de marker och växter bina lever på och av. Torra hedar är inte produktiva, när de tas i anspråk för annat drabbas hedblomster och hedsidenbiet som är beroende av den växten. Och många, många andra. Bilden visar hedblomster och hedsidenbi, båda är rödlistade.

Sandbin och till exempel sommarbiet praktbyxbi gräver djupa gångar i sandmark för att föda upp sina larver i. För att det skall fungera behöver gruset röras om litet, så att inte växtligheten tar över och blir heltäckande. Bilder på praktbyxbi, först hona, sedan hane.

När torrmarkerna inte längre används som betesmark eller planteras med skog, försvinner binas överlevnadsmöjligheter. När vi klipper stora gräsytor och inte låter örter blomma händer samma sak, och bina försvinner.

Ett mycket allvarligt hot mot humlor och bin är de gifter som används för att bli av med insekter som går illa åt grödor av olika slag. Exempel på sådana synnerligen effektiva gifter är det som kallas neonikotinoider, som tagits fram för att ersätta nikotin.

Tillverkarna har i marknadsföringen framhållit att dessa gifter inte påverkar honungsbin, ”bara” vildbin. Grödan betas med giftet, vilket gör att det finns i hela plantan, från rot till pollen. Det påstås att giftet inte sprids till luft eller mark. En brittisk forskare, professor Dave Goulson, tyckte att det var märkligt att man trots det rekommenderade kompletterande sprutning med giftet under växtsäsongen.

Det har visat sig att giftet inte stannar i växten, huvuddelen tas upp i marken och sprids. När annan gröda odlas på mark som tidigare använts för neonikotionoidbetat utsäde, kommer giftet alltså att tas upp även i den grödan. Och innebörden är att det också hamnar i de delar vi äter, starka nervgifter som dräper insekter omedelbart. Det har också visat sig att neonikotinoiderna påverkar honungsbin trots att motsatsen sagts. Professor Goulson påvisar i en föreläsning (länk nedan) att det faktiskt rapporterats av en tillverkare av gifter i ett dokument om företagets forskning, inlämnat till EU, men väl gömt bland alla handlingar.

På Youtube finn professor Goulsons föredrag där han tar upp just detta, https://www.youtube.com/watch?v=WDkpVWzFnK0

En länk till professor Goulsons öppna brev till ansvariga med vädjan om stöd,

https://www.youtube.com/watch?v=I4XRcOM2Xek&feature=share

och en till textdokument om ovanstående:

https://www.sussex.ac.uk/webteam/gateway/file.php?name=open-letter-on-neonicotinoids-signatories-updated.pdf&site=411

 Det är ju inte konstigt att jordbruket förändras, och inte heller konstigt att jordbrukarna vill skydda sin skörd så gott det bara går. Det vill till om de skall överleva och vi få mat. Men det blir problem om kampen mot skadegörarna medför att även hjälparbetarna, pollinatörerna, stryker med. Då försvinner möjligheten att odla växter som kräver pollinering på annat sätt än med vindens hjälp. Det är ju inte så inkomstbringande det heller…

Finns det anledning för oss ”vanliga människor” att bry oss? Eller kan vi köra vidare med svenskens favoritargument, ”a va fan, det ordnar sig”?

Vi hörs!