En betraktares bekännelser
Gulsparv och orosmoln
Jag var lite orolig att mitt nya Fuji-tele inte skulle duga till fågelfotografering. Men det var helt obefogat, det fungerar alldeles utmärkt.
Men sen är jag ju inte riktigt som en fågelfotograf ska va...
Det är en lustig fågel...
Den där skatan.
I hagen får den vara i fred, där har den oändliga mängder med risbuskar och träd att bygga sitt bo i. Där slipper den också mig, som den är livrädd för. Håller sig på behörigt avstånd när jag skymtar förbi, om så bara i ett fönster.
Likt förbannat ska den bygga sitt bo längst upp i något av fruktträden, i enen, i jasminen eller i granen. I trädgården ska den vara. Jag river, skatan bygger, jag river igen och skatan reparerar. Det är krig!
Om jag hade varit skata så hade jag inte velat bo hos mig, hade sett mig om efter annat. Sprang på den i hagen en liten bit från mitt. Kanske har den kommit på andra tankar? Vem vet hur en skata tänker...
En omöjlig bild?
Trädtoppar, en flygande(!) grabb som nuddar solen genom en mulen himmel och bredvid honom flyger en ormvråk.
Ibland är det omöjliga möjligt ;)
Annars är det lugnt på bergskanten. Våra tranor är tillbaka. Genom köksfönstret ser vi dom vandra fram och tillbaka på det grönskande gärdet och det känns skönt att våren äntligen är här.





