Ludwig Bertele - en optisk trollkarl

                                 En uppföljande text för teknikentusiaster.

   

Året 1916 anställdes en ny lärling vid det optiska företaget Rodenstock i München. Det var en 16 år gammal gosse vid namn Ludwig Bertele. Han var redan vid denna späda ålder självlärd inom optiken på ett mycket avancerat sätt, och han höll sig med högst egna idéer - idéer som han så småningom skulle använda till att sopa mattan med det tyska optiska etablissemanget.

1919 fick Bertele anställning i firma Ernemann i Dresden. Här fick han spelrum för att börja utveckla sina optiska hypoteser. Saken gick ut på att ljusstarka objektiv, som var något som låg allra främst på branschens önskelista - det skulle man inte få fram genom att fortsätta den kända utvecklingslinjen; Aplanat - Dubbel-Gauss - Planar, utan man borde utgå från Dennis Taylors Triplett - Ultrastigmat - Unar - Tessar.

Triplettobjektivet var alltså en bättre grund för ljusstarka välkorrigerade objektiv. En mycket radikal tanke - men här stod mycket att vinna enligt Bertele. Då framför allt när det gällde objektivens storlek - men även då det gällde en långtgående korrektion av flera viktiga aberrationer. De gamla uvarna var knappast med på noterna, men man lämnade den unge mannen i fred - man förstod inte att man hade släppt in en katt bland hermelinerna.

Det vi ser här ovanför är Ludwig Berteles första tillämpning av det han hade funderat sig fram till i början av 1920-talet -  en överarbetning och expandering av Dennis Taylors triplett. Året var 1923, och objektivet uppvisade den för tidens förhållanden rent häpnadsväckande ljusstyrkan av  1:2,0

Sin nya konstruktion döpte Bertele till Ernostar - efter arbetsgivaren Ernemann. Ytterligare en variant av Ernostar 2/10 cm kom året 1923. Skillnaden mellan det första utförandet och det som skulle bli den huvudsakliga produktionsvarianten, är att den senare hade de två första samlingslinserna ersatta av två akromater.

Det framgår av principritningarna, att oavsett komplikationsgrad och ljusstyrka så ligger Ernostarens ursprung hos Dennis Taylors Triplett. Det ser man enkelt genom att identifiera det centralt placerade bikonkava negativa linselementet, som är det samma för alla fyra variationerna - och det som som enklast konstituerar objektiven som just tripletter.

Ernostaren med ljusstyrka 1:1,5 blev för dyr, och gick aldrig i serieproduktion.

      

Reflex, slöj, och kontrastproblematiken var ett gissel vid den här tiden när man saknade antireflexbehandling. Genom att kitta samman linser, kunde Bertele reducera antalet fristående linselement på ett sådant sätt att Ernostarobjektiven var hyggligt användbara utomhus i starkare ljus, fastän de i första hand var tänkta att ge sina bästa prestanda i dämpat ljus.       

Det var nu som Bertele sopade mattan med det optiska etablissemanget i Tyskland. Det var första gången i fotografins historia som man fick tillgång till välkorrigerade objektiv med hög ljusstyrka. Det blev som ett "Sesam öppna dig" - nu kunde man fotografera i mycket god kvalitet på fri hand i mera dämpat ljus, och en helt ny motivvärld av utomordentlig betydelse öppnade sig.

På Ernemann var man förtjusta och imponerade, och man byggde genast en kompakt kamera för rullfilm 4,5 x 6 - Ermanox, som bestyckades med Ernostar 2/10 cm - och senare med Ernostar 1,8/8,5 cm.

                                                                           

                                        

Dr Erich Salomon, en känd fotograf fick strax händerna på underverket - och han  började göra livet osäkert för folk i restaurangvärlden och i Weimarrepublikens undanskymda politiska salonger. Det här var något alldeles nytt och oväntat, så för Salomon var det lite som att skjuta på sittande fågel. Han gick snart under namnet "De indiskretas konung".

Erich Salomon med sin Ermanox försedd med Ernostar 2/10 cm. Salomons klädsel visar var han mest har sina jaktmarker...

                 Marlene Dietrich poserar för Erich Salomons Ernostar 2/10 cm

                              

Weimarrepubliken var vid den här tiden en genomkorrupt demokrati på fallrepet - men i Berlin frodades nöjesliv och politiskt liv. En uppsjö politiska kotterier uppblandat med internationella politiska personligheter höll till i de halvhemliga salonger som diskret kunde nås bakom de stora etablissemangen. Här  kannstöptes och planerades mycket av det som sedan blev verklighet under 1930-talet.

             Benito Mussolini har fastnat på Erich Salomons snapp-shot. 

                                                         Där är han... !!

                                      __________________________

                      

  

Året 1926 blev ett märkesår för den tyska fotobranschen. Fyra stora och kända tyska företag slog sig samman under organisatorisk ledning av Carl Zeiss i Jena, och bildade Zeiss Ikon AG i Dresden. Ett av företagen var Ernemann - och på det viset hamnade Ludwig Bertele hos Zeiss.

                                                                         

                          

Under det sena 1920-talet hade man vid Zeiss Ikon AG börjat fundera på en avancerad småbildskamera för att möta den framgångsrika Leican från Wetzlar. Till det behövde man till att börja med ett statusobjektiv med tidigare aldrig skådade prestanda - något som skulle slå marknaden med häpnad:

Högsta ljusstyrka, kompakt, reflexfritt, och med bästa avbildningsförmåga - ett objektiv som man kunde använda i alla lägen.

Kravlistan gjorde projektet till rena självmordsuppdraget - men det var klart att den unge oförvägne Ludwig Bertele skulle nappa. Han hade visat sig ha rätt i sin optiska teoribildning, alla de gamla experterna stod avklädda - och det var inget fel på självförtroendet.

Den bistra realiteten för objektivkonstruktörerna vid den här tiden, var att man inte kunde använda så många fristående linser som man ville, eftersom man inte hade någon metod för att dämpa reflexerna och slöjorna från glasytorna. Om man skulle försöka konstruera ett ljusstarkt objektiv som man gör i dag, med många fristående linser - då skulle det bli ett oanvändbart objektiv. Bilden skulle bli alldeles grå - helt kontrastlös, och konstruktionen skulle vara vidöppen för allehanda reflexer och slöjor.

       

Zeiss krävde alltså inte bara att det nya superkompakta objektivet skulle hålla högsta optiska standard och högsta ljusstyrka, den nya Contaxkameran skulle även ha ett objektiv som var så reflexfritt att det kunde användas obehindrat exempelvis ute på den soliga badstrandens motljus. Något sådant hade ingen hört talas om. När det gällde objektiv på den tiden, gällde principen; "solen i ryggen" - om man nu alls var så djärv att man försökte sig på badstranden.

Helhetsbilden blir alltså att här har vi en lång rad till synes oförenliga krav.

Det är lätt att föreställa sig den uppförsbacke Ludwig Bertele hade framför sig, när han började med tomma vita papper framför sig på bordet - penna, räknesticka, och en mekanisk räknesnurra. Till sin avlastning hade han emellanåt två unga matematiker som slavade med grovräknandet.

                    

Sonnar 1,5/ 5 cm består av sju linser - men bara tre fristående element, för att uppfylla kravet på refexfrihet. Man kan lätt identifiera triplettens bikonkava negativa centralelement, fastän det här sitter samman i Sonnarens karaktäristiska främre trelins-kittning.

                       

Bertele konstaterade snabbt att för att fylla ljusstyrkekravet behövde han sju linser, men för att fylla det ultimata reflexfrihetskaravet, fick det inte vara mer än tre fristående element...   

Det innebar fyra kittningar i objektivet.

Haken är bara den att om man kittar samman två linser så måste ytorna ha samma sfäriska form. Det i sin tur betyder att för varje kittning avstår man från en hel del korrigeringsmöjligheter - möjligheter som hade varit för handen om linserna i stället hade varit fristående med individuell form. Bertele blev alltså belastad med fyra kittningar som han måste räkna sig runt - rena mardrömmen med tanke på att det nya objektivet även måste hålla högsta optiska standard i övrigt.

Efterhand, så hade Bertele under hårt och långvarigt arbete kommit ner till bara tre fristående linselement för sin sjulinsiga konstruktion - men det räckte ändå inte för att nå den reflexfrihet som uppdraget krävde. Då tillgrep han högst innovativa och dittills okända metoder - han fasade ut ett fel med hjälp av ett annat. Negativ sfärisk aberration av den högre ordningen kan i vissa lägen användas för att fasa ut slöja ur objektivet.

Nog var han en trollkarl, Ludwig Bertele:

Det här börjar gå lite över min horisont. Jag har snackat om saken med Per Nordlund vid Hasselblad som själv har praktisk erfarenhet av beräkningen av nya objektiv. Per lade ut texten mycket väl - men jag kan ändå inte säga att jag känner mig helt upplyst i saken...

Slutligen lyckades Bertele även att fylla kravet på ett extremt kompakt objektiv. Sonnar 1,5/5 cm innehar fortfarande i dag gällande världsrekord när det gäller förhållandet:  Ljusstyrka-brännvidd-storlek-uttecknat format:

Jag har med den här texten försökt att på ett lättläst men tydligt sätt visa lite av det begåvade och extremt tunga arbete denne unge man genomförde. Först med de banbrytande Ernostar-objektiven, sedan med de för tidens förhållanden rent häpnadsväckande Sonnarerna.

Så långt i den här berättelsen, förväntas dimmorna lätta lite angående hur det kan komma sig att barnbarns-barnen framgångsrikt kan använda Sonnar 1,5/5 cm än i dag - över 90 år efter marknadsintroduktionen året 1932.

                

Sonnar 1,5/5 cm blev en pyramidal succé - dels för Ludwig Bertele, och sedan naturligtvis för den då ganska nya småbildsfotografin. 

Nu kom man på hos Zeiss att den geniale och extremt arbetsamme medarbetaren var självlärd och saknade titel! Det gick inte för sig att den ledande objektivkonstruktören hos Zeiss inte titulerades "Herr Doktor" - och en sådan titel skakade snabbt fram. Kompetensen var ju odiskutabel.

    

Sonnar-ett-femman har, sitt höga pris till trots, sålts i stora serier under åren 1932 - 1962. Dessutom har man i Sovjetunionen tillverkat ansenliga mängder under namnet Jupiter 3. Objektivet har alltså producerat rejäla mängder bilder genom åren, bilder ofta tagna under ljusomständigheter där motiven tidigare varit fotografiskt svåråtkomliga, eller helt oåtkomliga - bilder som har fångat och hållit kvar en försvunnen värld åt oss, sena tiders barn.

Bra teknik leder ofta till en framstående praktik. Ludwig Bertele säkrade en stor fotografisk kulturgärning.

                            Ludwig Bertele vid tiden för Sonnarberäkningarna.

                             

Efter att ha redovisat Ludwig Berteles arbetsmödor och framgångar, kanske det finns behov av att återanknyta till det tidigare presenterade bildmaterialet:

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/en-hundra-aar-gammal-objektivberaekning.htm

Contax III med Sonnar 1,5/5 cm - det dyraste och finaste man kunde köpa inom småbildsfotografin på 1930-talet.

En hundra år gammal objektivberäkning

Kan riktig gamla objektiv mäta sig med nya?  Det kan dom faktisk - ur vissa bestämda aspekter.

För att illustrera den saken krävs det att man visar en hel del bilder - och dessutom att man använder en massa ord. Som läsare skall man alltså vara rätt intresserad av ämnet för att fortsätta här...

             ____________________________

1930-talets stora celebritet bland marknadens fotoobjektiv var Zeiss Sonnar 1,5/5 cm. Ljusstyrkan var något alldeles häpnadsväckande på den tiden, och det var något som var hett efterlängtat av såväl yrkesfotografer som amatörer - då med tanke på den tidens fotografiska material, filmer som var extremt lågkänsliga utifrån dagens perspektiv.

Objektivet kostade naturligtvis en rejäl slant, men väl i handen överglänste det allt annat på marknaden i prestanda. Det visade sig att den som tog ett grepp i plånboken och köpte det här objektivet, faktiskt gjorde det möjligt för barnbarns-barnen att använda inköpet än i dag runt 90 år senare, och det med ett utmärkt bra resultat - vilket det skall bli roligt att visa här.

Objektivet som står för bildmaterialet, är ett objektiv som till vardags häckar i mitt vitrinskåp, en Sonnar-ett-femma tillverkad 1935. Beräkningen är registrerad hos Zeiss 1932. Det handlar alltså om den ursprungliga beräkningen av Sonnar 1,5/5 cm, utförd 1929-1930 av det unga självlärda geniet Ludwig Bertele.

Nättupp för 100 år sedan! 

                                Nu skall vi se hur det går - bilderna på bordet!

                                                                          

                                                                  _______

                            

Även för mig som har sysslat så mycket med olika slags objektiv är det svårbegripligt att ett extra ljusstarkt objektiv, framtaget efter en nästan hundra år gammal räkning under 1930-talet, kan ge ett sådant resultatet i motljus över blanka reflekterande vattenytor!

Objektiven vid den här tiden saknade antireflexbehandling, och den gängse regeln utomhus var: "Solen i ryggen". Här i mina bilder är det allt annat än solen i ryggen.

En självklar sak vid den här tiden var att använda motljusskydd när man var ute. Jag har gjort som herrarna under 1930-talet ofta gjorde; dom skärmade av det farliga ljuset uppifrån med hatten. I brist på hatt, använde jag handflatan (man för ner handen ovanifrån, och när den börjar synas i sökaren, drar man tillbaka handen en bit - och hoppas på det bästa).

 

Som man kan se råder det en fullt rimlig teckning i bild - då med tanke på det starka motljuset. Den reflekterande vattenytan återges prydligt med dekorativa valörer och tonövergångar i de tre vattenmotiven. Inga direktreflexer eller störande slöjor syns till. Dessutom har vi en snygg återgivning av förgrundens växter (inte bara siluettfigurer). Den svartvita negativfilmen har ett stort tonomfång, och objektivet tillvaratar den saken bra.

Det här är vad gamla tiders fotografer kallade "tekningsförmåga". Det blir vackra bilder helt enkelt. 

En mycket god tonalitet kan man även studera i de inledande statybilderna. Den första bilden är särskilt intressant. Av kransstrålningen kan man se att en stor del av solen faktiskt skiner rakt in i objektivet. Det borde innebära katastrof för ett objektiv utan antireflexbehandling, men här ger det bara en lätt och framför allt jämt fördelad slöja över statyns skuggsida. Överstrålningseffekten hjälper upp motivet till en viss teckning i den djupa skuggan - där det med ett modernt objektiv troligen hade blivit helt svart. Ett exempel på där fel kan vara rätt.

Genom den här inledande bildserien kan man förstå att Sonnar 1,5/5 cm är ett mycket speciellt objektiv vid tiden ifråga.

                        Det aktuella objektivet - på permission från vitrinskåpet.

                                

När man pratar om gamla objektiv kontra nya, så finns det en joker i leken som ofta förbises. 

Nya objektivs sägs vara överlägsna i återgivningen, och att denna överlägsenhet ligger i att sådana objektiv återger verkligheten på ett fysikaliskt riktigare sätt. Saken är bara den att det mänskliga ögat inte ser verkligheten så - på ett fysikaliskt riktigt sätt alltså. Långt därifrån. Det mänskliga ögat ser verkligheten på ett mycket mänskligt och helt imperfekt sätt. Vår artspecifika variant av verkligheten så att säga. 

   

De ledande tillverkarna i gamla tider, som Carl Zeiss i Jena och Ernst Leitz i Wetzlar, hade en avsevärd erfarenhetspotential i ryggen. Dessutom var man alltid mycket pragmatiskt orienterade. Den faktiska bildens framtoning var det viktigaste. Eftersom man inte kunde korrigera ut de optiska avvikelserna helt, visste man i stället hur man kunde väga aberrationerna mot varandra i ett spel där ett+ett inte alltid blir två - utan kanske rent av fem. Ett starkt kvalitetsintryck för det mänskliga ögat eftersträvades.

    

Vissa aberrationers förhållande till varandra kan ibland ge högst överraskande effekter. En berömd sådan effekt är hur sfärisk aberration av första ordningen kan förhålla sig till koma i den färdiga bilden. Ett exempel på den saken är hur firma Görtz i Berlin med sitt Dagorobjektiv gör att punktbelyst människohår glänser på ett nästan överjordiskt sätt - det till följd av en smart avvägning av två aberrationer. En sak som inte precis var ointressant för ateljébesökande damer.

Värt att fundera på.

Stenhård kontrastrik vårsol under lövsprickningen. Lätt som en plätt för Zeiss Sonnar 1,5/5 cm.

Ett ganska rörigt och blurrigt kontrastmotiv - som ändå landar i ett rätt bra resultat.

Efter att ha vandrat långt på sina gamla ben, med kameran i högsta hugg, längtade fotografen just hit...

Detaljrika bilder med bra tonomfång kan vara knepiga i svartvitt när man inte har färgerna att luta sig emot - en prövosten för både fotograf och objektiv.

                       

Min ambition har varit att visa ett bildmaterial som duger som bedömningsgrund, och som avslutning på bildserien blir det två tagningar på full öppning - det vill säga  1:1,5

Visst - på full öppning kommer man inte upp till den vidunderliga skärpa som till exempel med dagens Leica Summilux 1,4/50 ASPH.  Jag tror ändå att många håller med mig, när jag tycker att den skärpa som Ludwig Bertele räknade fram för nästan 100 år sedan räcker bra för dom motiv man vanligen fotograferar med en så stor bländare?

Den gamla Sonnaren uppvisar även en angenäm och glidande övergång mellan skärpa och oskärpa på full öppning - en inte oviktig egenskap för snygga bilder. 

                   

Skyltdockorna skall vara nöjda - dom har blivit vackert avkonterfejade...

Bilderna är tagna nu under våren 2025 på Agfa APX 100, utom skyltdockorna som är plockade ur arkivet.

                              __________________________

                                              

      

Projektbeskrivningen för det här objektivet, som skulle bli dragplåstret för Zeiss nya Contaxkamera, gick ut på åstadkomma ett extremt ljusstark objektiv, samtidigt som det måste vara ytterst kompakt. Det skulle även vara synnerligen reflexfritt - fastän man inte hade någon antireflexbehandling. Ja - man förstår att här behövdes det en trollkarl, och Ludwig Bertele var just en optisk trollkarl. Mer om den saken senare.

Ludwig Bertele visar Sonnarberäkningarna. En trave i folianter upp till 90 cm höjd. Det här jobbade han fram under två års arbete, åren 1929-30. Det han använde sig av var skärpan och innovationskraften i det egna intellektet...

                                                                       *

Utan att löpa någon större risk vill jag påstå att ingenstans - ingenstans i hela världen finns det någon som i dag med papper och penna framför sig på bordet, skulle klara av det som Bertele gjorde för nästan 100 år sedan. Vi har i alltför hög grad blivit slavar under våra datorer. Trösten är väl, att skulle datorerna paja så finns det alltid några som på relativt kort sikt skulle jobba sig tillbaka - ännu, vill säga.

Pojkar kan.

                                              ____________________

                  

       

Det här är ett ämnesområde där det alltid finns dom som är extra intresserade, och som vill ha mera kött på benen. Det handlar naturligtvis om ett fåtal - men det är just fåtalet som det är intressant att skriva för när man avhandlar specialkunskaper tycker jag. Därför kommer det en en uppföljning snart, nu när jag har lagt fram bilderna med den gamla Sonnar-ett-femman för kritisk granskning. Jag skall berätta lite mer om Ludwig Bertele och hans fantastiska insats för fotoobjektivens utveckling, en livskarriär som fortfarande i dag är aktuell inom optisk forskning och tillverkning 

Det blir alltså en mer täckande förklaring till hur det kan komma sig att barnbarns-barnen i dag med framgång kan använda gammelfarfars objektiv - Sonnar 1,5/5 cm.

   

Livets knutar

Det var den där tiden när allting låg framför, och inget ännu var skrivet. Man såg med förundran på tillvaron och alla vägar var öppna.

Det är själva inkörsporten till livets kanske mest omtumlande period - ungdomen. Grunden läggs för allt som skall komma senare, och det är saker som det nog kan sägas mycket om.

Frågan är om någon gör det bättre än Jeremias av Tröstlösa: 

                                             

Jämt ha de unga huvudbry, de satte bo i Längteby - där drömde de och hoppades när körsbärsträden knoppades.

När hösten kom de flyttade, fast det till intet nyttade. De fingo ålderns vissna hy - de flyttade till Grubbleby.

Där vaka de och minnas hur livets trådar tvinnas - och fjun, och bly,  där väga de...

Ack Längteby - så säga de.