En betraktares bekännelser
Den ofrivillige fågelfotografen
Jag är ju egentligen ingen fågelfotograf, men hamnar det en sån framför linsen så åker den med. Det syns tydligt när jag rotar i arkivet.
Här är några bilder från Sonfjället. Vilken sort det är vet jag inte, men gissar att det skulle kunna vara en storspov kanske? Sista bilden visar lite mer av miljön där den höll till.
På bergets kant händer allt och ingenting
I horisonten växer gryningsljuset fram och nattens mörker motas sakta bort. När vi vaknar ser vi att den listige varit framme igen. Den har fått en faiblesse för grannfruns gamla tofflor som nötts i landstingets tjänst, tre par har reducerats till ett och ett halvt.
En av tofflorna hamnade dessutom precis där reviret skulle markeras.
Att gå över ån efter vatten
Eller; Att åka till Hornborgasjön efter en trana
Förra våren var jag iväg till Hornborgasjön vid några tillfällen. Stog där med mitt stora tele och stirrade på dom sexton-sjuttontusen tranorna och försökte få till någon spännande bild. Det mesta blev skit. Fick skarpa, fina bilder på flygande tranor, stående tranor och hoppande tranor. Inte ens långa slutartider hjälpte, inga bilder blev till mina egna.
Plötsligt en tidig morgon väcktes vi av ett ödsligt och lite spöklikt ljud från gärdet utanför vårat hus. Det var två tranor som landat hos oss. Under juni månad höll dom till här och en tidig morgon fick jag min bild, och när jag tittar på den så kan jag nästan höra tranparets rop i den tidiga gryningen.
Och som synes så gillar jag naturbilder där själva huvudmotivet är en liten detalj i den stora bilden. Men det är jag det...
