Revolution kontra frälsning

Året var 1972 och jag var ute på stan med min Leica. Det hände alltid någonting - det var roligt att lyssna, spana in, och fotografera.

Här har vi den revolutionära arbetartidningen GNISTAN. Jag skulle bli förvånad om några arbetare läste den tidningen? Det var nog helt annat folk - men segervissa och debattglada, det var dom. Vänstervågen var mycket surfvänlig.

Man torgförde alltså tidningen Gnistan och ytterligare en publikation, nämligen Vietnam Solidaritet - som fick hänga med. Man avsåg att störta det gamla samhället via klasskamp. Det var om den saken allt skulle handla - men den här dagen blev man inte ensamma om ordet:

Plötsligt dök det upp unga killar från Frälsningsarmén, och dom höll sig med helt andra och synnerligen bestämda åsikter om hur samhället skall vara beskaffat. Jag fick den uppfattningen att dom hade kommit just för att konfrontera vänsterfolket.

Det handlade om uniformerade kadetter från Frälsningsarméns Krigsskola.  Ja, dom hade ju så häftiga namn och benämningar inom Frälsningsarmén på den tiden. Om man till exempel gick hädan, då blev man befordrad till saligheten - enligt annons i tidningen Stridsropet.

Båda sidor ansåg sig ha monopol på vad som är rätt här i världen - och fjädrarna rök i den konfrontation som nu följde.

Här var det inte frågan om att vända andra kinden till!

Den verbala stridstekniken var brutal och underhållningsvärdet mycket stort när frälsningsarmén gick till attack.  Jag insåg varför man hade tagit namnet av just en armé. Man skulle strida helt enkelt. Jag blev så fascinerad att jag fick skärpa mig för att få en och annan bild.

När inget annat hjälpte, tog den unga revolutionären till röststyrka fem (som man säger i det militära)...

Det var inte bara Frälsningsarmén och vänsterfolket som rök ihop, även vanligt folk kastade sig gladeligen in i diskussionen. Man hade bestämda åsikter, och på den tiden vågade man öppna munnen och man stod för det man tyckte - även i offentligheten.  

Plötsligt var dom överallt, kadetterna från Frälsningsarméns Krigsskola, och dom vek inte ner sig inför tidsandan. Dom tog striden i direkt konfrontation. Revolutionären med Arbetartidningen Gnistan  blev så upprörd att han måste rätta till snuset.

Vi kommer att segra, deklareras det trosvisst på publikationen - men så blev det som bekant inte.

                                                     *

I ett fritt samhälle ligger det nog ett stort egenvärde i att folk står för sina åsikter. Annars blir det inte mycket av det demokratiska samtalet som förutsätts pågå ute i landet. Vänsterfolket året 1972 stod förvisso för sina åsikter - men det var ju inte så svårt, där man gled fram på den lättsurfade innevågen.

Kadetterna från Frälsningsarmén däremot, kom i full uniform - under en tid då vanliga värnpliktiga inte vågade åka på permission i uniform, av rädsla för att bli mobbade. Dessutom kom man dragande med åsikter som var så långt från den rådande politiska agendan man över huvud taget kan tänka sig. Det var ett upplägg som krävde en hel del civilkurage.

Jag kommer ihåg att jag tänkte, där jag stod där med min Leica M3:

Heja Frälsis!

Vinterkyla & snö

Det är kallt högvinterväder med mycket snö i Stockholm i år, precis som förr i världen.

Haken är bara den, att till skillnad mot hur det ofta var förr, har solen haft svårt att samarbeta. Vecka efter vecka har en grå filt legat över staden. Först i dagarna har det lättat lite.  Jag fick gå till dia-arkivet för att uppleva hur det egentligen borde vara när det kommer så stora snömängder som denna vinter.

Upp ur arkivet kom det en fin serie från januari året 1985:

Det var ganska kallt - under tio minusgrader. Sippa och jag gjorde långa promenader i skogarna på Mälaröarna. För att inte drabbas av driftstopp på min Contax RTS II, hade jag batteriet under ytterkläderna med hjälp av en sladdförsedd batteriadapter.

Nyplanterad tallskog på Kärsön nära Drottningholms Slott. I dag har den vuxit upp till en vacker pelarsal. 

Jag har stor glädje av mitt omfattande bildarkiv. Inte bara för att orientera mig rent faktamässigt om vad som har hänt tidigare - utan även för nöjet att som här, återuppleva en fin vinterdag för länge sedan.

I dag är jag även nöjd med att jag tog mycket bilder runt mitt privata liv, och att jag använde material med kvalitet och hållbarhet. Det vanliga är att fotoamatörer från den tiden bara har kvar blaskiga urblekta papperskopior, som man mot bättre vetande soppade i snabblabbet runt hörnet - i ofta uttjänta kemikalier. Bilder som inte ser kul ut i dag.

"...Klang och skott - kungens slott! Mot skyarna höjs och ögat ömt förnöjs..."    Så skaldade Carl Mikael Bellman på 1700-talet. Och visst - en vinterdag som denna...

                                                     Filmen var Kodachrome 25

Onödigt vetande & AI:s kollaps

Den som vet vad det här är, vad den röda punkten betyder - sådana personer har jag under en längre tid erbjudit lunch på Operakällaren. 

Ingen lunch har hittills behövt effektueras, och nu kommer jag strax att avslöja hemligheten för alla andra som gillar äldre kamerateknik... 

Ja alltså - på Contax II eller Contax III, liksom på Kiev mätsökarkameror från Ukraina, finns det på räkneverkets disk en röd punkt precis på strecket för 27 exponeringar. Vad betyder den? Det är gåtan som alla hittills har gått bet på.

The twenty thousand dollar question...

Saken är den, att man använder den röda punkten när man laddar en rullfilm.

Rullfilm??

Just precis - det har faktiskt funnits rullfilm, med skyddspapper och allt, för 24x36. Zeiss Ikon AG levererade en sådan för Contax under 1930 och 1940-talen, fram till krigsslutet. Handhavandet går till som följer:

Man fäster filmens skyddspapper på upptagningsspolen precis som med rullfilm 120 i en mellanformatskamera, och stänger bakstycket. Sedan ställer man den röda punkten mot index, och därefter trycker man avtrycket i botten och vrider det åt höger (det är därför som avtrycket på uppytan har en räffling - se första bilden). I och med det har man frikopplat slutaren så att man kan mata fram filmen utan att slutaren spänns. Då gör man det - man matar fram den långa sträckan till Nr 0. Den mängd skyddspapper man måste mata fram är alltså väl tilltagen, skyddspappret har perforerade hål på samma sätt som filmen - hål som måste överlappa sig själva helt ljustätt så länge allt ligger upplindat på spolen. Så avslutar man med att vrida tillbaka avtrycket - och sedan är det bara att mata fram den första bilden, och när filmen är färdigt exponerad behövs det ingen returspolning.    

Det här är numera helt okänt - att det har funnits en småbildsfilm uppbyggd precis som rullfilmen för mellanformat (uppbyggnaden är som rullfilm 220). Zeiss kallade den här rullfilmen för Contax-spole. Den sålde bra och var populär. Nästan alla som ägde en Contaxkamera använde Contax-spole - det var en rätt stor praktisk fördel att slippa returspolningen.

Ett tag var det faktiskt frågan om vilket som skulle bli framtidens standard? Rullfilm eller kassett?

Att det blev som det blev, berodde nog på att Leica inte kunde ta Contax-spole - medan Conatx kunde ta Leica-kassett. Det var dom två kamerorna som var mest inflytelserika när det gällde vilken standard småbildsformatet skulle läggas i. Sedan har vi en tredje viktig kamera för 24x36 som tillkommer vid mitten av 1930-talet, nämligen Kodak Retina. Retina tog bara Leica-kassett, och Kodak var ju en dominant filmtillverkare.

Det fanns annars mycket som talade för alternativet rullfilm:

Att man inte behövde returspola filmen, ledde till ytterligare en viktig följdeffekt - det minskade filmens sammanlagda friktionsmoment mot tryckplattan med runt 50%.  Returspolningen sker ju i ett svep - och filmerna dåförtiden med sin celluloidbas var mycket känsliga för statisk elektricitet. Det kunde få vådliga konsekvenser, att filmen efter framkallningen visade sig vara täckt av ett blixtmönster - helt förstörd alltså. Returspolningen av den långa småbildsfilmen var sålunda inte någon bra grej - ett klart riskmoment.

Risken för statisk elektricitet är även anledningen till att dåtidens småbildskameror inte har vare sig frammatningsarm eller returspolningsvev - det var nödvändigt att förhindra en alltför snabb filmtransport.  Det är även anledningen till att den första Leica M3 år 1954 hade en frammatningsarm med dubblslag.

                                  __________________________________

                                                  _____________________

Det är nog på det viset, att här har vi omständigheter som ingen har den minsta kläm på - så någon fri lunch har därför inte serverats.

För att testa funktion och kunskap hos dagens stora snackis, det vill säga generativa AI, gjorde jag lite förfrågningar åt det hållet - men där var mörkret kompakt.

Det blir alltså ingen lunch på Operakällaren för AI heller:

Frågestunden fortsatte, långsamt steg för steg (man roade sig kungligt).

När jag hade gett informationen "Zeiss Ikon" och efterhand även "Contax" - menade AI plötsligt, att jag på ett högst berömligt sätt tog upp någonting mycket viktigt - och övergav genast sin tidigare position. Tillsynes verkade det alltså klarna något för AI - och jag undrade därför vad den här filmen egentligen var för något? Efter en längre tankepaus, erbjöd sig AI prompt att ta fram en ritning på sådan film och hur den fungerar, vilket jag - nu högeligen road, genast gick in på. Det var något som jag gärna ville se...

Efter en konstpaus av betydande magnitud (konsumtion av datorkraft) kom det fram en ritning - fritt ur AI:s generativa fantasi. Här kan man se två spolar och en filmända (men av kassettyp) samt någon slags konstigt vikt papper, för säkerhets skull tydligt namngivet  - Pro Prima.

Jag ställde de givna följdfrågorna, men då började AI att svamla - så det var bara att avsluta sessionen.

Värt att notera är att ritningen här  är en produkt av AI:s generativa funktioner - att skapa nya kunskaper av de informationer som redan föreligger. Det är vad AI försöker göra här - men det blev rena fiaskot. Man skall vara på det klara med att denna sorts helt stolliga felslut kan uppstå var som helst i AI:s "tankeflöde". Det blir så därför att AI per definition inte kan ha all information från början.

Trots all given information hade AI alltså fortfarande inte en susning om denna film - men rundsnacket var rätt underhållande. Så kära läsare, det jag berättar i den här bloggen det hittar man inte på nätet eller hos AI - men vasse´go!

Jag kanske förmänskligar AI lite? Men det är väl vad den teknikens tillskyndare ser framför sig? Att AI är människan överlägsen... ;-)

Contax II, en kamera för både kassett och rullfilm - och en alltför svår prövosten för generativa AI.

                          ______________________________________

Zeiss Ikon AG tillverkade rullfilm i Contax-spole åren 1932-1944. I Sovjetunionen tillverkades sedan denna film under en lång period för Contax-replikan Kiev från Zavod Arsenal i Kiev, Ukraina - nämligen åren 1949-1975.

Miska går viral

Det var då en saatans katt - som man skulle säga i landet där jag är född. Förra gången en av mina bloggar gick viral (här) trodde jag att det var något digitalt fel när antalet läsningar gick upp till orimliga nivåer - men inte.  

Miska har på fem dagar dragit in 1760 läsningar - får nu se var det slutar...

Jag hade mina dubier, om att detta med Miska verkligen skulle intressera - jag tvekade inför publiceringen (här). Det var tydligen helt ogrundade farhågor, och därför visar jag gärna lite mer bilder - det är ju en fotoblogg:

Historien om Miska

Möjligen är detta en berättelse bara för kattälskare. Det sägs att människorna är uppdelade i kattälskare och hundälskare. Inte för att jag förstår sådant tal, jag är svag för många slags djur och kan till och med uppbåda känslor för en insekt - fast än jag mycket väl inser att dom knappast kommer att bli besvarade.

Miska kom till oss hösten 1976. Hustrun ville gärna ha en röd katt, för en sådan hade hon haft som barn. Så dök det upp en annons:  "Kattungar, två svartvita och en röd".  Som hittat - vi åkte genast till den uppgivna adressen. Säljaren log över hela ansiktet:  "Nej, men så bra att ni vill ha den röda. Den har blivit så svårt undanträngd och mobbad av både syskonen och av mamman. Förmodligen är det olika fäder, och jag trodde nästan att den inte skulle överleva".

Det här var högst traumatiska omständigheter som skulle komma att prägla Miskas hela liv - och det som nu följde blev till en mycket ovanlig mental utveckling för en katt.

I taxin hem fick den taniga lilla varelsen åka inslagen i hustruns vintermössa - varifrån små svaga pipljud hördes.

Väl hemkomna undrade vi vad det nu egentligen var som tittade förskrämt på oss med blå ögon som redan hade börjat ändra färg?  Jo, en morotsfärgad liten kattpojke med knallröd nos och överdimensionerade blålila fladdermusöron. Svansen var krokig och vind - ingenting antydde viken stilig katt det skulle komma att bli.

Vi tog den genast till våra hjärtan.

Någon kastrering kunde inte komma i fråga. Att förgripa sig så grovt på en självständig frihetsälskande varelse kunde vi inte tänka oss. Ändå kunde det ju bli problematiskt med den självständigheten. Många frassar överger till och med sina ursprungliga hem, för att kolla in läget någon annanstans. På landet brukar man säga att den stora hankatten är fästad vid gården, inte vid människorna.  

Nu blev det helt tvärt om med Miska.

Den helt överväldigande upplevelsen att komma ifrån barndomens mobbningssituation där den inte hade haft en chans utan nästan hade dött, för att helt plötsligt hamna i obegränsad kärlek och omvårdnad, blev till en bestående inprägling. Miska behöll sitt infantila beteende som kattunge hela livet - men bara mot oss. Ute blev den efter hand kung över ett jätterevir, och den var en brutal härskare. Med en matchvikt av runt 9 kilo utan minsta fett (över dubbelt mot en normalkatt) fullständigt krossade den allt motstånd.

Det här med hemma-Miska blev nästan lite löjligt ibland. När den väl hade kommit innanför dörren, var den övertygad om att den var kattunge igen. Ofta hoppade den upp i min famn med en rejäl duns (9 kilo, you know) lade sig tvärs över mina knän med magen upp och kroppen stickande ut på båda sidor - som en stor böjd falukorv, och krävde att bli kliad på magen. Ljudet av ett mullrande spinnande spred sig trivsamt i rummet.

Miska kom och gick som den ville - men den var regelbundet och ofta hemma. Så ofta och regelbundet att vi hade all anledning att känna oss smickrade i konkurrensen med hormonerna. Stor del av tiden hemma gick åt till att sova, men när den var vaken skulle det umgås. Favoritplatsen var i famnen på någon av oss, där den kärleksfullt buffade oss i ansiktet -  "gnugga hörntand" som vi kallade det.

Miskas framtoning ute var som ett litet lodjur - små hundar gjorde sig inte besvär. När någon större hund gjorde ett försök, vågade den inte gå på direkt - Miskas potentiella farlighet och framtoning som rovdjur var alltför uppenbar. Hunden började med att cirkla runt katten för att förvirra och störa balansen. Miska gick då fram till närmaste träd. Nu skulle man ju vänta sig att den så snabbt som möjligt skulle klättra upp i trädet och vara i säkerhet - men det passade inte alls att vika ner sig. Miska började istället att cirkla runt trädet, följande hundens rörelse. Rätt som det var kom det ett oerhört illusoriskt utfall rakt mot hunden och med pälsen uppburrad och blottade tänder, utstötande ett dovt morrande - ett märkligt stridsrop som jag aldrig har hört från en katt.

Första gången när jag såg ett sådant utfall trodde jag att det var allvar, och att Miska faktiskt tänkte anfalla den mycket större motståndaren - och hunden gick på det utan vidare, den backade förskräckt en fem-tio meter.

Med hjälp av vunnen tid och distans, vände den listige och stridserfarne katten om, gick makligt fram till trädet och klättrade upp - för att sätta sig på en gren och demonstrativ titta åt annat håll. Hunden bröt samman i förvirrat gläfsande inför den uppenbara och förödmjukande förlusten.

Attityd och bluff - två funktionella aspekter här i livet.

Det stolta rovdjuret blir utsatt för tvångsumgänge - men aldrig att en tand eller klo skulle ha kommit fram...

Så rullade Miskas kattliv på. Hemma var den vår kattunge, men ute på sitt revir var den en stridsmaskin som på något sätt verkade kunna allt redan från början. Jag fick några gånger bevittna vad det innebar för en stor hankatt att hävda sitt revir, och jag kan försäkra att det var riktigt hårda tag - fullständigt skoningslöst. Det skulle på lite längre sikt få konsekvenser för oss alla. Ändå är det min övertygelse att ett frihetsälskande djur, en varelse med hög integritet, måste få följa sin natur. Miska fick göra det - och den levde ett rimligen långt och mycket lyckligt kattliv.

När jag ser röda katter på området, då tänker jag:  "Jo´ru lille vän, vi är nog släkt".

                         Hemma hos Husse & Matte är det tillbakalutat

Det var härliga år med Miska - men alla vackra sagor har sitt slut. När Miska närmade sig nio års ålder var den fortfarande stor, stark, och snabb - men spetsen av den fysiska förmågan började svikta. Nya starka hankatter dök upp, och Miska fick svårt att hänga med. Den kunde inte riktig försvara hela sitt stora revir - och den började förlora mer och mer.

Det blev en förfärlig tid, båda hörntänderna blev snart avslagna - kroppen täcktes av slagsmålsskador och variga bölder. Miska låg hemma på fönsterbrädan och deppade svårt. Den kunde varken förstå eller acceptera förändringen - och för mig stod det klart att den aldrig någonsin skulle ge sig, aldrig vika ner sig. Miska hade levt ett långt och rikt kattliv - men nu måste det komma till ett avslut. Det var inte värdigt längre, Miska plågades svårt och ingen hjälp fanns att få.

Hos veterinären höll jag Miska. Den var alldeles lugn, den litade på mig (fan också), Den fick en snabbt verkande spruta, och jag såg hur blicken brast. Själv tappade jag konceptet totalt, och rusade ut på ett gärde utanför djurkliniken. Där satte jag mig i ett dike skymd av ett par buskar och grät. Hustrun fick komma och lugna. 

För mig blev den upplevelsen till ett bestående trauma. När jag ibland tänker på det, känner jag mig fortfarande som den stora svikaren. Jag kan inte komma till ett avslut huruvida vi gjorde rätt eller fel.

Miska var en solitär, den liknade ingen annan katt. Först har vi den djupa präglingen av de tidiga livsupplevelserna - och de konsekvenser den saken fick. Det visar ett ett högre stående djur kan besitta psykologiska funktioner påminnande om våra egna.  Sedan har vi förmågan till kalkyl, beräkning, och avvägning i allt vad den gjorde - som också det påminner om vårt eget funktionssätt. Det är klart att vi föll pladask. Någon ny katt kunde det inte bli tal om.

                                               ___________________

Slutligen några ord om den första bilden. Lejonblicken är Miskas "titta på husse-blick". Jag såg den rätt ofta, men det här är den enda gången under alla år som jag lyckades fånga den på bild. Blicken varade nämligen bara ett par sekunder - sedan tittade Miska hastigt bort och låtsades som om ingenting. Jag misstänker att den tyckte att saken var lite skämmig.

Min hustru Sippa (Vuokko) kom från Finland, alltså nära den ryska kultursfären. Miska betyder lille Mikael på ryska.