Det där med klimat, vetenskap och vad man kan tro på…

Det har ju diskuterats en hel del i bloggar och kommentarer om det här med klimat, människopåverkan och vad man kan tro på i sammanhanget. Folk inom vetenskapen borde ju vara de man skall vända sig till för att få fakta. I den mån det finns fakta, vetenskapare brukar själva framhålla att de redovisar vad de funnit och hur de anser att det ska tolkas, inte absoluta sanningar. Det är viktigt att hålla det i huvudet när man söker kunskap.

Jag vill gärna kunna tro på vetenskapen, och att den är vederhäftig, inte ägnar sig åt att förlöjliga meningsmotståndare utan nyfiket studera olika alternativ som läggs fram. Det betyder INTE att de nödvändigtvis måste bli överens, men att de respekterar varandras ståndpunkter tills något blivit antingen bevisat eller motbevisat.

Tyvärr är det inte alltid så i verkligheten. Ibland undrar jag om det kanske är vanligare att det är tvärt om? Jag kommer att tänka på fem vetenskapsmän som verkligen fått känna på kollegors och motståndares totala sågning och förlöjligande av de teorier de lagt fram. Det finns många, många fler men dessa kommer jag på direkt och det får räcka.

1. Charles Darwin är väl bekant för de flesta och hur han motarbetades och förlöjligades är också välkänt.
2. Ignaz Semmelweis är känd av många men okänd för väldigt många. Det var han som kom på att läkarna kanske borde tvätta händerna när de gick från obduktion till operation eller barnaföderskor. Han blev totalt motarbetad av omgivningen.
3. Alfred Wegener var den som -inte först av alla men först att göra det på allvar- pratade om kontinentaldrift. Han mötte också mycket stort motstånd. Forskningen har gått vidare och numera kallas det plattektonik.
4. Dan Shechtman kom på det där med kvasiperiodiska kristaller som de flesta nog vet lika mycket som jag om, dvs i stort sett ingenting. Det gjorde inte hans kollegor heller, så han blev förlöjligad, hans chef vägrade titta på hans resultat och gav honom en nybörjarbok om kristaller, han verkade ju behöva en sådan. Han ombads dessutom att sluta sitt jobb för att inte besudla arbetsplatsens namn. Jag kan inte låta bli att undra hur hans motståndare såg ut i ansiktet när han fick Nobelpriset, eller var de gick och gömde sig. En artikel i Svd om honom.
5. Klimatforskare på DMI kunde visa forskningsresultat om hur solfläckar påverkar temperaturen i atmosfären här på jorden. När de skulle redovisa sina resultat på en klimatkonferens blev de nedtystade och utfrusna. Resultaten kunde störa synen på koldioxidens inverkan. Det hör till saken att forskarna på DMI säger att solfläckarnas inverkan -eller rättare avsaknaden av dem-  ger lägre temperatur i atmosfären och på så sätt döljer eventuell inverkan från koldioxiden. Många solfläckar ger mer värme och ökar på den. Det finns gott om artiklar i ämnet på DMI:s webbplats.

Jag är inte ute efter att ”dissa” forskning och vetenskap på minsta sätt, tvärt om. Jag vill med exemplen visa på att det inte är säkert att vetenskapen alltid är vetenskaplig. Visst, Darwin och Semmelweis är exempel ganska långt bak i tiden, men exemplen Shectman och klimatforskarna på DMI är helt moderna uppvisningar i dåligt vetenskapligt beteende hos motståndarna. Jag har ett eget ”ordspråk” för sådant; ”Det finns dumhet som det krävs mycket lång utbildning för att uppnå”.

Ja, det var tankar som dök upp i sammanhanget. Vad jag tror om människan, koldioxid och klimatförändringar? Jag vet uppriktigt sagt inte, jag har inte kunskaperna som krävs för att ta tydlig ställning. Att människan påverkar både klimat och övrig miljö är jag övertygad om, men exakt hur vågar jag inte ge mig in på. Men det där med att tidigare värmeperioder med hög koldioxidhalt börjat med höjd temperatur som lett till högre koldioxidhalt går på tvärs med den nuvarande som gjort tvärt om, det tycker jag är oroande.

Koldioxidhalten i atmosfären är inte så hög, men det som fanns räckte för att ge ett bra klimat för de områden vi bebor. Filten var lagom trots att den var tunn, om man säger. Eftersom den trots tunnheten värmt bra, behöver den ju inte bli så mycket tjockare för att det skall bli för varmt att vistas under den. Liten ökning ger stort resultat. Om det är så, är det bäst att vi slutar sticka fler lager. Det kanske är bäst att göra det oavsett, att släcka bränder genom att spruta bensin på dem lyckas inte så ofta, oavsett hur de börjat. Vi har ju ingenstans att ta vägen om filten kväver oss, så den där försiktighetsprincipen är nog inte så dum.

Gräsmattan är torrare än någonsin,

även om en liten hjort försökte vattna en plätt.

Man får väl, mitt i hettan, göra som Amba och leta upp en skuggig plats för att hålla huvudet kallt medan man studerar informationen som väller över en…

och försöka att inte blunda för fakta även om de är mindre trevliga…

och som Nicke inte heller svälja allt man försöker truga i oss…

för då kan man i värsta fall torka ihop i knoppen. ;-)

En supervarm sommar är inget bevis för klimatförändring. Men varmare har det blivit länge nu, så något är på gång.

Vi hörs!

Missade nästan badpojke i morgondoppet

Det var utlovat värme i dag, och löftet hölls. Det var varmt redan tidigt på morgonen. När jag öppnade dörren till "Digitala Rummet" fick jag se en koltrast i fågelbadet. Han bara satt där, vänd rakt mot mig, och lät sig svalkas. Jag stod stilla en lång stund för att han inte skulle upptäcka när jag smög in i rummet för att få tag i kameran som förvaras där. Under tiden vände han på sig och satt sedan med ryggen mot mig. Jag hade ju tänkt mig en serie härliga bilder med vilt stänkande vattendroppar, men koltrasten tyckte att det räckte med ett stilla bad. Efter en sund satte han sig på baljkanten och spanade mot mig, han var väl blyg kan tänka.

Så gav han mig en misstänksam blick, bestämde sig för att det nog gick att chansa på ett dopp trots allt. Han skvätte litet med ena vingen, sedan hoppade han upp på kanten, tittade på mig och kameran, såg ut som om han tänkte "ska det va på det viset, så..." och gav sig sedan iväg.

Det blev alltså ingenting av med alla de spektakulära vatttensprutbilder jag såg framför mig när jag greppade kameran. Den här gången, det kommer nog fler tillfällen.

Vi hörs!

Hopp och lek! Livets skola.

När jag redigerade bilder i går kväll råkade jag titta ut genom fönstret, och tur var det för några dovhjortshindar kom för att visa upp sina kalvar.

Ja, det är klart, litet var det väl för att käka äpplen och visa kalvarna var det finns sådana. ”Jag vill ha färska äpplen och inte gammal fallfrukt! Kom då lilla äpplet!”

Nu hade ju småkillarna inte tid med sådant, de måste ju träna stångkamp inför vuxenlivets hårda krav när de vuxit till sig.

När man fajtats ett tag kan man stärka vänskapen i en lätt kapplöpning.

Och plötsligt, lika snabbt som de dök upp, är det dags att dra vidare.

Vi hörs!

Det stora i det lilla eller om det är det lilla i det lilla?

Jag har ju haft en del kryp i bloggen och hade tänkt ha litet uppehåll med sådana. Men så var Amba och jag ute en kort stund i hettan (hon gillar den inte, gamla damen, 13 år...) och jag fick syn på ett pyttelitet skräp vid en lupinfröställning. Skräpet verkade dock målmedvetet, så jag kollade med makrot. Den lilla flygande punkten visade sig vara en fluga! "Fågelboet" den sitter på är öppningen på en av lupinens fröställningar, "fågelboet" är 3,5mm mätt med skjutmått, så flugan är väl 2-2,5mm.

Jag hade inte en aning om vad det kunde vara för fluga, men i fb-gruppen "Vilken insekt" fick jag snabb hjälp åt rätt håll  om än inte exakt art. Behövs inte heller, intressant ändå! Svaret var "Leucopis, familjen markflugor (Chamaemyiidae)" och det räcker långt för mig.

En slarvbild på lupinen för att visa fröställningarna:

Flugan sitter alltså i spetsen på en av de där håriga grejorna på lupinskaftet.

Nå, nu får jag väl ta det där uppehållet i krypbloggandet. Bör inte bli så svårt med tanke på vad som plötsligt utspelade sig bakom ryggen på mig, nere på gräsmattan, när jag redigerade markflugebilderna i kväll.

Vi hörs!

Suddig och diffus uppfattning om naturen. Och en gulbenad humlesnappare!

Suddig och diffus uppfattning om naturen som omger dem är det många som har. Det är ingenting konstigt med det, som Frippe Friberg brukade säga i sketcher när ”Helt apropå” gick på TV. Man kan ju inte veta allt om allt, och själv var jag totalt ovetande om mångfalden bland humlor och bin till för mindre än fem år sedan. Sketcherna Fritte Friberg framförde  inleddes med ”I dag ska vi lära oss allting om” och sedan aktuellt ämne. Det ger jag mig inte in på, men litet fakta kan man ju leta reda på när man blir intresserad. Det gjorde jag i går och i dag.

Det började att jag plåtade humlor medan jag tog Amba på kissetur. Vi har synnerligen gott om snylthumlor av olika slag i år. Snylthumlor har mörka vingar och ingen pollenkorg, de samlar inte föda åt någon annan än sig själva och behöver därför ingen. En del är riktigt svartmuskiga och ser närmast ut som troll framifrån som den melanistiska åkersnylthumlan på bilderna nedan. Snylthumlor bildar inga egna samhällen utan tar över värdhumlans bo genom att dräpa drottningen och sedan låta de ursprungliga arbetarna föda upp snylthumlans avkomma.

Det finns även andra sätt att snylta på flitigt arbetande humlor. Den söta stekelflugan nedan är ett exempel. Det är en Yellow Legged Beegrabber (Conops flavipes), svenskt namn finns inte vad jag kunnat se men om man översätter det engelska blir det gulbenad humlesnappare. Det beskriver bra hur den parasiterar på humlor, den tar fast en sådan, lägger ett ägg som förs in i humlan och sedan utvecklas där, maten är alltså humlan som blir uppäten inifrån.

När jag tittade på bilderna i datorn upptäckte jag att jag fått med litet av iridescens i vingarna, alltså färger som uppstår genom ljusets brytning, på en av bilderna.

Då kom jag att tänka på Ekaterina Shevstova, en forskare som för sju år sedan såg detta och tänkte till. Hon, två svenska kollegor och en amerikan har sedan gjort ett arbete om detta som revolutionerar en del av synen på insekter. Här kommer länk till Lunds Universitet om saken, och här en länk till en som heter Jerry Coyne.

Det finns gott om insekter som är väldigt lika utseendemässigt trots att de är skilda arter. Smalbin är ett exempel, vissa arter krävs det studier under stereolupp för att skilja åt, andra måste dissekeras för att nå resultat, alternativt DNA-testas. Små är de, vilket inte gör saken lättare. Man undrar hur i hela friden hanar och honor av de här arterna kan se skillnad själva. De säger förståss som Fritte Friberg, ”det är ingenting konstigt med det!” Och nu förstår man hur det går till, de är ju inte lika alls, de skiljer sig väl genom färgerna på vingarna! Färger som inte finns, men som syns mycket tydligt!

Jag försökte få några exempelbilder i dag, men det är ju lagom lätt när det blåser och gullrisplantorna vajar för fullt. Dessutom är krypen naturligtvis inte samarbetsvilliga och sätter sig snyggt mot svart bakgrund, utan far runt och sitter still bara några sekunder när de väl satt sig. För alla som vet hur gullrisblommor ser ut framgår storleken -litenheten menar jag- tämligen väl. Nu gör det inte så mycket att jag inte fick med iridescens ordentligt, jag kan inte skilja arter åt på det sättet och säkert inte så många läsare här heller. Jag vill mest peka på vilken fantastisk upptäckt det är, som besparar forskarna mycket arbete och tid när de skall artbestämma.

Mycket småkryp blev det! Vi har stora kryp också här i Skåne-alperna. I går kom tre dovhindar på besök för att palla äpplen. Äpplena måste vara sura, det var hiskeligt så långt en hjort kan spotta! Damen på bilden är högdräktig, det måste vara födsel på gång mycket nära i tiden. Hoppas att hon kommer och visar upp kalven! Eller kalvarna, hon ser ut att vänta tvillingar, minst.

Vi hörs!