Ta dig i röven, din jävla kamel! Och hur en service på bilen väckte minnen till liv.

När jag var en liten grabb, en si så där 5-6 år så bodde vi i ett nybyggt område med stora framtidsvisioner. I grannlägenheten bodde min bästa kompis Jannika, en busig liten tjej med bruna ögon och kattungar. Dom var ju såklart inte kattungar under hela vår uppväxt men det är det starkaste minnet jag har av hennes katter, att dom ligger på rygg i mitt knä när jag klappar dom på magen, Jannikas mamma sitter bredvid mig i soffan.

Jag minns också att Jannika ofta åt gurka, paprika och pommes direkt ur frysen.

Bredvid Jannika bodde en gammal dam med en pudel. Hon gillade konjak och kom ofta över för att låna telefonen, för det hade hon ingen egen. ”Påstår hon i alla fall”  muttrade farsan.

Ytterligare ett par lägenheter bort bodde en man som hette Börje. Det luktade skumt i hans lägenhet, inte illa utan bara lite… Börje. Ibland händer det att jag känner en sådan lukt någonstans och då måste jag stanna upp och stå kvar och lukta en stund. Då ploppar minnet av Börje och Jannika upp hos mig och jag tänker på igelkottsungarna som han räddade en gång och förvarade i en pappkartong. 

Jag hade flera kompisar i kvarteret, en av dom förlorade sin farsa i en av garagelängorna. Han låg under bilen och meckade när domkraften gav vika och bilen föll ner över honom, döden var omedelbar.

En otroligt stark upplevelse för små pojkar och flickor i den åldern, man kunde liksom inte tänka sig mätt på saken. Att någon inte skulle ha en farsa var en omöjlig tanke, det gick liksom inte ihop.

Där tog jag mina första foton, glad att jag sparat dom…

I området bodde också en transvestit som dom lite äldre ungarna gillade att reta, han samlade på Barbiedockor. Farsan hade väl ett ganska öppet sinne, så mycket som det nu var möjligt i slutet på 70-talet när det gällde sådana saker. Men han kände sig lite obekväm när han och transvestiten hamnade bredvid varandra i den lokala matbutikens kö och den senare, pustande kastade vädjande blickar mot farsan och beklagade sig över hur tungt det var att bära hem två liter mjölk. Där gick farsans gräns för det öppna sinnet. Transvestiten fick bära hem sin egen mjölk.

Jannikas pappa var pilot och hade ett eget flygplan. Ibland fick vi följa med upp i luften, en spännande utflykt för små sexåringar. Att få sitta längst fram i planet och styra, att se hur annorlunda saker och ting såg ut ur ett annat perspektiv var fascinerande och oförglömligt.

Efter en tid skilde sig hennes föräldrar, pappan flyttade till Florida och tog Jannika med sig. Vi brevväxlade en tid efter hennes flytt, men sedan upphörde kontakten. 

Några år senare förlorade det nybyggda området sin charm och även vi flyttade. Inte till Florida men tre, fyra kilometer norrut till ett område med nybyggda radhus. Men det är en annan historia och andra minnen.

En gång under min Jannika-tid hörde jag en a-lagare ropa till en annan, ”Ta dig i röven, din jävla kamel”.  Det kom jag att tänka på när jag besökte min första och kanske sista alpackashow. 

Domaren bjussade på en bild och jag tog den…

Mitt senaste verkstadsbesök drog upp saker och ting ur minnet. Firman som sköter servicen på min bil har byggt nya lokaler, inte alls långt ifrån området där mina första minnen utspelar sig. Jag bestämde mig för att göra ett besök medan oljan byttes. 

Området har idag getto-stämpel över sig och i det nerklottrade trapphuset luktar det varken pudel-dams-konjak eller Börje. Det stinker piss…

Atjoo!

Den här våren var det klös i. Shorts, linne och röda axlar är redan vardagsmat. Och lider man inte av pollenallergi så njuter man…

Konstaterar dystert att jag får plocka mina kantareller någon annanstans i höst. Men dit är det fortfarande långt kvar...

Full fart på flygfältet

Det mesta var bilar, men ett flygplan såg jag.

Ett ypperligt tillfälle att testa hur Fuji hanterar rörliga motiv, det har ju diskuterats. 

Det var inte lätt att få till några spännande vinklar från läktaren, men det var det som stod till buds.

Samtliga bilder är tagna med X-T1:an och 100-400...