Åttiosjunde dagen

Issmältning i alkärret. Hirvensalo, Åbo 27.3.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 87/366.

Storleken avgör inte alltid

Duvhöken söker frukost. Hirvensalo, Åbo 26.3.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 86/366.

Storleken är inte alltid avgörande, inte ens när det gäller objektiv. Upptäckte en gammal duvhökhona i dimman när jag gjorde en morgontur med bilen runt ön för att söka en bild.

Plockade instinktivt fram stora kanonen, och lyckades ta några närbilder med 500 mm. Men, en närbild av en duvhöksrygg i dimma omgiven av  järnrör, stolpända och el-ledning var inget att hurra för.

Körde bort från landsvägen och bort från höken och in på en "ägoväg" för att istället ta en landskapsbild på avstånd med mitt 85 mm porträttobjektiv. Det blev mera "bild".

Ok, ingen kan ju säga att där sitter en duvhök, det kunde ju lika bra vara en kråka ... So what.
Men om jag som fotograf vet att det är en duvhök, räcker det för mig.

Det enda som var intressant med närbilden var att på datorn kolla in fågeln med 100 procents förstoring och se att den var tvärbandad på bröstet (= gammal fågel) och förundras över hur långa och nålvassa klorna var när de greppade runt stålröret till vägbelysningslampan. Klor som lätt punkterar hjärta och lungor på bytesdjuren ...

Inne hela dan

Vid ritbordet med menyn all over ... Åbo 25.3.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 85/366.

Omedvetet har jag idag levt upp till gamla långfredagstraditioner från min agrara uppväxt, när Långfredagen var en dag när man inte fick vara ute. Inte före kl. 18. Det var tradition; orsaken har jag glömt. Förstås hade det en religiös koppling, men exakt varför vi inte fick vara utomhus minns jag inte. Det var ibland en jobbig dag. Sen lärde vi barn att göra "tråkdagen" till en läsdag. Då gick det bättre.

Idag grått och tråkigt väder som inte lockade till uteliv. Istället påskmiddag med familjen och några snapshots på ett av barnbarnen. Sen god läsning, att bara vara, och lite rött att smutta på.

Vårväder är utlovat om några dagar, när flyttfågelmassorna kommer. Hoppeligen.

EU-politiska påskfunderingar ute på myren

Sista chansen att fotvandra i sumpmark. Kurjeenrahka, mars 2016. Foto: Håkan Eklund.

När man vandrar ensam  i fullständigt tysta och tomma torvmarker (ännu frusen = lätt att gå ...) med kamera, stativ och kikare (hörde inte ett enda fågelpip), hinner en hel del tankar i kapp.

Reflekterade över det som hände i Bryssel i veckan och undrar om det är rätt stad som "EU:s huvudstad"? Om de har stadsdelar som samtidigt fungerar som jihadisternas europeiska huvudstad (med stadslägenheter som bombverkstäder) som polis och myndigheter inte har koll på - då har något fundamentalt gått fel!

Då fokuserar också EU-byråkraterna på fel saker. I intervjuer under veckan berättade många att de inte vågar röra sig i vissa stadsdelar i Bryssel, eftersom där finns en massa farliga element.

Då skall de väl göra något åt saken?

Om de skall vara livrädda att använda flyg och metro på väg till och från sin arbetsplats, eller tvingas undvika vissa stadsdelar,  måste väl något göras. Något fundamentalt. Rensa upp, eller byta ort ...

Så här kan vi väl inte ha det?

Att en massa EU-byråkrater dagarna i ända sitter och hittar på lagar och förordningar om också löjliga petitesser som gör livet svårt  bl.a. för företagare, bönder och vanliga människor och samtidigt accepterar att staden där de jobbar är hemvist för terrorister, har något gått helt åt skogen!

Unga män med olika bakgrund skall integreras och sysselsättas, inte frysas ut och isoleras. Till att börja med ...

När skönheten kom till byn

Ännu rena. Åbotrakten 24.3.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 84/366.

Ett bra fotogömsle är en bil på en vägkant med aktiv trafik. Som under eftermiddagen idag. Jag passerade en stubbåker med en sångsvanflock, körde förbi, sen tänkte jag  - de var rätt nära vägen. Kunde fotograferas. Sagt och gjort, stannande, svängde, körde tillbaka.

Stannade först längre bort, att de fick vänja sig, sen när andra bilar körde förbi körde jag närmare, och till slut kunde jag stanna alldeles mittför. Först var de lite misstänksamma, sen slappnade de av och glömde mig. Medan bilar susade förbi på den smala vägen. De hittade ätbart i stubbåkern, tittade då och då upp för att kolla läget.  Ibland fyllde de hela "rutan" (= uttryck från den analoga tiden ...), jag hade 500 mm på.

Eftersom åkrarna ännu är rätt frusna är också svanarna rena och vita. Och fina. Ibland brukar de bli rätt smutsiga i vårleriga marker. Sammanlagt ett 30-tal sångsvanar i flocken.

En bit längre bort på åkern betade också ett 10-tal sädgäss. När jag nu  tittar på bilderna i datorn och kollar in näbben liknar de den tundrahäckande rasen "rossicus"  som har kortare näbb och mindre orange på näbben.