Det nordiska ljuset

Nu börjar man märka att året har vänt, och att vi går mot ljusare tider. Man anar den ännu avlägsna sommaren...     

                               ______________________                                   

Det är ett speciellt ljus i skymningen och sommarnatten under de ljusa månaderna, stämningsfullt och fantasieggande. Dimslöjor som rör sig över ängar och spegelblanka vatten blir till dansande älvor och vättar. Huldran kikar fram i skogsbrynet - men tittar man närmare, så är det bara en gammal knotig trädstam...

Det är lätt att låta fantasin springa iväg när man omges av det nordiska ljuset - och ganska kul. Det är inte det minsta svårt att förstå hur folktro och folksägner har uppstått.

Och vem vet... ?

                       ___________________________________________________

                                      Kodachrome 25 fångade det nordiska ljuset året 1989.

Lugnt i båten?

Lugnt i båten i ankdammen? Kanske just nu - men för hur länge? Jag sitter och tittar på TV där de förfärliga reportagen rullar - reportagen om en årsdag. Kriget i Ukraina går in på sitt femte år! 

Vi hade nog lite glömt bort saken, men Ryssland sågs för inte så länge sedan som även vår arvfiende, sågs som det stora hotet mot Sverige. Vi har krigar med ryssarna långt före vår statsbildning etablerades. När den väl hade format sig, förde Gustav Wasa krig med - just ryssarna. En lång rad svenska regenter tvingades värja landet mot den aggressiva blivande stormakten i öster.

Man kan väl säga att själva piken kom när Ryssland, Polen, och Danmark under det tidiga 1700-talet passade på att anfalla Sverige i avsikt att stycka landet, just som en oerfaren tonåring stigit upp på tronen. Man var inte buskblyga precis, utan kallade sitt samarbete för en anfallskoalition. Tonåringen i fråga var Karl XII - och han visade sig vara situationen vuxen, den späda åldern till trots. Han klarade av att värja landets gränser. Anfallskoalitionen misslyckades.

Gustav III förde vårt sista framgångsrika krig mot Ryssarna. Kriget gav visserligen inga landvinster, men det var inte heller vad man i första hand var ute efter - man vann andra viktigare saker. Man fick bort bestämmelserna från "Hattarnas" förlorade krig under den tidigare så kallade frihetstiden, där Ryssland efter fredsslutet hade rätt att lägga sig i Sveriges inre förhållanden och dess tronföljd (och gjorde det i högsta grad). Gustav III återupprättade ett självständigt Sverige, där ryssarna skulle hållas på andra sidan gränsen.

Sonen Gustav IV Adolf hade tyvärr inte alls faderns begåvning - i Moskva förstod man detta, och anföll med massiva styrkor omedelbart. Sverige förlorade det kriget, delvis genom förräderi (högmålsbrott). Finland, som var ett svenskt landskap, gick förlorat.

Det är samma gamla visa i dag med Ukraina. Ryssland anfaller sina grannar i avsikt att stycka något land - att kapa åt sig. Vi måste ständig hålla i minnet att Ukraina även kämpar för oss, även skyddar vårt land mot den brutala stormakten i öster. Även om det svider, så måste plånboken stå öppen. Det är det minsta vi kan göra - att säkerställa att man i Ukraina rent fysiskt, rent materiellt, kan hålla ut. Annars hamnar vi på det sluttande planet, och objudna gäster knackar på dörren.

Här nedanför ser vi hur Karl XII blickar mot riksdagen och visar varifrån faran är att vänta:

Leicaentusiast - jomen´visst!

Numera är jag rätt känd för mitt skrivande i ämnet Zeiss - och Contax är en kamera som ofta återkommer i mina texter. Men Leica?  Jodå, jag är en stor entusiast även när det gäller Leica. Den kameran var under många år en trogen kompanjon, och det var år som var mycket fotografiskt betydelsefulla - och känslomässigt inpräglande.

Jag använde Leica M3 för det mesta - mycket för den storskaliga sökaren. Här ovanför ser ni mina två M3:or från den tiden, båda bestyckade med Summilux 1,4/50mm. Vem törs gissa vad den svarta med sin svarta Summilux av det tidiga utförandet skulle vara värd i dag?  Oj, oj - en mindre förmögenhet.

Skall man gråta över spilld mjölk?  J0´vars - en liten tår kan man väl alltid klämma fram!

Jag blev under 1970-talet intresserad av fotografin ur teknisk aspekt - industrihistoria alltså. Det stod klart redan då att Leica var beskriven ner på skruvnivå. Inte så särskilt inspirerande ur den synvinkeln. Det var så jag kom att spåra in på Zeiss - den stora giganten inom ämnet Fotografisk Industrihistoria.

Men Leica förblir Leica.

Här har vi en av mina Leica M4 från mitten av 1970-talet. Den är en ovanlig och eftersökt modell i dag. Saken är den, att tillverkningen av Leica M4 egentligen avslutades 1972. Ett beslut som strax visade sig vara mycket förhastat - då efterföljaren, den ganska klumpiga Leica M5, närmast blev ett fiasko. Den kom inte i närheten av förväntade försäljningssiffror.

Man fick ta upp tillverkningen av Leica M4 igen för några år framöver. Den avslutande serien av Leica M4 från Wetzlar i Tyskland, levererades i så kallat svartkrom, en då helt ny teknik för ytbehandling.

Jag tyckt att det var en synnerligen elegant kamera, och köpte alltså två exemplar (!) året 1974. Det var andra tider. Jag var en person med helt normala inkomster, men jag kunde gå in i en fotoaffär och köpa två nya Leica - bara så där utan vidare...!

Många tycker att en M-Leica blir rätt ful med påsatt Licameter. Kan så vara - men jag var yrkesverksam, och hade ofta behovet av att snabbt få en referensmätning utan att gräva i fickan efter en lös exponeringsmätare - andra tider!

Leica IIIg - en överlöpare så att säga. När man introducerade M-Leican 1954, var man så uppfylld av det nya att man genast ville lägga ner produktionen av den traditionella Leican med skruvfattning. Den då gående modellen, Leica IIIf, som hade sina rötter bak mot introduktionen 1925 visade sig svår att rubba - det blev rena upproret. Man fick klämma fram ännu en skruv-Leica, modellen IIIg.

Det var en trevlig kamera, och mitt exemplar syns här ovanför.

Fridfull stund i läshörnan. Leica IIIf på bordet.

Jag har haft många Leica genom åren - men när jag tittar i arkivet, så har jag bara ett fåtal bilder på dem.

Ack ja - som jag konstaterade i början av texten:  Alltid kan man väl klämma fram en liten tår!

Pedagogiskt problem?

Det här vaknade jag till i morse - när jag väl hade hunnit till kaffekoppen och den rostade mackan. Vi får väl kalla det ett "pedagogiskt problem" - för vissa i alla fall.

Det har varit osedvanligt kallt nu, och det ganska länge. Kylan började dom första dagarna i januari. En så långvarig köldperiod som en och en halv månad kan inte anses vara en vädervariation - och då förklaras på sedvanligt sätt med att folk inte kan skilja på klimat och väder.

I Danmark lär det ha varit den kallaste januari sedan mätningarna började. Sådant kan hända, och det är inte där problemet ligger. Problemet ligger i att vi inte har hört ett ord om att det i Danmark har varit den kallaste januari sedan mätningarna började - medan vi alltid blir nogsamt upplysta om när det någonstans har varit den varmaste perioden sedan mätningarna började.

Att pressen ibland ljuger munnen svart, det insåg jag redan i tonåren, alltså för sådär en 60 år sedan. Saken gick till så att när jag satt vid min morgontidning, råkade jag stöta på en artikel där jag själv var specialist. Jag höll på att sätta kaffet i vrångstrupen. Knökfullt av vilseledande glidningar och formuleringar, utelämnande av viktiga fakta, och en och annan lögn. Följdfrågan var ju given...   Hur var det då med alla dom där andra artiklarna, där jag inte var specialist? Artiklar som jag hade svalt med hull och hår!

Det händer mycket i klimatfrågan, allt var inte så enkelt som klimatalarmisterna trodde. Jag känner mig just nu väldigt osäker, behöver verkligen information - och det blir ju inte bättre av att massmedia ljuger genom tendentiösa beskrivningar och genom utlämnande av fakta. 

Bildkvalité från gamla tider

Det finns många berättelser om gamla objektiv;  deras speciella återgivning, deras bokeh och konstnärliga uttryck, liksom deras poetiska framtoning - och så vidare...  Ibland kan det bli lite väl fantasifullt, och av den anledningen har jag har kommit till uppfattningen att om man snackar om olika objektivs prestanda och egenskaper, då skall man stödja detta med bilder så att det visar vad man talar om.

Den här texten handlar om en klassiker, nämligen Zeiss Sonnar 1,5/5 cm - här i sitt första antireflexbehandlade utförande från 1940.

Objektivet kan ses som en vattendelare mellan gamla objektiv och nya objektiv. Det handlar om kombinationseffekten mellan en god korrektionsgrad i botten, och den nya och banbrytande innovation som Zeiss introducerade mitt under kriget - nämligen antireflexbehandlingen. Försäljningsstarten av den här världsnyheten omfattade fyra objektiv till Contax, och genomfördes på våren 1941 i de neutrala länderna Sverige och Schweiz. Antireflexbehandlingen ses allmänt som ett avgörande genombrott, och den har en rent enorm inverkan på bildens kvalitét.

Det finaste och dyraste man kunde köpa i Sverige under krigsåren och långt in på 1950-talet, var en Contax med Sonnar 1,5/5 cm T.

Låt oss se vad det objektivet går för.

Jag börjar med tre bilder tagna på full glugg - alltså bländare 1:1,5. Det jag avser att visa, är att redan 1940 hade man nått en sådan standard på objektiv av den högre kvalitén att återgivningen, även vid mycket stora bländaröppningar, fyller kraven för seriöst arbete än i dag. Som man kan se i bilderna här nedanför råder det en fullt rimlig skärpa och en angenäm avvägning i återgivningen.

Förutom full öppning; 1:1,5, har 1:2,8 samt olika nedbländningar till arbetsbländare använts. Samtliga bilder är fotograferade rakt av med hjälp av den bredbasiga avståndsmätaren i Contax II och utan korrigeringar, Skärpan ligger vid alla bländaröppningar alltid optimalt. Något fokusskift kan inte ses (det har ju varit lite snack om det i spalterna).

Här följer sedan två bilder med knappt två stegs nedbländning till 1:2,8 

Slutligen några bilder vid arbetsbländare  1:4 - 1:8

Bilderna jag visar här är unika. Det är nämligen mycket sällsynt med ett T-objektiv ur introduktionsserien som fortfarande är i fullt användbart skick - där man alltså kan förvänta sig samma prestanda som när objektivet lämnade Carl Zeiss i Jena året 1940.

Den situationen kommer sig av att AR-skikten på de inre linsytorna i objektiven helt saknar hårdbehandling. Kamerareparatörer som sedan inte har känt till den saken, har förstört de flesta genom att försöka putsa av de inre linsytorna på normalt sätt. Resten av de förekommande objektiven lider nästan alltid av ett kraftigt tapp i prestanda på grund av just beläggningar på de inre linsytorna. Till saken kommer slutligen att de två yttre linsyorna visserligen är hårdbehandlade, men det inom citattecken. Putsning via skjortärmen har många gånger gjort sitt till.

Hur kan det då komma sig att det objektiv som har använts här uppvisar prestanda som från fabrik?  Jo - jag förstörde ett sådant objektiv under den tiden när jag började lära mig reparera gamla kameror. Efter det utarbetade jag gångbara metoder.

Under extrem försiktighet, med supermjukt putsmaterial, och med det fjäderlätta trycket av en grammofonpickup,  går det att få bort de flesta smutsavlagringar utan att skada skikten. Den långa tiden sedan tillverkningen har nämligen fått dem att hårdna något.

                                     ________________________________

Bilddata:  Contax II med Sonnar 1,5/5 cm T  på Kodachrome 25.