Den bästa av dom alla

Det här är Yoshihisa Maitani, mannen bakom en av dom största kameraframgångarna - nämligen Olympus OM-1.

I ungdomen var Yoshihisa Maitini en ivrig Leicfotograf. Han använde en Leica IIIf. Han blev märket trogen i många år, och med sin M-Leica fotograferade han sin omgivning, och fann många uttryck för sin fotografiska glädje. En dag behövde han ta några riktiga närbilder - men när han insåg vilka krångliga och dyra tillbehör han då måste köpa, så kända han sig både ställd och irriterad.

Det här var i slutet av 1960-talet och den stora boomen för den enögda spegelreflexen från Japan var i full gång. Kamerorna hade efter hand vuxit sig större och större.  Maitani började att fundera:  Det måste ju gå att konstruera en SLR-kamera som är lika liten och tyst som en M-Leica!

Då han var verksam som tekniker och kameradesigner vid Olympus Optical Co., Ltd. i Tokyo sedan 1956, med flera egna konstruktioner i bagaget, låg ett sådant projekt nära till hands. Planer drogs upp, och Maitani skred till verket i vad som skulle bli hans yrkeslivs höjdpunkt.

Resten är fotohistoria...

Olympus OM-1 är en av dom största succéerna i branschen. Kameran håller hälften av vikt och volym mot dåtidens ledande SLR-kamera, Nikon F - ändå är sökaren betydligt större och ljusare. För samtiden framstod det som rena trolleriet. Jag kommer ihåg hur jag häpen stod med min första Olympus OM-1 i handen i mitten av 1970-talet. Det blev köp direkt - och en lång kärlekshistoria.

När kameran först visades på Photokina i Köln 1972 - försattes konkurrenterna i chock. I desperation började man sprida elaka rykten om att kompaktheten var en följd av en svag och undermålig mekanik. Det här var alltså en vek kamera som man nog skulle undvika.

Sådant snack kan jag som kamerareparatör helt avfärda. Jag har varit inne i alla dom klassiska japanska SLR-kamerorna. Den mekaniska byggstabiliteten och kvalitén hos Olympus OM-1 är utan anmärkning. Kompaktheten följer av ett innovativt och begåvat konstruktionsarbete.

Det kan vara intressant att detaljstudera åtminstone ett konkret exempel på hur Maitini gick tillväga för att spara in så mycket volym - och här är det ett exempel som är signifikant och lätt att illustrera. Man ser det i snittritningen ovan:

Kamerans exponeringsmätare styrs av en CDS-cell vars värden visas i sökaren via en nål från en galvanometer. Det var den vanliga metoden vid den här tiden. Både selenceller och CDS-celler kopplade till ett vridspoleinstrument. Många var så förtjusta i den analoga visarnålen, att man sedan fick svårt med nyare teknik.

Det besvärliga med den här saken är att instrumentets vridspole tar så stor plats. En sådan klump är även i vägen och stör det mekaniska flödet i konstruktionen, liksom att konstruktörens handlingsfrihet inskränks - men Maitani hittade en okonventionellt lösning. Han placerade helt enkelt inte spolen inne i själva kamerahuset - utan inne i den vridknapp uppe på kameran, där man ställer tiderna på en vanlig SLR-kamera. Tidsinställningen flyttade han i stället ner runt basen på objektivet - där den inte tar någon aktiv ny plats i anspråk alls.

Det var så Maitini jobbade -  att tänka utanför boxen.  

Slutresultatet:  En kamera som har mått av en Leica M, och dessutom, precis som Leican - en mycket tyst och vibrationsfri funktion. En extra kraftig pneumatisk dämpare för spegelfunktionen, det tog sig Maitini plats för. Man ser den tydligt i snittritningen ovan.

                             ______________________________

Yoshihisa Maitani gjorde ett fantastisk jobb, och skapade en fantastisk kamera - en kamera som fortfarande i dag är storfavorit för många traditionalister. Enligt min mening är den här kameran den bästa av dom alla - om man har allmänna behov.

Den bästa av alla tusenbröderna från den uppgående solens land under det sena 1900-talet.

Stolt fotograf

Det jag sysslar med som fotograf är avbildning och gestaltning. 

För mig handlar det om att tillämpa fotografins grundläggande natur och styrka - det som skiljer den från andra avbildande tekniker.  FOTOGRAFI - är att gravera med ljus. En fysikalisk process som håller fast verkligheten i form av en optisk projicering. Det är vad man gör när man fotograferar.

Visst kan man utöva andra bildmässiga uttryck inom fotografins ramar, men då finns det alternativa bildtekniker som borde passa bättre i sammanhanget än att fotografera. Skall man göra något som liknar en akvarell - då är de väl bäst att göra en akvarell? Eller vill man tillföra andra  mönster, kan man förstås göra det - men vad har dom i ett fotografi att göra? I min värld får fotografin vara just fotografi. Den skall inte bestå av omfattande tillägg som inte är av fotografiskt ursprung.

Som man förstår så avvisar jag konstnärligt manipulativ fotografi, och jag tycker illa om fotografi som urartar till rena navelskåderiet. Jag fångar verkligheten med hjälp av fotografisk teknik, och gör fotografier inom enkla och lättdefinierade ramar. Jag avbildar och gestaltar mina motiv genom den fotografiska projektionen.

Till min tillfredställelse kan jag konstatera att det är vad de flesta här på Fotosidan gör, speciellt dom som har många läsningar och kommentarer. I samtal och diskussioner märker jag ofta, att det är vad folk tycker att fotografin är till för - avbildning och gestaltning.

Så ser jag saken i alla fall,  från min horisont:

En stolt fotograf i K.W. Gullers anda och efterföljd.

Höstglädje

När det ser ut så här utanför mitt fönster till frukost - ja, då börjar jag att fundera om det inte är läge för att plocka fram någon gammal klenod ur vitrinskåpet och ladda en rulle svartvit film. Hösten är ju en utmärkt tid för svartvit fotografi.

Här följer alltså lite nedslag från den gamle mannens promenader helt nyligen.

                         ________________________________________

På axeln hängde en av dom klassiska japanska SLR-kamerorna, nämligen en Olympus OM-1N. Den var laddad med Agfa APX 100 nominellt exponerad, och soppad i Rodinal.

Hitlers gåva?

Ni har nog hört det gamla journalistiska rådet: ”Kolla aldrig en bra story”.

Om man gör det, så kan det hända att allt det roliga bara försvinner. I linje med den saken ligger även det krassa konstaterandet att:  "Om något verkar för bra för att vara sant - så är det nog inte sant”.

Ganska länge har mitt namn varit väl etablerat, både här hemma och ute i stora världen då det gäller företaget Zeiss historia - och en gång blev jag uppringd av en fotoagentur som var i kontakt med en person, som hade en Contaxutrustning som var en gåva från Adolf Hitler till Eva Braun på julafton 1943. Kunde jag ta en titt på sakerna, och verifiera deras äkthet? Tidigare experter hade menat att det inte var någon diskussion om äktheten (vilket det uppenbarligen var i alla fall).

Grejorna anlände – och jag måste säga att jag faktiskt drog efter andan när jag öppnade utrustningsväskan. På insidan av väskan satt det en vackert patinerad silverplakett med inskriptionen: ”Für meine einzige vertraute Liebchen Eva. Adolf. Weinachten 1943”.  Vilket borde bli ungefär: Till min enda förtrogna käraste Eva. Adolf. Julen 1943:

Förstaintrycket var alltså högst intresseväckande. Utrustningen andades historiens vingslag - men det intrycket visade sig strax vara resultatet av ett målinriktat fifflande i avsikt av att lura ”Hitlerdårar” - det vill säga samlare av Hitleriana. Saken höll inte många minuter inför en Contaxspecialists argusöga.

Det var många saker som inte stämde riktigt, omständigheter och detaljer som jag inte skall trötta läsaren med. Ett par nedslag bara:

Det tydligaste var kanske att kamerahuset var en exportmodell avsedd för anglosaxiska länder, där Zeiss enligt engelsk lag var skyldiga att gravera frasen: ”Made in Germany” på kamerahusen - en gravyr som annars inte förekommer på Contax. Sådana kameror avsedda för export till den engelska världen tillverkades av uppenbara skäl inte efter krigsutbrottet. Jag tror inte heller att vår Adolf behövde gå ut på begagnatmarknaden när han köpte julklappar.

Som om detta inte räckte av monumentalt förbiseenden av förfalskaren, borde en sådan exportkamera ha sin avståndsskala i feet - men här var det meter. Kameran var troligen ett hopplock. Slutligen  - man kan ifrågasätta om Hitler skulle ha accepterat engelsk gravyr på sin storståtliga gåva?

En ytterligare mycket märklig sak, var att objektivens yttre linsytor var hårt oxiderade - så hårt att hela kameran borde vara rejält igenoxiderad om den hade vistats i så extrema omständigheter. Så var inte fallet. Kamerahuset var rent och fint inuti, inte ett spår av någon oxidation. Förfalskaren hade brett på alldeles för mycket i sin iver att det skulle se häftigt ut. Det var väl inte precis tänkt att någon samlare av Hitlerprylar skulle kunna öppna kamerahuset för att titta efter hur det egentligen stod till. När det sedan gäller alla dom andra oegentligheterna som jag genast hittade, kalkylerade man lugnt med att målgruppen - Hitlerdårarna alltså, inte skulle ha några som helst kunskaper om.

Så långt var min undersökning fullt tillräcklig för att med absolut säkerhet fastslå falsariet, men de sista spikarna i kistan slogs av hustrun, bibliotekarien. Hon bidrog med de riktigt roande omständigheterna när hon redovisade resultatet av sin litteratursökning.

I Albert Speers memoarer blev man upplyst om att han var överraskad över att Hitler alltid gav rent uppseendeväckande enkla och anspråkslösa presenter vid högtider och bemärkelsedagar. Då blir blir det lite knepigt med en stor Contaxutrustning, som vid tiden ifråga representerade en mindre förmögenhet. Utrusningen vi ser i väskan här borde ligga på runt 170 000:-  i dagens penningvärde. Om man sedan väger in den stora skillnaden i inkomstfördelning som gällde, så var det frågan om - just en förmögenhet.

Med stigande munterhet tog vi även del av Hitlers sekreterares redogörelse:

”...Julen 1943 kom, men ingen av oss brydde sig särskilt mycket om den – Hitler ignorerade den totalt. Inte en enda kvist av Järnek eller Murgröna. Inte ett enda ljus erinrade om fridens och kärlekens högtid...”

Som sagt - kolla aldrig en bra story!

Eva fick alltså inte någon Contaxutrustning. Det var illa - hon var en mycket bra fotograf. Det var i sådana sammanhang hon träffade Adolf. Hon jobbade som assistent åt den kände fotografen Heinrich Hoffmann.

Jag har alltid tyckt lite synd om Eva Braun. En enkel, jordnära, och lojal person som hamnade i vidriga omständigheter - omständigheter där hon var chanslös.

                   ________________________

Texten är en bearbetning av en artikel jag publicerade i tidningen FOTOGRAFI, Nr. 9  1994.

Kodachrome

På en flygbas under andra världskriget - över 80 år gamla Kodachromebilder.

Kodak började marknadsföra Kodachromefilmerna 1935. Det var ett enormt lyft för den nya småbildsfotografin. En tidigare inte skådad skärpa och en nästan total frånvaro av korn - därtill riktigt hyggliga färger. Filmens känslighet var runt ISO 10. Här var det stadig hand som gällde.

Flygplanet vi ser är ett Douglas B 26 Invader.

Och förresten - var tror ni att nästan alla digitala bilder av i dag kommer att befinna sig om 80 år?  En digital bild är alltid knapptryckningen eller buggen från förintandet.