En betraktares bekännelser
Härifrån och framåt
Jag gläntar på den här gamla dörren och kikar in lite försiktigt så att ögonen vänjer sig vid dunklet innan jag sakta sticker in ena foten, öppnar lite till och resten av kroppen följer vant med medan handen håller sig kvar i karmen. Men läget verkar vara lugnt så jag tar ett steg till, står och blinkar in i något som känns både bekant och främmande på en och samma gång.
Min första tanke när jag klev in var att här behöver städas, kanske till och med kasta ut all skit och börja om från noll. Jepp, så gör vi! Ut med det gamla och in med nåt nytt.
Men jag bestämmer mig för att gå ett varv innan jag börjar, drar med fingret längs dammiga kanter, vänder på något som glömts bort i ett hörn och viftar bort lite gammal spindelväv. En solstrimma letar sig in genom en glipa i väggen och får enstaka dammkorn att glittra till som små stjärnor och jag kommer på mig själv med att småle. Gamla bortglömda minnen väcks till liv och jag stannar upp för en stund, får en känsla av skuld, att det skulle vara som ett svek att städa bort allt det som en gång samlats här, så jag bestämmer mig för att lämna det orört. Istället ska jag försöka titta in här lite oftare, vädra lite och kanske lämna några nya små dammkorn som får virvla runt här i mitt lilla hörn av cyberrymden.
