Barnbarn å´ sån´t

Barnbarn är ju ett omhuldat område för många. Emellanåt även här på Fotosidan. Jag tänker då speciellt på Mats Anderssons återkommande fullödiga porträtt på sina barnbarn. En ren fröjd att titta på.

Jag skall väl inte vara sämre än att jag ger mig in i den branschen, så där lite på försök - men då blir det att förflytta sig en bit bakåt i tiden.

Saken är den att Sippa och jag inte fick några barn till att börja med. Allt var OK med oss, men det blev helt enkelt ingenting. Åren gick - och min mamma var inte glad.  Hon ville ju så gärna bli farmor. Hon hade så när gett upp hoppet, både Sippa och jag var redan över dom 40 - när den efterlängtade ätteläggen oväntat såg dagens ljus. Den nyblivna farmoderns lycka var ren och ogrumlad...

På tvåårsdagen 1988 tog jag den här serien. Jag tror att det framgår i bild vad det handlar om:

Sippa var 43 år gammal här, och började få lite grått i håret. Åldern till trots såg hon ut som en ung flicka.  Folk trodde därför att hon av ren fåfänga färgade grå slingor i håret.

                                    Farmor och farfar vinkar;  "hej då".

                                          ____________________

Och filmen?   Ilford FP 4 efter ISO 64 i utspädd Perceptol.  Vackert, kornfritt - och med fin valör.

Rena tokerierna

Alf Johansson sätter mig i en fullständigt oacceptabel situation genom sitt inlägg här bredvid. Det är ju befängt att börja debattera via bloggposter – men här ges inget val.

Affe går mycket hårt åt mig i sin blogg. Detta för att jag har kritiserat hans fotografi och sättet han torgför den. Samtidigt i texten låter han meddela att han konsekvent tar bort alla inlägg av mig...

Alltså: Affe får gå hur hårt han vill åt mig - men jag får inte svara. Inte särskilt snyggt.

Affe kan vara lugn. Jag kommer inte att vidare debattera den här saken med honom - eller några andra saker. Men jag uppmanar dom som nu kan ha intresse, att noga läsa mitt inlägg och vad som framgår i mitt kommentarfält - för att övertyga sig om att det bara handlar om en avvikande men helt acceptabel åsikt - men Affe har stora svårigheter med att bli motsagd, det är inte bara jag som har fått erfara den saken.

Till Affe har jag bara rådet: Begrunda gärna det gamla kloka talesättet:

”Den som sår vind, skördar storm.”

För enkelhets skull är mitt inlägg här:

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/fotografi-moral.htm

Fotografi & Moral?

Det här är Brusiga Berra - ja, vi kände varandra för länge sedan, och jag brukade kalla honom så lite på skoj när vi satt på någon bänk och snackade. Berra hade det taskigt, söp rätt mycket, sov ute för det mesta - men han hade sin stolthet. Att gå till socialtanten var det värsta han visste. Näst då att bli uthängd och exploaterad av goddagspiltar av besserwissertyp.

Jag fick gärna plåta Berra, vilket man ju lätt kan förstå när man tittar på bilden här ovanför. Han visste att jag inte skulle missbruka sådana bilder.

Goddagspiltar av besserwissertyp - det leder rakt in på det här med fotografi och moral.

Tar man ställning med hjälp av sin fotografi när man publicerar bilder på människor i dåliga, ja rent av usla omständigheter? Kommer det ställningstagandet att vara den utsatte till gagn? Det är en sak som man skall tänka väldigt noga på - därför att om det inte gagnar den utsatte, så smörjer det bara fotografen.

Här i Stockholm till exempel, vet alla hur en uteliggare ser ut och har det. Att publicera bilder på hemlösa människor i deras eländiga utsatta situation har sällan något upplysningsvärde. Alla vet hur det är (även fotografen). Därför ändrar det inte den drabbades situation en millimeter i den ena eller andra riktningen, att publicera sådana bilder. En okänd fotografs "ställningstagande" skiter uteliggaren i.

Det är moraliskt förkastligt att exploatera andra människors elände - om det inte har annan verkan än att det blir häftiga bilder.