Nordens hesa näktergal

Jag låter mig gärna inspireras av andras bloggar - och så skall det ju vara. Per-Erik Åström inspirerade mig i dag till att besöka bildarkivet för att hämta upp Mäster Taube från det tidiga 1970-talet på Gröna Lund. Både Per-Erik och jag var där och upplevde den förtätade stämningen. Det är en oändlig tid sedan - jag var i sällskap med den flicka jag nyligen hade träffat, och som skulle bli min livskamrat i nästan 50 år.

Evert Taube, som så här dags var en gammal och vis man, skaldade träffsäkert i en av sina sista ballader "Så länge skutan kan gå" - och vi fick höra hans hesa suggestiva röst:

"... om blott en dag eller två, så håll tillgodo ändå, ty det är många som aldrig en ljusglimt kan få. Och vem har sagt att just du kom till världen, för att få solsken och lycka på färden?..."

    

Just precis!  Vi har nog stundtals varit lite pösiga här i landet. Numera börjar väl den värsta pösigheten gå över, allt eftersom vi har upptäckt att:  Hoppsan, det var visst inte Gud som en gång för alla har bestämt att vi skall ha det perfekt, och att vi alltid skall vara säkra och skyddade från världens ondska.

Vi borde alltså bättre förstå och uppskatta att vi utan egen insats har fötts i ett land där fred råder, där vi är rimligen trygga, och där vi kan äta oss mätta varje dag, och där vi sedan sover i vår varma säng om natten - utan att den politiska polisen bankar på dörren. 

Vem har sagt att just du kom till världen för att få solsken och lycka på färden...?

Själv har jag ändå förhållit mig måttligt pösig under livets gång. Som liten satt jag i bombkällare med mamma och mormor under ryska terrorbombningar. Fortsättningskriget mot Sovjetunionen var pågående året 1944. Återigen hade den brutala grannen överfallit lilla Finland! Naturligtvis kommer jag inte ihåg något om detta, men jag växte sedan upp med dom realiteterna. Jag förstod tidigt att inte ta något för givet. Man kan väl säga att farans riktning blev utpekad...

Planket i juni 2007

Inspirerad av Bengan här bredvid dök jag ner i bildarkivet, och kom upp med en radda bilder från Planket 2007. Det var ett strilande varmt sommarregn, men alla var på gott humör och hade trevligt.

 

                                    ________________________________

Det var gamla Contax IIIa från tidigt 1950-tal som var i farten - laddad med Kodak Portra 160 NC

Hembygd

I samband med begreppet hembygd tänker man sig ofta lantliga nejder med betande djur och gröna hagar, liksom vacker äldre bebyggelse - så där lagom utspridd.

Sedan finns det andra typer av hembygd, som min hembygd i Bromma - ett landskap som ligger just i kanten av storstaden Stockholm. Likväl är det en hembygd med många tillgångar som är värda att bevara.

Här några spridda bildnedslag från det vackra Bromma.

                              

Lillsjön i centrala Bromma, en rest av den vikingatida Lintaleden. Just här hade en av landets sista indelta kavalleridragoner sitt torp. Han löd under Ulfsunda Slott.

I fonden ser man Bällsta kvarn.

  

För sådär 20 år sedan var jag med på barrikaderna för att försöka rädda undan så mycket som möjligt av Brommas naturområden från den girigt växande storstaden. Jag gick på möten, skrev petitioner, bråkade, debatterade och stod i.

När Stadsbyggnadskontoret presenterade vinklade och idylliserande bilder på sin kommande bebyggelse (en bebyggelse som avsåg att slakta något av våra grönområden) - så satte jag mig vid datorn och producerade bilder av annat slag. Jag visade den nya  bebyggelsen på mindre smickrande sätt. Jag visade det som Stadsbyggnadskontoret gärna mörkade - hur det skulle drabba folk som redan bor på platsen. Jag var rätt elak i den saken, och mycket impopulär hos tjänstemännen på Stadsbyggnadskontoret.

    

  

Att du orkar hålla på - tyckte många i min bekantskapskrets....

Min drivkraft var att jag ville försöka få ha kvar min hembygd i identifierbart skick. En fullt rimlig inställning kan man tycka - men slutresultatet var föga uppmuntrande.

Arbetsgången hos Stadsbyggnadskontoret är sammanfattningsvis: "Nu får alla i god demokratisk ordning säga sitt - därefter gör vi som vi tänkte från början".

Av ungefär tjugotalet förtätningsprojekt (slakt av grönområden) som jag deltog i, lyckades vi bara stoppa två. Det gällde en massiv byggnation i Mälarparken i Alvik, och ett antal stora punkthus i Olovslund. I båda fallen bodde det inflytelserikt folk i området, och det var den avgörande faktorn. Jag kan kanske räkna mig till godo att jag framgångsrikt retade upp dessa inflytelserika personer med mina osminkade bilder om vad som i själva verket skulle hända. Bilden är ett mäktigt verktyg.

   

Man skall ha klart för sig att Stadsbyggnadskontorets uppgift är att bygga. Vill man påverka effektivt måste man inrikta sig mot politikerna i Stadsbyggnadsnämnden. Haken är bara att lata politiker för det mesta gör som tjänstemännen säger.

                                                              

Utsikt från Mälarparken med Tranebergsbron och Fredhäll tvärs över vattnet - ett för Brommaborna räddat stort grönområde.

En rest av gamla Svartviksvägen - en numera undangömd historisk relik. Det som syns här var själv upploppssträckan när man i gamla tider red från staden in mot Bromma och Ulfsunda Slott.

                   

En ung löjtnant vid ett av Kungsholmens regementen har beskrivit hur han mot den senare delen av 1880-talet tog flottbron över Ulvsundasjön vid Traneberg i full galopp med sin häst, så att det dundrade och skvätte upp vatten mellan plankorna i den ganska nedgångna konstruktionen. Han red förbi torpet Traneberg, där källarmästare Trana tidigare hade haft sin restauration. Strax var han sedan på det ställe man ser i bilden ovan. Bortom kröken kom man rakt ut på Sandhavet (numera båtupplägg). Där kunde hästen få fria tyglar upp mot Ulfsunda Slott som reste sig storståtligt i fonden.

Unge baron Åkerhielm väntade med lunch.

                              

Utsikt från Solvik mot Rotholmen med Örnsberg i fonden

                             Kvällspromenad med hustrun vid Olovslundsdammen

                                                Tidigvår vid Kyrksjön

                                       Gamla gångbron vid Ulfsunda Slott

                               Den bråkige mannen en stilla novemberdag vid Ålstens strand

                        Judarnsjön med Judarnskogen, ett av våra tidiga naturreservat

                  

                                             _______________________

                                  Bilderna är från 1980-talet på Kodachrome 25

                         

                                        

Den Glada Ålandsbåten & aspackade pensionärer

         

Rubriken hänför sig till upplevelser jag var med om på detta fartyg någon gång under mitten av 1970-talet, upplevelser av nog så spektakulär och roande karaktär - men först några ord om fartyget som sådant:

M/S Achilleus är ett riktigt fartyg, konstruerat för att vara havsgående, även i storm. Byggd i Helsingör i Danmark 1939 under namnet M/S Hans Broge och klassad för 1100 passagerare.

Trots sin relativa litenhet skulle hon klara hårt höstväder på Nordatlanten. Det här är inte en flytande skokartong som M/S Estonia (M/S Viking Sally), en svag konstruktion som insiktslöst befäl stångade sönder i hårt väder på Östersjön hösten 1994 (det var inte ens storm) - och orsakade den näst värsta fartygskatastrofen på detta hav då över 800 personer omkom. Något sådant skulle inte hända M/S Achilleus.

    

Men nu till dom aspackade pensionärerna:

Jag skulle till Hasselvik, men missade min transport till Åland. Därför hamnade jag som nödlösning, snabbokad vid kaj, på Den Glada Ålandsbåten - M/S Achilleus. Med mina runt 30 år var jag junior med besked bland de stora gäng av pensionärer som till mycket låga prisnivåer frekventerade fartyget. Det verkade inte vara någon annan sorts folk ombord - utom junior.

Det blev en häpnadsväckande resa: "Smörgårdsbordet", var en rad långbord där maten serverades av kringspringande personal direkt på tallriken. Ingen behövde alltså stappla runt på ålderssvaga ben och tappa maten på durken när det gungade lite. Det som serverades vid sidan av maten var snaps, och den var så billig att det gick att hinka i sig oanade kvantiteter. Det blev mycket springande med flaskan för personalen, och snart dånade skrattsalvorna till glappande löständer och högröda ansikten - och jag undrade var jag egentligen hade hamnat?

När väl matsamvaron med alla sina muntrationer började klinga av, såg man vacklande pensionärer runda hörnen med rullatorn på två hjul, i sin iver att komma till baren. Där klämde 70-åriga tanter junior både här och där. Deras förtjusning var uppenbar - min måttlig. De falnande livsandarna hos det gamla gardet var som bortblåsta, nu upplevde man sin ungdom igen!

Nå - jag skall nog erkänna att jag hade rätt kul i alla fall. Det var ett fantastisk studium i en tidigare generations kultur och föreställningsvärld - tungans band var nu definitivt lösta, och jag fick både ett och annat till livs. Sist men inte minst var det i grunden frågan om hyggligt folk av den gamla stammen. Det stod ändå klart för mig, att det inte bör klagas på ungdomen i Ålandstrafiken - pensionärerna var i särklass värst på fylla och festande!

                      

Ilastning av presumtiva fyllekajor direkt vid kaj

Vid den här tiden sändes ett mycket populärt TV-program som hette "Onedin-Linjen". Det handlade om en tuff sjökapten och redare på sitt stiliga fullriggade fartyg (den norska tremastade fullriggaren Christian Radich spelade fartyget). Då man antog att detta gick hem speciellt hos pensionärer, gjorde man en lätt ändring av stavningen - och sedan kunde man förhoppningsvis kränga fler resor

         

_______________________________________

Jag fann det lämpligt att inte dröja alltför länge i baren, fastän sällskapet var både underhållande och trevligt. Istället strosade jag omkring på de tomma däcksutrymmena och inspekterade alla faciliteter på fartyget - ett fartyg som föll mig mycket i smaken. Denna min nyfikenhet uppmärksammades på bryggan, varifrån man tecknade åt mig att komma upp. Resten av resan tillbringades i glatt och informativt samtal med den trevlige och mycket kunnige befälhavaren.

De två sista bilderna nedanför visar M/S Achilleus i Hammarbyhamnen här i Stockholm 1980. Här syns inga struntdeviser på fartygssidan, och man ser inga glada sommarmoln på skorstenen. Det vi ser är ett vackert, välbyggt, och mycket kapabelt fartyg som var till salu. Det blev inte så - det här var den sista kajplatsen.

Bleka dödens minut

Rubriken är lånad av Birger Sjöberg:  "Så du kommer till slut bleka dödens minut, när med granris min port blir prydd..."

                         

Det brukar ju sägas att vi fortsätter att leva så länge någon kommer ihåg oss, eller att åtminstone vårt namn finns kvar. I jämförelse med evigheten är det ju ändå en rätt kort tid.

Här i Sverige är det för det mesta så att när ingen längre har anspråk på graven, och ingen följaktligen sköter den, så blir den slopad efter en viss tid. Gravstenen går till stenkrossen och eventuella metalldetaljer till skroten. Kyrkogårdsförvaltningen blir glad som får en ledig plats där dom kan gräva ner någon ny...

                          

I närheten av min sommarvilla på Åland ligger Vårdö kyrka. Det är en liten kyrkogård med begränsat med plats, men här har man valt ett annorlunda upplägg. Stenar och kors från slopade gravar ställs upp i en skogsbacke alldeles utanför kyrkogårdens mur. Den kallas för "De glömdas kyrkogård". Ibland strör någon ut en fröpåse Förgät-mig-ej. Dom blommar för det mesta i vackert blått här och där i den karga skogsbacken.

En mycket tilltalande obstruktion mot evigheten får jag säga.

                      

                                 Hos John blommar Förgät-mig-ej fint denna sommar

Man ser det kanske inte vid första ögonkastet - men med släpljus på den gamla rosten syns det tydligt att korset är återanvänt. Ålänningarna är kända för att vara mycket ekonomiskt orienterade... :-)

_______________________________________________________________

                           

Vårdö kyrka är en lantlig idyll. När man går runt och tittar så stöter man på något märkligt:  Kung Gustav IV Adolfs namn på en inmurad stenplakett i kyrkans torn.

Saken är den, att efter kungens avsättning vid en statskupp år 1809 såg kuppmakarna till att avlägsna kungens namn från alla offentliga byggnadsverk i riket. Undantaget är Gustav III:s obelisk på Slottsbacken i Stockholm, som man inte vågade sig på. Åland hade så dags blivit del av ett ryskt storfurstendöme - och här kom man inte åt kungens namn.

Segraren vill förvisso gärna skriva historien, men så lätt går det inte alla gånger. Liksom man på Vårdö kyrkogård håller de slopade gravarna i minne, är det lite samma sak med en olycklig kung.