besvärad av folk

[ariadne]

jag föredrar att fotografera i stadsmiljö, det är bara ett problem och det är att det oftast är mer människor där.

känner ni er besvärade av att folk tittar ( nu tittar de säkert inte så mkt som jag tror men ändå..)? jag besväras av det och det slutar med att jag hamnar nånstans i utkanten i stan, bara för att jag ska få vara ifred. men jag vill åt motiven inne i stan!

kanske skulle jag börja fotografera dem som tittar och besvärar. kanske upptäcker jag att det inte är så många...

 

[Galaxens President]

Vill du undvika människor i stadsmiljö får du försöka uppsöka dessa miljöer under tider då de är mindre befolkade. Exempelvis tidiga söndagsmorgnar eller liknande.

Man har ju inte direkt möjlighet att som fotograf dirigera folkmassor . Som fotograf får man nog tyvärr anpassa sig.

Jag brukar ibland fota i stan nattetid. Kan kännas lite osäkert när man står där i en mörk gränd med en till synes stöldbegärlig kamera. Med trettio sekunders slutartid så gör det inte så mycket om någon går förbi framför kameran. Mitt problem är att jag jobbar i veckorna så jag är förpassad till helgerna och berusade nyfikna är ofta pratglada =). Häromsistens råkade jag ofrivilligt få med två tjejer som helt ogenerat satt i ett dunkel hörn vid en gata och tömde sina blåsor. Det krävdes 30 sekunders ljusakumulering på filmen för att de överhuvudtaget skulle synas och jag märke dem först i mörkrummet. Som tur var rörde de på huvudena under exponeringen så de blev oidentifierbara.

Mvh Richard

 

[SunKi]

Folk kan vara väldigt jobbiga.. satt och smög på fågel vid havet här i utankanten av Visby... och självklart kommer det idioter till turister (oftast yngre människor) och gapar och har sig, "fota miiiig" är en fras jag hört för många gånger..

Visst, man sticker väl ut lite mer om man sitter med enbenare och långt tele.. men folk tänker fan inte längre än vad näsan räcker.

Äldre människor gapar ju inte iaf, men stirrar.. det är inte så farligt..

 

[mipert]

”Filma mig” är det förvånansvärt många som säger.

 

[ariadne]

"Man har ju inte direkt möjlighet att som fotograf dirigera folkmassor "


vad menar du? är inte jag världens mittpunkt där allt runtomkring måste anpassa sig efter mig?

 

[ariadne]

egentligen är det nog inte människorna som irriterar mig, det är nog det att jag blir synlig. helt plötsligt så syns man på ett annat vis för att man går omkring och fotograferar.
och det är ju...hemskt (?)

spionkamera kanske jag borde satsa på.

 

[ariadne]

man kan nog säga -
jag skäms för vad jag sysslar med.
fånigt ju.
att jag inte kan stå upp ordentligt för vad jag gör.

 

[gors]

Eftersom det är så svårt att förändra sin omgivning så brukar det alltid sluta med att man får förändra sig själv istället om man ska komma någonvart.

Om du orkar, bit ihop och fortsätt fotografera i stan. Ge det tid och du kommer att utveckla strategier för att hantera känslan av utsatthet.

Varför inte fotografera alla som ber om det och göra en bildserie?

 

[SunKi]

Göran: för att man har annat intresse än att fota alla mongon som ber om det och gör sig till inför kameran?

Kan ju bara tala för mig då, jag har inget intresse av sånt direkt.

 

[hasse lundberg]

Det är bara till att fota på, man vänjer sig vid att folk tittar på en.
Jag ställer upp stativ obehindrat idag mitt i stan utan att få ågren (fick det i början).
Snart märker du att folk faktiskt tar stor hänsyn till dig, även om du står mitt i gatan med ett stativ, bilar stannar och står snällt utan att tuta (dom flesta i allafall).

 

[ariadne]

"Varför inte fotografera alla som ber om det och göra en bildserie?"

det skulle jag absolut kunna tänka mig. hittils har ingen bett mig dock det är nog ingen som hinner. jag klickar snabbt och försvinner spårlöst därifrån...

 

[gors]

SunKi skrev:
Göran: för att man har annat intresse än att fota alla mongon som ber om det och gör sig till inför kameran?

Kan ju bara tala för mig då, jag har inget intresse av sånt direkt.

Jag menade inte dig, utan Anna. Hon var själv inne på det i sitt första inlägg.

Fast visst är det jäkligt lustigt att så många frågar om man kan fotografera dem. Varför vill de hamna på minneskortet i min kamera? I mitt bildarkiv? Vad tror de ska hända sen?

Men när nu så många människor känner så stort behov av uppmärksamhet i vilken form det än må vara brukar jag se det som min medborgerliga plikt att ta en bild, i varje fall om jag har gott om utrymme på minneskortet.

Annars fuskar jag och trycker på nedbländningsknappen istället för avtryckaren. Huvudsaken är att det låter om kameran.

 

[anneli_lundberg]

Ja... man står ju inte *bakom* kameran för att man gillar att synas. Men det inte hjälpas, med en systemkamerna så sticker man ut mot mängden, det gör man.

Visst kan det kännas besvärande att folk tittar, men det kanske beror på att de också är rädda för uppmärksamhet. Vad kan då vara värre än att bli fotograferad utan att man ber om det? Tänk på att du med kameran har liksom ett övertag. Försök med att le och nicka lite om folk tittar misstänksamt på dej. De flesta ler då lite generat tillbaka och går sedan vidare. Någon kanske stannar till och frågar om nåt förstås, men det kanske man kan bjuda på. Man "använder" ju folk i sina bilder, och kan väl ge nåt tillbaka.

Man kan väl kosta på någon ruta på de som hojtar efter uppmärksamhet! Man vet ju aldrig - kanske får man ut nån bra bild av det. Jag brukar ta en bild när dom tjoar, och så en eller ett par när dom slappnar av. De sistnämnda blir alltid bäst.

Har förstås inte så svårt att hitta lugnare stadsmiljöer här i Karlstad, men har plåtat i Gamla Stan i Stockholm och på Bluesfest också, bl.a.

 

[gors]

Kom på att jag måste erkänna en sak.

Jag är en sån person som gör det jobbigt för Anna att plåta i stan. Jag blir alltid nyfiken när jag ser att det är fotografering på gång, jag promenerar liksom av en händelse förbi nära fotografen för att se hur han eller hon tänkt när det gäller vinklar och ljus. Och så brukar jag fundera över vad bilden ska användas till.

Fast jag ber inte om att bli fotograferad, där går gränsen.

 

[mipert]

gors skrev:
...Jag är en sån person som gör det jobbigt för Anna att plåta i stan. Jag blir alltid nyfiken när jag ser att det är fotografering på gång, jag promenerar liksom av en händelse förbi nära fotografen för att se hur han eller hon tänkt när det gäller vinklar och ljus. Och så brukar jag fundera över vad bilden ska användas till...

Det har hänt att jag gått förbi yrkesfotografer i arbete med min spotmätare på magen och lastoliteskärm över axeln. Medvetet, ett tag var det populärt att fotografera modellbilder vid den fria graffittivägen i Malmö, där jag bor, och det gick snabbt att hämta lite stora saker och av en händelse gå förbi några gånger.

En gång passerade jag en fotograf som tydligen glömt både mätare och polaroidfilm vid matfotografering i kungsparken, det hördes på diskussionen med kunden. Jag gick då förbi, viftade med spotmätaren och sade, ”prova du med 1/250 och 8 som utgångsläge”.
Inte populärt. ;-)

 

[Olivlunden]

Jag känner igen mig i Annas funderingar, men jag orkar inte bry mig om vad andra tycker längre. Förr gjorde jag det men inte nu.

Det är ungefär som att bada naken på stranden. Om det inte är någon som känner mig så bekymrar jag mig inte för vad andra tänker. Man ska inte vara rädd för att göra bort sig, det gör alla människor (förr eller senare).

Eller som Dr. Phil säger: Om du visste hur lite andra människor tänker på dig skulle du må så mycket bättre. De har ju sina egna problem. (http://www.drphil.com)

Miperts berättelse var för övrigt mycket initierad och rolig..

 

[pej]

Skönt; då är jag inte ensam om det

För mig handlar fotografering bland annat om personlig utveckling även det låter pretentiöst. På något sätt känns det som om folk bedömmer mig när de ser mig ''in action'', speciellt när jag tar personliga bilder. Det gör de säkert men spelar det någon roll? Själv försöker jag att följa det rådet som så många andra redan gett i tråden. Nämligen att träna på det... Jag kan inte säga annat än att det sakta men säkert blir lättare.

 

[aleklint]

mipert skrev:
En gång passerade jag en fotograf som tydligen glömt både mätare och polaroidfilm vid matfotografering i kungsparken, det hördes på diskussionen med kunden. Jag gick då förbi, viftade med spotmätaren och sade, ”prova du med 1/250 och 8 som utgångsläge”.
Inte populärt. ;-)


He he! Grymt kul! Det skulle man sett.

 

[ariadne]

"Visst kan det kännas besvärande att folk tittar, men det kanske beror på att de också är rädda för uppmärksamhet. Vad kan då vara värre än att bli fotograferad utan att man ber om det? Tänk på att du med kameran har liksom ett övertag. "

jo, det är väl en av anledningarna till att jag känner mig dum. det känns som jag helt plötsligt blir någon särskild bara för att jag har en kamera med mig, jag känner mig nästan skyldig för att jag går omkring där med mitt "vapen". jag vill inte ha övertag, jag vill bara vara en helt vanlig anna som smälter in fint och bra. så jag inte syns

( fast om man vore osynlig kan ju snacka om övertag..)

 

[Damocles]

Jag har länge funderat på att pröva lite gatufoto och dylikt, ska bli spännade att se hur det blir nu när jag äntligen börjar få ordning på sakerna så jag har något att plåta med.

En gång passerade jag en fotograf som tydligen glömt både mätare och polaroidfilm vid matfotografering i kungsparken, det hördes på diskussionen med kunden. Jag gick då förbi, viftade med spotmätaren och sade, ”prova du med 1/250 och 8 som utgångsläge”.
Inte populärt. ;-)

Hmm, det jag bästa kan likna det med är den där pippijogeln som förstör allting för kalle när han plåtar i jungeln på julafton. Men jag hade likväl velat se minen på den stackaren.