Gott nytt År!

Tänk - det fanns en tid när jag var så ung att jag med ett varggrin kunde trumpeta:  "Grått nytt Hår" på nyårsfesterna. Numera är det nästan vitt, så man får väl hålla tand för tunga.

I dag tänker jag bakåt på alla de gånga åren - men även framåt! Jag önskar alla här på Fotosidan en riktigt god fortsättning inför det nya året. Alla läsare av min blogg. Alla som har kommit med smickrande och roliga kommentarer - eller mästrande och ifrågasättande. Även den som i vredesmod tog fram suddgummit i sitt kommentarsfält.

Hoppas att det går bra för alla under det kommande året. Tiderna är ju knepiga...

Fotograf & Filateli - en vända till

För dom som nyligen läste bloggen om förryckta entusiaster, visar jag här ytterligare en fototeknisk raritet som jag under åren har råkat springa på av en slump. Det handlar om ett auktionssläpp på LP Foto.

Utgångsläget var sådant att jag hade god koll på Zeiss nummerserier, men det hade ingen annan - därför fattade ingen vad det handlade om. Så brukar det vara när ett auktionssläpp uppstår. Priset blev i alla fall sådant att jag utan vidare kunde klämma spargrisen på den måttliga slanten.

                       ____________________________

         

Ett land reser sig ur askan

Med enorma mödor efter slutkaoset i andra världskrigets under hösten 1945 - det var ju frågan om rent apokalyptiska omständigheter, kunde Zeiss 1949 starta produktionen av en ny modell av den berömda Contaxkameran.

Bristen på all slags teknik, exempelvis just kameror, hade varit extrem - och äldre Contax och Leica gick till fantasipriser på begagnatmarknaden. I Tyskland var läget sådant strax efter kriget, att en snygg Contax II kunde säljas på svarta marknaden till ett pris som kunde föda en familj i över en månader - svårt att föreställa sig i dag.

Produktionen av den nya Contaxkameran 1949 startade på Nr: P 97 001 - och det jag hade ramlat på var Nr: P 97034, alltså Contax Nr: 34 i den nya produktionen efter kriget. Kameran som man ser i bilden här ovanför, är alltså tillverkad 1949, och objektivet är från 1947. Den första serien i en nyproduktion hos Zeiss går i regel till visning och presentation. Därför har troligen den här kameran kommit hit till Sverige som displaykamera inför den officiella presentationen av Contax IIa 1950. Sverige var ju ett land där det kunde tänkas finnas köpare för en produkt som prismässigt var helt oåtkomlig för vanligt folk nere i det krigsdrabbade Europa.

                 

Det jag fick i min hand var en teknikhistorisk artefakt som berättar om hur man lyckades komma igång i det sönderbombade och nästan fullständigt förödda Tyskland.

Landet var styckat i occupationszoner - ingenting fungerade riktigt. Det som fanns kvar av det tyska näringslivet var bara en sorglig liten rest.

Projekteringen av Contax IIa började redan hösten 1945 i Dresden, av Zeiss Ikon:s berömda chefkonstruktör Hubert Nerwin - strax efter krigsslutet alltså, för att sedan som halvfärdig konstruktion flyttas över till företagets anläggningar i Stuttgart. Flytten skedde i samband med att man 1948 på den första bolagsstämman efter kriget beslutade att flytta det juridiska sätet för Zeiss Ikon AG, från Dresden i öst till Stuttgart i väst. Orsaken var en skrämmande våldsutveckling och hot om exproprieringar i den av Sovjetunionen ockuperade östra delen av Tyskland - liksom rykten om avrättningar av Zeissmedarbetare verksamma i Sovjetunionen.

Direkt efter det att krigslarmet hade tystnat, börjar alltså historien om hur tyska ingenjörer i det nästan helt ödelagda landet envist jobbade långa arbetsdagar under halvsvält och i övrigt primitiva förhållanden, för att så småningom kunna sätta en helt ny och radikalt omarbetad Contax på marknaden - en Contax som representerade spetstekniken inom kameravärlden vid presentationen året 1950. Därför är det med andakt jag håller denna oerhört fina och påkostade produkt i handen.

                                              

                                 _______________________________

                    

Året 1949, när den här beskrivna Contaxkameran tillverkades nere i ett Tyskland där man så smått hade börjat ana "det tyska undret" -  blev jag släpad till Pan Studio här i Stockholm. Femåringen tyckte inte att det var det minsta kul med fotografering - annat blev det ju sedan...

                                 

Strålande Jul

Här sitter jag och min grabb på julafton 1998. Det är den där lilla stunden av stillhet på eftermiddagen - före julskinka, gäster, glädje och gamman.

Tidigare firade Sippa och jag inte någon egentlig traditionell jul. Vi var överhuvudtaget usla konsumenter - rena skräckfigurerna för den kommersiella handeln. Ändå - när vi fick barn tyckte vi att vi skulle leva upp till en viss julstandard. Det är den som syns här, och det är kul att se, nu när det är så länge sedan. Grabben har blivit en medelålders farbror.

Allt är inte vad det synes vara. Bilden är uppbyggd av tre noga sammanvägda ljuskällor: Först några av rummets vanliga lampor som grundbelysning, sedan en indirekt blixt snett mot taket/väggen åt vänster, som ger ett ljusfokus fram mot sonen - och slutligen båda dom ljuskällorna sammanvägda med julgranens ljus. Resultatet blir att det ser ut som om vi sitter i halvdunklet i bara julgransljusens sken - julefrid.

Det är lite kul att hitta den här sortens bilder i arkivet. Man behöver inte befara någon konkurrens från mobilen - gammal är äldst...

   

Jag önskar alla på Fotosidan - läsare av min blogg med kommentarer som har glatt mig avsevärt, en riktigt God Jul - och en god fortsättning på det nya fotoåret!

Fotografi & Filateli

Entusiastens vedermödor. Text och lite prydliga bilder för förryckta:

  

Var går gränsen till galenskap när det gäller gamla kameror? Enligt min mening ligger den någonstans vid svarta Leicakameror - illa avnötta i bara mässingen, och utbjudna till rent osannolika ockerpriser. Har man ramlat i det hålet, då sysslar man inte längre med någon aspekt av fotografin - utan man är hemfallen åt ren dårpippi.

    

Nu måste jag ju medge att jag har min egen lilla dårpippi. Jag är  barnsligt förtjust  gamla kameror - men det är ett teknikhistoriskt och mekaniskt intresse. Jag älskar att skruva i dem och jag älskar att fotografera med dem. Det betyder att jag föredrar ett snyggt standardexemplar framför en risig raritet. Det är en verksamhet som jag försöker intala mig inte faller under begreppet "filateli".

Under de långa tider som jag har sysslat med med gamla kameror är det ju ändå så att jag ibland slumpmässigt har stött på någon fin raritet - och då kniper jag förstås den, om priset är det rätta. Här en historia om en sådan raritet, en historia som inte saknar sina poänger:

   

En gång för sådär en 20 år sedan satt jag vid datorn och tittade på vad som fanns till salu från Ukraina. Så dök det upp en riktigt snygg Jupiter 3  1,5/5 cm - det är ryssarnas variant på Zeiss Sonnar 1,5/5 cm, ni ser den i säljarens bilder här ovanför.

Jag såg att det i en av bilderna skymtade fram att objektivnummret började med nollor. Ett nollnummer betyder att det är något mycket speciellt med det objektivet. Säljaren hade inte fattat galoppen, utan jag köpte objektivet till priset av standardutförandet.

Objektivet anlände i sin karakteristiska svarta bakelitburk med tillverkarens certifikat bifogat. Det var från KMZ i Krasnogorsk strax utanför Moskva. Det var inte bara i nyskick - av vissa detaljer kunde jag se att det aldrig hade varit på ett kamerahus.

Nu gällde det att ta reda på vad det här var för något! Det var ju lite spännande med ett okänt 0-nummer.

Otroligt nog fick jag genast fatt på mailadressen till chefen för beräkningsbyrån vid KMZ, och svar kom på stund! Det här var ju rätt nära efter Sovjetunionens fall, och han var fly förbannad:

"Det är väl ändå som självaste fan! Allt reas ut till väst till nollpris!! Vi har inte något objektiv av detta slag i vårt museum."

Så småningom lugnade han ner sig, och vi hade en trevlig mailväxling. Det visade sig att det handlade om provserien 1954 avseende det första egna högbrytande optiska glaset i Sovjetunionen. Jag hade lagt händerna på Nr: 80 i en i det närmaste handgjord serie om 100 objektiv, en serie som hade gått ut specifikt till institutioner och andra specialister i det stora landet.

En stund hade jag faktiskt tanken att jag borde donera objektivet till muséet vid KMZ i Krasnogorsk. Mellan hans ilskna rader kunde jag nämligen ana en genuin sorg över att hans land gick på realisation västerut...

Ett tidsmässigt passande Kiev II-hus hämtades ur vitrinskåpet - för att sedan bestyckas med kronjuvelen. Därefter följde några lättsamma promenader för att åstadkomma lite nytagna demonsrationsbilder till den här bloggen.

                         _____________________________

  

Intresset för ryska objektiv har ju ökat en hel del på senar år - så detta är en första klassens raritet på den internationella marknaden.

Ett objektiv tillverkat under sådana rigorösa förhållanden, i stort sett handgjort och kontrollerat om och om igen, borde vara mycket bra - och så är det. Det är nästan så att det ser lite bättre ut ibland än originalet; Zeiss Sonnar 1,5/5 cm. Här följer lite sensommarbilder:

  

           

                      Stenhårt motljus brukar avslöja ett och annat om ett objektiv.

                                           Den uråldriga allén mot Åkeshofs Slott.

                                             Septembersommar 2024

På vår baksida har grannarna byggt upp en veritabel lustgård. Knappast enligt smalhusarkitekternas idékoncept - men fint.

                             Trots sensommarvärmen, börjar naturen tala om höst...

                                           ____________________________

Jaha - det gick ju riktigt bra med objektivet från Krasnogorsk. Snyggt och prydligt.

Här antyds hemligheten med ryska objektiv:  Specialarna, de objektiv som är tillverkade i en liten serie, är nästan alltid bra. Däremot - om man exempelvis väljer att undersöka de massproducerade ryska normalobjektiven i brännvidden 50 mm - repliker av Zeiss Tessar och av Zeiss Sonnar, som sitter på nästan varje kamerahus vid leverans, så är risken stor att man genast får ett svagt objektiv i handen. Det här beror på de sovjetiska femårsplanerna, som krävde helt orealistiska produktionsvolymer. Man får hålla i minnet att det i Sovjetunionen tillverkades oerhörda mängder kameror - och varje kamera skulle alltså enligt den tidens standard, vara bestyckad med ett 50 mm objektiv vid leverans.

Att tillverka kvalitetsobjektiv vid den här tiden byggde mycket på manuella moment och löpande manuella kontroller. En bärande omständighet i saken är yrkeskunnandet och händernas skicklighet hos personalen. En sådan produktion kan inte stressas upp över en viss gräns, utan att kvalitén sjunker. Då hjälper det inte att stoppa in mera folk. Vid KMZ i Krasnogorsk skulle i princip Zeiss rutiner gälla, det var där företagets ursprung låg - men den saken var alltså inte kompatibelt med en socialistisk produktion med femårsplaner som kräver maximalt utfall.

Den logiska följden av det sagda, är att tillsatsobjektiven - alltså andra brännvidder än 50 mm är mindre riskabla att köpa. Dom har tillverkats i mindre, och därmed mera lättkontrollerade serier.

Det extra ljusstarka Jupiter 3  1,5/5 cm är ett specialobjektiv som alltid tillverkades i mycket små och välkontrollerade serier. Många gånger krävdes det en rekvisition för att man skulle få köpa ett Jupiter 3 i Sovjetunionen.

                   

                                                     Filmen var Agfa APX 100

                  

Ljusets tid - i mörkret

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna blänka och glimma...

Nåja - så är det väldigt sällan här i Stockholm, när vintern har sin mörkaste tid runt vintersolståndet. Här en promenad i mina närmaste omgivningar i Bromma på årets kortaste dag 1987. Det kan vara vackert så här års, även i det snåla ljuset. 

I kameran hade jag Kodachrome 25.