När det inte längre finns, är det tur att någon tog en bild...

Det är sommar i slutet av sjuttiotalet. Den mossgröna Volvon har skumpat fram på traktorvägen genom tät skog. Står parkerad i skogsbrynet, i skuggan bland dom jävla myggen. Där får den vila ett tag. 

Kläder hänger på tork och i det höga gräset ligger farsan och jag. Morsan knäpper en bild, lägger undan kameran och sätter sig i gräset. Det är sommar och semester, vi är på torpet.

Han gillade att ligga där i gräset, min farsa. Det berättade han för mig, att han gillade att ligga där med ett strå i munnen och titta på svalorna. Låter fint tycker jag, tänker ofta på det när jag ser svalor. 

Av oss tre är det bara jag kvar sedan många år tillbaka, 142:an är skrotad, torpet rivet och skogsvägen igenväxt sedan länge. 

Men när jag sitter här vid mitt skrivbord och vrider huvet åt vänster så ser jag den gamla Zeiss Ikonen stå där i bokhyllan, och om jag reser på mig och går ut i vardagsrummet så kan jag se och hålla i det där hastiga lilla ögonblicket som utspelade sig en sommar i slutet på 70-talet, när det var semester och ledigt. 

Jag tog en bild på tavlan, då och då fladdrar den förbi när jag bläddrar i arkivet. Den får mig att stanna upp…