Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 379 kr per år

Annons

Den STORA fotopapperstråden!

Produkter
(logga in för att koppla)
Mattias, vilket av dagens allmänt tillgängliga papper tycker du liknar Crane Museo Silver Rag?

ChatGPT svarar Canson Baryta Photographique 2 eller Hahnemühle Fine Art Pearl. Håller du med? Jag gillar verkligen bägge dessa så jag kan förstå att du gillar Crane (förutsatt att ChatGPT är någorlunda korrekt).
Cansonpappret du nämner kommer nära, tycker jag. Hahnemühlepappret har jag inte testat, men nu blir jag nyfiken.
 
Jag är ju ingen expert på printpapper men tyckte att det papper med minst textur borde vara det som ger minst "störningar" och påverkan på riktigt små detaljer.
Jag kan bara hålla med dig om att det känns mest logiskt. Mindre pappersstruktur som stör. Och det var min övertygelse ända tills jag började uppleva det motsatta i praktiken.

Jag upplever bilder som skarpare på Hahnemuhle Photo Rag 308 som har mer (men inte extremt mycket) gräng än på Scandinavian Matt Professional. Min upplevelse är att bilden på pappret får samma ökade microkontrast som detaljer får när man skärper bilden i datorn. Ytan blir ljusare på topparna och skuggor i "dalarna". Det syns tydligt på grövre papper, anledningen till att strukturen syns igenom bilden och jag upplever att det har större effekt än man anar även vid mindre struktur. Ögat blir troligen lurat och har svårt att skilja på vad som är papper och bild när grängen blir mindre än vad ögat kan se.

När jag tittar nära, så får det släta pappret mer detaljer, men på normalt betraktningsavstånd förstärker grängen skärpan. Tills det går över styr och lyser igenom bilden.
 
Jag kan bara hålla med dig om att det känns mest logiskt. Mindre pappersstruktur som stör. Och det var min övertygelse ända tills jag började uppleva det motsatta i praktiken.

Jag upplever bilder som skarpare på Hahnemuhle Photo Rag 308 som har mer (men inte extremt mycket) gräng än på Scandinavian Matt Professional. Min upplevelse är att bilden på pappret får samma ökade microkontrast som detaljer får när man skärper bilden i datorn. Ytan blir ljusare på topparna och skuggor i "dalarna". Det syns tydligt på grövre papper, anledningen till att strukturen syns igenom bilden och jag upplever att det har större effekt än man anar även vid mindre struktur. Ögat blir troligen lurat och har svårt att skilja på vad som är papper och bild när grängen blir mindre än vad ögat kan se.

När jag tittar nära, så får det släta pappret mer detaljer, men på normalt betraktningsavstånd förstärker grängen skärpan. Tills det går över styr och lyser igenom bilden.
Ja, det där är lite spännande och det är upplevelsen på "normal betraktningsavstånd" som är det viktiga och inte den med lupp eller hur?
 
Ja, det där är lite spännande och det är upplevelsen på "normal betraktningsavstånd" som är det viktiga och inte den med lupp eller hur?
Jo, det granskas nog lite för mycket under lupp, för att man kan, och njuter lite för lite av en bra bild på ett normalavstånd där bilden kommer till sin rätt.

Även om jag ska erkänna att även jag stått på "näsgnuggaravstånd" på Fotografiska och farsinerats över detaljrikedomen vissa fotografer får till i flera meter stora prints.

Men för att förtydliga så menar jag inte att SCP Matt Professional inte är ett bra papper. Jag använder det själv ofta och gärna. Jag tycker det har en pris/prestanda balans som är svårslagen.
 
Jag kan bara hålla med dig om att det känns mest logiskt. Mindre pappersstruktur som stör. Och det var min övertygelse ända tills jag började uppleva det motsatta i praktiken.

Jag upplever bilder som skarpare på Hahnemuhle Photo Rag 308 som har mer (men inte extremt mycket) gräng än på Scandinavian Matt Professional. Min upplevelse är att bilden på pappret får samma ökade microkontrast som detaljer får när man skärper bilden i datorn. Ytan blir ljusare på topparna och skuggor i "dalarna". Det syns tydligt på grövre papper, anledningen till att strukturen syns igenom bilden och jag upplever att det har större effekt än man anar även vid mindre struktur. Ögat blir troligen lurat och har svårt att skilja på vad som är papper och bild när grängen blir mindre än vad ögat kan se.

När jag tittar nära, så får det släta pappret mer detaljer, men på normalt betraktningsavstånd förstärker grängen skärpan. Tills det går över styr och lyser igenom bilden.
"När jag tittar nära, så får det släta pappret mer detaljer, men på normalt betraktningsavstånd förstärker grängen skärpan. Tills det går över styr och lyser igenom bilden."

Det är väl ändå rätt skumt det där med logiken och "känslan". Det är ju rätt spännande när logiken faktiskt INTE funkar. :)
 
Jo, det granskas nog lite för mycket under lupp, för att man kan, och njuter lite för lite av en bra bild på ett normalavstånd där bilden kommer till sin rätt.

Även om jag ska erkänna att även jag stått på "näsgnuggaravstånd" på Fotografiska och farsinerats över detaljrikedomen vissa fotografer får till i flera meter stora prints.

Men för att förtydliga så menar jag inte att SCP Matt Professional inte är ett bra papper. Jag använder det själv ofta och gärna. Jag tycker det har en pris/prestanda balans som är svårslagen.

Har du någon aning om vem som egentligen tillverkar det pappret?
 
Jo, det granskas nog lite för mycket under lupp, för att man kan, och njuter lite för lite av en bra bild på ett normalavstånd där bilden kommer till sin rätt.

Även om jag ska erkänna att även jag stått på "näsgnuggaravstånd" på Fotografiska och farsinerats över detaljrikedomen vissa fotografer får till i flera meter stora prints.

Men för att förtydliga så menar jag inte att SCP Matt Professional inte är ett bra papper. Jag använder det själv ofta och gärna. Jag tycker det har en pris/prestanda balans som är svårslagen.
Men är inte en del av dessa fantastiskt detaljrika bilder i stort format ett resultat av skalning i typ Topaz eller Deep Prime XD2s (XD står ju faktiskt för extreme details). Det är ju egentligen långt bortom de villkor som sätts av kameror och optiska begränsningar - Deep Prime XD2s är AI och betalar man så får man det i Topaz också även om resultatet sällan kan mäta sig med Deep Prime - Topaz brottas tyvärr med groteska artefakter de ofta saknar kontroll över.
 
Senast ändrad:
Men är inte en del av dessa fantastiskt detaljrika bilder i stort format ett resultat av skalning i typ Topaz eller Deep Prime XD2s (XD står ju faktiskt för extreme details). Det är ju egentligen långt bortom devillkor som sätts av kameror och optiska begräbsningar - Deep Prime XD2s är AI och betalar man så får man det i Topaz också även om resultatet sällan kan mäta sig med Deep Prime - Topaz brottas tyvärr med groteska artefakter de ofta saknar kontroll över.

Men är inte en del av dessa fantastiskt detaljrika bilder i stort format ett resultat av skalning i typ Topaz eller Deep Prime XD2s
Jo, med AI kan man ju sminka över alla former av tillkortakommanden, kamerans, objektivets, sina egna kunskaper eller till och med motivets eller ljusets.

Men om man håller sig till att ”bara” skärpa och skala upp i måttlig mängd är det väl bra. AI är ett verktyg som alla andra och används det på ett ärligt sätt så kan det ge helt magiska bilder i stora format.

Jag tänkte närmast på de stora printar jag set gjorda från storformatskameror där det finns oändligt med detaljer redan i negativet. Men de är säkert också städade och skärpta med t.ex. Topaz verktyg som är väldigt kraftfulla.
 
Jo, med AI kan man ju sminka över alla former av tillkortakommanden, kamerans, objektivets, sina egna kunskaper eller till och med motivets eller ljusets.

Men om man håller sig till att ”bara” skärpa och skala upp i måttlig mängd är det väl bra. AI är ett verktyg som alla andra och används det på ett ärligt sätt så kan det ge helt magiska bilder i stora format.

Jag tänkte närmast på de stora printar jag set gjorda från storformatskameror där det finns oändligt med detaljer redan i negativet. Men de är säkert också städade och skärpta med t.ex. Topaz verktyg som är väldigt kraftfulla.

Verkligt bra tagna och optimerade storformatsbilder kan ju bara vara helt fantastiska. Även en del gamla bilder tagna med gamla stora glasplåtar kan det vara otroligt med detalj i. Såg en del sådant under mina år på Stadsmuseet i Stockholm.
 
Såg en del sådant under mina år på Stadsmuseet i Stockholm
Jag förstår det, att få se alla fina bilder av Stockholm, växa och förändras över tid, på arbetstid till på köpet måste vara en ynnest som gör mig avundsjuk.

Nu har ju inte jag sett så mycket historisk material som du gjort, men jag upplever ändå att bilder (och även printar/kopior, om vi nu ska hålla oss i närheten av trådens ämne) producerades med mycket större omsorg då än idag. Troligen för att en bild då var mycket dyrare då än den är idag, men det betyder ju också mindre övning då, än idag. Tål att tänkas på när vi smattrar iväg 30 bilder/sekund och hoppas på att något blev bra... (och jag exkluderar inte mig själv ur den skaran på något sätt)
 
Jag förstår det, att få se alla fina bilder av Stockholm, växa och förändras över tid, på arbetstid till på köpet måste vara en ynnest som gör mig avundsjuk.

Nu har ju inte jag sett så mycket historisk material som du gjort, men jag upplever ändå att bilder (och även printar/kopior, om vi nu ska hålla oss i närheten av trådens ämne) producerades med mycket större omsorg då än idag. Troligen för att en bild då var mycket dyrare då än den är idag, men det betyder ju också mindre övning då, än idag. Tål att tänkas på när vi smattrar iväg 30 bilder/sekund och hoppas på att något blev bra... (och jag exkluderar inte mig själv ur den skaran på något sätt)
Det är ju också så att det analoga som publicerats sedan 2013 i snitt legat på mellan två- och tretusen analoga bilder per år. Så en fotograf som Göran Fredriksson som jobbade hela sitt yrkesliv som fotograf för Stadsmuseet hade innan Digitala Stadsmuseet fått drygt 200 bilder publicerade på museets gamla webb. Idag har han ca 3000. Medan en fotograf som Mattias Ek som började på museet ungefär när Digitala Stadsmuseet lanserades bara under första året det var i drift publicerade ca 5000 bilder! Snabbt insåg man att de analoga historiska filerna höll på att drunkna bland alla de digitala så därav infördes filter för just dessa.

Att vi effektivt kunde publicera massor av digitalt födda bilder berodde också på att vi även byggde in mycket mer effektiva fotoprocesser i museets då helt nya DAM-system. Även processerna för analoga bilder effektiviserades starkt bl.a. så behövde bara den inskannade bilden förses med ett internt bildnummer och om bilden fanns beskriven med metadata i museets gamla Foto-SQL-databas, så förde systemet automatiskt in all den texten som XMP-metadata på dessa analoga bilder och skapade sedan också automatiskt bilder i tre derivat: Basfiler i full storlek i DNG, Leveransfiler i JPEG i full storlek och sedan de s.k. Skissfiler 1280 på långa sidan, som var de som användes i DAM-et och var bärare av originalmetadata.

Tyvärr organiserades aldrig antikvariernas arbete så att man kunde utnyttja detta effektivt, därav de relativt få digitaliserade analoga bilder i förhållande till digitalt födda bilder och inte minst de 3,5 till 4 miljoner analoga bilder som finns i museets kylda magasin. Men det ska också sägas att det är en process att bara slussa ut och in bilder i detta magasin så bara det påverkar effektiviteten.

Sist jag kollade hade Mattias Ek producerat 40 000 bilder till Digitala Stadsmuseet och mycket av dessa är från byggnadsinventeringar av främst historiska byggnader. Så Mattias Ek har varit en mycket viktig fotograf för museet mycket för att han i jämförelse med museets då andra aktiva fotografer bäst förstod att utnyttja de nya effektiva processerna. Jag försökte slå ett slag för repro-foto istället för den långsamma skanningen men man var då inte mogna att ta det steget med de historiska bilderna.

Annars är väl af Petersens eller "Petter" som han kallades på museet den fotograf som tagit flest av museets alla publicerade bilder. För de som verkligen är intresserade kan jag också rekommendera standardverket "Stockholmfotografer" av museets förra chef för Fotoenheten Ann-Sofi Forsmark. Förutom att täcka in de viktigaste stockholmsfotograferna så ger boken en genomgång av museets olika arkiverade fotosamlingar.

Om du inte kollat samlingarna tidigare så har du adressen nedan:


Allt material är indexerat efter sju olika "datatyper" och det finns en flik för var och en av dessa.
 
Det är ju också så att det analoga som publicerats sedan 2013 i snitt legat på mellan två- och tretusen analoga bilder per år. Så en fotograf som Göran Fredriksson som jobbade hela sitt yrkesliv som fotograf för Stadsmuseet hade innan Digitala Stadsmuseet fått drygt 200 bilder publicerade på museets gamla webb. Idag har han ca 3000. Medan en fotograf som Mattias Ek som började på museet ungefär när Digitala Stadsmuseet lanserades bara under första året det var i drift publicerade ca 5000 bilder! Snabbt insåg man att de analoga historiska filerna höll på att drunkna bland alla de digitala så därav infördes filter för just dessa.

Att vi effektivt kunde publicera massor av digitalt födda bilder berodde också på att vi även byggde in mycket mer effektiva fotoprocesser i museets då helt nya DAM-system. Även processerna för analoga bilder effektiviserades starkt bl.a. så behövde bara den inskannade bilden förses med ett internt bildnummer och om bilden fanns beskriven med metadata i museets gamla Foto-SQL-databas, så förde systemet automatiskt in all den texten som XMP-metadata på dessa analoga bilder och skapade sedan också automatiskt bilder i tre derivat: Basfiler i full storlek i DNG, Leveransfiler i JPEG i full storlek och sedan de s.k. Skissfiler 1280 på långa sidan, som var de som användes i DAM-et och var bärare av originalmetadata.

Tyvärr organiserades aldrig antikvariernas arbete så att man kunde utnyttja detta effektivt, därav de relativt få digitaliserade analoga bilder i förhållande till digitalt födda bilder och inte minst de 3,5 till 4 miljoner analoga bilder som finns i museets kylda magasin. Men det ska också sägas att det är en process att bara slussa ut och in bilder i detta magasin så bara det påverkar effektiviteten.

Sist jag kollade hade Mattias Ek producerat 40 000 bilder till Digitala Stadsmuseet och mycket av dessa är från byggnadsinventeringar av främst historiska byggnader. Så Mattias Ek har varit en mycket viktig fotograf för museet mycket för att han i jämförelse med museets då andra aktiva fotografer bäst förstod att utnyttja de nya effektiva processerna. Jag försökte slå ett slag för repro-foto istället för den långsamma skanningen men man var då inte mogna att ta det steget med de historiska bilderna.

Annars är väl af Petersens eller "Petter" som han kallades på museet den fotograf som tagit flest av museets alla publicerade bilder. För de som verkligen är intresserade kan jag också rekommendera standardverket "Stockholmfotografer" av museets förra chef för Fotoenheten Ann-Sofi Forsmark. Förutom att täcka in de viktigaste stockholmsfotograferna så ger boken en genomgång av museets olika arkiverade fotosamlingar.

Om du inte kollat samlingarna tidigare så har du adressen nedan:


Allt material är indexerat efter sju olika "datatyper" och det finns en flik för var och en av dessa.
Tack, här kan man nog spendera många timmar 😊
 
Skulle gärna skriva ut mer än vad jag gör och önskade att jag hade så många bilder för utskrift att jag kunde prova de olika papperssorterna som det diskuteras här.

Men tyvärr. Får skärpa till mig i att komma ut och fota, men vintern är inte för mig, nä 🙄.

Kul och intressant dock att läsa på om era erfarenheter av olika papper. Sedan kanske det är lika bra att jag inte har så många bilder för utskrift, för om jag skulle göra som beskrivs i tråden, skulle kostnaden snart springa iväg, kan jag konstatera. Och det enda den fattige har gott om, är ont om pengar 😁😉.
 
Jag har följt denna tråd ett tag och tycker att det mycket handlar om att ”får man inte det bästa så får det vara”. Jag har hållit på med utskrifter frekvent under mer än 20 år. Oftast har det handlat om vardagsutskrifter i A4-format och då har jag nästan bara använt papper från Scandinavian Pfoto, främst deras Satin Pro och de äldsta bilderna drar sig mot 30 år och har inga tydliga ålderstecken och pryder fortfarande sin plats på väggen.
Utskrifterna blir oftast alldeles utmärkta. Som det ofta handlar om bilder på barn och framför allt barnbarn är utskriftskvaliten mer än godkänd. Det är deras bilder och dom tycker att det är jättekul att få dem och sätter upp dem på väggen hemma och flyttar om dem när andan faller på. Det är deras tycke och smak som styr.
Det betyder inte att bildkvaliten ska underskattas men kan ändå vara anpassad till deras behov.
Jag har sett till att bilderna har en godkänd kvalitet och också varit noga med att kalibrera skärm och skrivare så att färgåtergivning är bra.
Lyckan är när jag kommer hem till dem så kan dom stolt visa upp hur de sitter på väggen och att de ofta ber om ytterligare kopior så att dom kan ge till kompisar som ev också är med på bilden.
 
Skulle gärna skriva ut mer än vad jag gör och önskade att jag hade så många bilder för utskrift att jag kunde prova de olika papperssorterna som det diskuteras här.

Men tyvärr. Får skärpa till mig i att komma ut och fota, men vintern är inte för mig, nä 🙄.

Kul och intressant dock att läsa på om era erfarenheter av olika papper. Sedan kanske det är lika bra att jag inte har så många bilder för utskrift, för om jag skulle göra som beskrivs i tråden, skulle kostnaden snart springa iväg, kan jag konstatera. Och det enda den fattige har gott om, är ont om pengar 😁😉.
Men du äger väl en Canon Pro-1000 eller en Pro-1100, om jag minns rätt? För att köpa en sån måste man väl känna att den kommer användas och att man därmed har bilder att skriva ut?

Samtidigt är det du skriver tänkvärt i den bemärkelsen att hur avgör man om en bild är värd att skrivas ut? Sen jag sparkade igång min Canon Pro-300 så har jag blivit tvungen att fundera på såna saker. För mig verkar det vara så att en del bilder som jag tycker är mindre bra än andra ändå blir sådana som jag väljer att skriva ut. Lite motsägande kan jag tycka men jag tror det handlar lite om vad man tror passar som utskrift. Och i förlängningen ha potential att ramas in och sitta på en vägg. Men i verkligheten så kommer bara en bråkdel av de utskrivna bilderna ramas in och sitta på vägg. Dels för att det kostar att rama in och att det inte finns tillräckligt mycket vägg att sätta upp bilder på.

Ovanstående tankar finner jag intressanta och de har givit mig ett nytt perspektiv kring hur man kan bedöma bilder. Sånt är alltid intressant.

Jag har gott om bläck och papper så jag kommer att köra på så länge jag tycker att det är kul och givande. Och förmodligen efteråt också! 😀

Då och då kommer jag att blogga om det hela och också bidra med inlägg i denna tråd!
 
Jag har följt denna tråd ett tag och tycker att det mycket handlar om att ”får man inte det bästa så får det vara”.
Jag har också följt tråden men känner inte att det handlar om att ”får man inte det bästa så får det vara”. Har dock inte läst igenom alla inlägg på nytt när jag skriver denna kommentar så jag kan ha fel.

Din inställning till det hela finner jag tämligen sund och det där med "det bästa" tål att funderas på. Jag är bara väldigt nöjd med att bilderna jag skriver ut ser okej ut, dvs. tillräckligt lika som de ser ut på skärm. Så var det inte med min förra printer.

Även om man inte ramar in sina utskrifter och hänger upp så utgör de i alla fall ett slags "säkerhetskopia" jämfört med om man bara haft den på en hårddisk. Det är värt en hel del kan jag tänka mig.

Om du skrivit ut i 20 år, vilka skrivare har du använt dig av och vad är dina erfarenheter av papper (gissar att du har testat en del!)?
 
Senast ändrad:
ANNONS