Det vemodigt förflutna...

Nog är det är fantasieggande med gamla förfallna hus som har stått öde länge? Man blir genast full av frågor. Varför står huset så här, vem och vilka bodde här, hur var deras livsöde?

                                

Vi är i Bromma strax utanför Stockholm vid Lillsjöns södra strand, och året är 1984. Här började man vid förra sekelskiftet att bygga en exklusiv trädgårdsstad på mark avstyckad från Lillsjönäs herrgård.

Villan i bilderna hette Torsborg och var ett praktbygge med en byggkvalitet i grunden som skulle ha kunnat motivera en väl så kostsam renovering. Istället rev man 1985 - och byggde smäck istället.

Det var välsituerat folk som bodde här under en expansiv tid med stora ekonomiska möjligheter - rå kapitalism, skulle en del säga. Om väggarna på Torsborg hade kunnat tala, hade dom nog haft ett och annat att säga.

Människorna som bebodde denna palatsliknande villa har inte lämnat några tillgängliga spår efter sig - dom är borta i tidens malström. Kanske står deras namn i någon lunta i något glömt och gömt arkiv.

Inglasad veranda med fin utsikt över Lillsjön. Vackra spegeldörrar. Ett svagt återsken av den burget sobra miljö som en gång har varit rådande. Här har säkert mången affärstransaktion avhandlats till kaffet och cognacen.

                                   ________________________________

       

Jag cyklade mycket under den här tiden, och från cykelsadeln är man hela tiden i god kontakt med förändringarna i landskapet.

Här i vårens vackra tid tar en epok slut.

En villa i tre plan, byggd för tre tjänstemannafamiljer, skall rivas. Den har stått öde och förfallit ett tag - allt sedan det närbelägna Svartviks stora industriområde, en sista rest av Stockholms andra industriring, lades ned till förmån för byggandet av det nuvarande Minneberg. Nu skall den här tomten tas i anspråk för ny infrastruktur - tvärbanan skall fram. 

Säkert hade man det fint och trevligt på den här platsen. Fruktträd och flaggstång på tomten. Trivseln dröjer sig kvar trots förfallet, speciellt när våren manifesterar sig så vackert.

På mellanvåningens veranda hittade jag den här bilden, märkvärdigt hel och oförstörd bland bråte och skräp på golvet. Tre prydliga och glada medelålders kvinnor och en liten pojke, sittande i tidstypiska trädgårdsmöbler från det tidiga 1900-talet. Man blir nyfiken på vilka dom var? Hur såg deras liv ut när dom bodde här?

Men borta är dom...

   

                       _______________________________

                        Kameran var laddad med Kodachrome 64

                        

                            

               

Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring...

Så skaldade biskop Thomas Simonsson på 1400-talet om en av livets fundamentala grundstenar - friheten.

Han levde under hårda och turbulenta tider, när många satte friheten på undantag - då som nu.

Här demonstrerar baltiska flyktingar 1980 för frihet från den sovjetiska ockupation, och det förtryck som plågar deras hemländer.

               

En ålderman från "Skogsbröderna"  - sägnernas motståndsrörelse, leder demonstrationen.

Kan en demonstration vara vacker? Visst kan den det:

Farfar och farmor kämpade med Skogsbröderna för friheten - och barnbarnen har inte glömt...

Alla dessa fina festklädda sjungande människor, många i sina vackra folkdräkter, skulle efter ytterligare ett drygt årtionde äntligen nå sin frihet. Förtryckaren vittrade samman och föll till stoft.

        

         

Då jag året 1980 stod i centrala Stockholm och betraktade det festklädda folket som defilerade förbi, blev jag djupt rörd. Få kunde vid den tiden ana att det mäktiga Sovjetunionen var på väg mot sitt fall.

En stor del av demonstrationen var unga människor, blickande mot framtiden. Deras förhoppningar var även mina - det berörde min egen familjehistoria.

Min far Lothar Hennig, var en högt uppsatt marintekniker under kriget. Han var bland annat chef för det stora varvet i Liepäja (Libau) i Lettland, där han deltog mycket aktivt i det lettiska samhällslivet. Förutom alla officielle kontakter, knöt han många personliga vänskapsband.

Efter kriget flydde han från sovjetisk krigsfångenskap tillbaka till de baltiska staterna, och stred med vapen i hand tillsammans med skogsbröderna i Estland och Lettland i över ett år. Det handlar om den smått mytiska gerillarörelse, som med stor stor militär förmåga bekämpade den invaderande sovjetarmén.

Min far var alltid en välkommen och avhållen gäst i de baltiska staterna. Dit gick hans färd, till gamla stridskamrater och deras barn, så fort länderna blev fria. 

                                             ____________________

                      

Lothar hos skogsbröderna beskrivs i den (uppdaterade) senare delen av länken här:

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/men-pappa-hur-var-det-egentligen.htm

Ett program om det väpnade baltiska motståndet från UR-play:

https://urplay.se/program/239695-balternas-motstandsrorelse

Häftiga grejer & Häftiga tjejer

Hur är det nu egentligen?  Får man bättre bilder om man ständigt införskaffar nya häftiga grejer?  Nå... humm...  det kan nog diskuteras.

Till min Nikon S2 hade jag sommaren 1969 ett rätt ovanligt objektiv. Det var ett extra ljusstarkt kort tele, lämpligt för porträtt och lite tätare perspektiv - nämligen ett Nikkor 1,5/8,5 cm. Det handlar om en påkostad och lyckad variation av Ludwig Berteles Sonnar-ett-femma.

Det var ett objektiv som kunde leverera!

               

                              ___________________________________________________

                  

Som sagt - nyinköpta dyra och fina grejer leder enligt ryktet till mycket bättre bilder. Ni får väl spana in saken själva:

1969 var det en rätt bra svensk sommar - mycket sol och strandliv.

Efter den långa och mörka Stockholmsvintern.

                                         Goda dagar i livet, den sommaren...

Här dyks det med fart - och brytningen i det strömmande vattnet ger en lite rolig utdragning av en redan lång tjej.

                                          ________________________

   

Sedan kan man ju undra - vad som är vad här i världen?

Kanske fotografen redan hade lärt sig något lite, kanske själva sommardagen bidrog en del - eller var det kanske rent av dom vackra tjejerna, och inte så mycket det maffiga Nikonobjektivet?  Hädiska tanke... ;-)

                                                                

  

               Björkfjärden i Mälaren året 1969. Det var där det hela tilldrog sig.

  

                                  ______________________________

                                                  Filmen var Ilford FP 3

                         

En bild som den här på Nikon S2, är lite farlig för min sinnesfrid. Jag förflyttas tillbaka till den sommaren. Jag känner hur väl S2:an låg i handen och hur smidigt den följde alla mina intentioner. Det fina resultatet, som sedan lade sig tillrätta i riklig motto i mitt arkiv.

Jag förnimmer sommarens vindar på Tofta Holmar. Med ett lätt sting i bröstet minns jag tjejerna. Tidsavståndet på 57 år är obarmhärtigt...   

Teknik - med allt vad det för med sig, har många dimensioner.

                       

                                      _____________________________

                                   Bildpubliceringen sker i enlighet med GDPR

                

Det nordiska ljuset

Nu börjar man märka att året har vänt, och att vi går mot ljusare tider. Man anar den ännu avlägsna sommaren...     

                               ______________________                                   

Det är ett speciellt ljus i skymningen och sommarnatten under de ljusa månaderna, stämningsfullt och fantasieggande. Dimslöjor som rör sig över ängar och spegelblanka vatten blir till dansande älvor och vättar. Huldran kikar fram i skogsbrynet - men tittar man närmare, så är det bara en gammal knotig trädstam...

Det är lätt att låta fantasin springa iväg när man omges av det nordiska ljuset - och ganska kul. Det är inte det minsta svårt att förstå hur folktro och folksägner har uppstått.

Och vem vet... ?

                       

                          

                       ___________________________________________________

                                      Kodachrome 25 fångade det nordiska ljuset året 1989.

   

Lugnt i båten?

Lugnt i båten i ankdammen? Kanske just nu - men för hur länge? Jag sitter och tittar på TV där de förfärliga reportagen rullar - reportagen om en årsdag. Kriget i Ukraina går in på sitt femte år! 

Vi hade nog lite glömt bort saken, men Ryssland sågs för inte så länge sedan som även vår arvfiende, sågs som det stora hotet mot Sverige. Vi har krigar med ryssarna långt före vår statsbildning etablerades. När den väl hade format sig, förde Gustav Wasa krig med - just ryssarna. En lång rad svenska regenter tvingades värja landet mot den aggressiva blivande stormakten i öster.

Man kan väl säga att själva piken kom när Ryssland, Polen, och Danmark under det tidiga 1700-talet passade på att anfalla Sverige i avsikt att stycka landet, just som en oerfaren tonåring stigit upp på tronen. Man var inte buskblyga precis, utan kallade sitt samarbete för en anfallskoalition. Tonåringen i fråga var Karl XII - och han visade sig vara situationen vuxen, den späda åldern till trots. Han klarade av att värja landets gränser. Anfallskoalitionen misslyckades.

Gustav III förde vårt sista framgångsrika krig mot Ryssarna. Kriget gav visserligen inga landvinster, men det var inte heller vad man i första hand var ute efter - man vann andra viktigare saker. Man fick bort bestämmelserna från "Hattarnas" förlorade krig under den tidigare så kallade frihetstiden, där Ryssland efter fredsslutet hade rätt att lägga sig i Sveriges inre förhållanden och dess tronföljd (och gjorde det i högsta grad). Gustav III återupprättade ett självständigt Sverige, där ryssarna skulle hållas på andra sidan gränsen.

Sonen Gustav IV Adolf hade tyvärr inte alls faderns begåvning - i Moskva förstod man detta, och anföll med massiva styrkor omedelbart. Sverige förlorade det kriget, delvis genom förräderi (högmålsbrott). Finland, som var ett svenskt landskap, gick förlorat.

       

Det är samma gamla visa i dag med Ukraina. Ryssland anfaller sina grannar i avsikt att stycka något land - att kapa åt sig. Vi måste ständig hålla i minnet att Ukraina även kämpar för oss, även skyddar vårt land mot den brutala stormakten i öster. Även om det svider, så måste plånboken stå öppen. Det är det minsta vi kan göra - att säkerställa att man i Ukraina rent fysiskt, rent materiellt, kan hålla ut. Annars hamnar vi på det sluttande planet, och objudna gäster knackar på dörren.

Här nedanför ser vi hur Karl XII blickar mot riksdagen och visar varifrån faran är att vänta: