Till och Från

Jag plåtar framför allt till och från jobbet. Varje morgon går jag från Södermalm över Skeppsbron eller Gamla Stan in till City där jag jobbar. Ofta finns det fåglar, turister eller annat intressant att plåta.

Från Krim: Sevastopol

Ingen kan ha undgått de dramatiska rubrikerna från Krim under helgen. Ryssland har startat en militär aggression mot Ukraina! Bilder i media visar några mystiska soldater som patrullerar på gatorna i Krims huvudstad Simferopol. Vilka är de? Var kommer de ifrån? Är de månne ockupanter från ett främmande land? Eller är de lokala milismän från Krim? 

Bild här

Det som gör bilderna lite dråpliga är att aggressionen verkar väldigt fredlig. Människor ställer upp sig och vill bli fotograferade tillsammans med soldaterna. Livet verkar rulla på som vanligt. Om man exempelvis jämför med Natos anfallskrig mot Jugoslavien för femton år sedan, då Belgrad terrorbombades i två och en halv månad för att tvinga fram ett övertagande av Kosovo. 

Bild här

Just det här att stå och fotografera sig med stora starka män är något som Krimborna verkar gilla. Bilderna väcker minnen till liv för mig. År 2009 bodde jag på Krim under några sommarveckor. Jag tänkte att jag skulle bättra på min ryska. Och finns det någon bättre plats att göra det på än i Jalta? Den mytomspunna staden vid Svarta Havet. Jalta där Tjechov bodde, där Roosevelt, Stalin och Churchill gjorde upp...

Men det inte Jalta som det här reportaget handlar om, utan om Sevastopol, den mytomspunna staden. Staden har figurerat flitigt i media. Det är här som den ryska Svartahavsflottan ligger ankrad. Sevastopol har stolta rötter. Den motstod en årslång belägring under Krimkriget och en ny belägring under Det Stora Fosterländska Kriget. Staden bär därför den ärofyllda titeln Hjältestad. Ryssarna älskar sånt här. Redan vid busstationen möts man av ett monument över historiens stordåd. Smert' fasjizmu - Död åt fascismen!

Jag vandrar in i staden. Utanför en offentlig byggnad pågår ett demonstrationståg. Det är ett gäng tanter som är ute och demonstrerar. De bär på ryska flaggor med budskapet: Sevastopol - russkaja obsjtjina: Sevastopol är ett ryskt samhälle. Kampviljan är god. Det här är år 2009 när den västukrainske presidenten Jusjtjenko sitter vid makten och bedriver en aktiv nationalistisk politik för att ukrainifiera landet. 

Vid stadens huvudtorg är det fullt pådrag. Den ryska flottans musikkår är där och ger fullt blås. Man spelar Prosjtjanie slavjanka och andra beprövade hits. Det liknar en mottagningskommitté. Vem kommer på besök? 

Tanterna dyker upp.. Jag börjar förstå att något stort är på gång. Vilken tur jag har! Jag åker in till Sevastopol för en dag och hamnar mitt i smeten! Vad e're som händer? 

Och nu dyker de upp. Ett motorcykelgäng från Ryssland kommer på besök till staden (på ryska: bajkery). De år många: flera hundra. Och det visar sig att alla vill fotografera sig med knuttarna. Unga och gamla, kvinnor och barn. 

Det är det här som fick mig att småle och bli nostalgisk när jag såg bilderna från nyhetsbyråerna. Motorcykelknutten verkar ha fått en blomma av någon. Från tanterna? I bakgrunden ett monument över Sovjetunionens hjältestäder. Det är städerna som motstod fascismen under det stora fosterländska kriget. Eftersom Sevastopol utsattes för belägring även under Krimkriget räknas den som tvåfaldig hjältestad. Det är stort. 

Så härligt osvenskt. Går det att tänka sig en svensk familj som när de ser en motorcykelknutte går fram och frågar om man får ta en bild med sonen? 

Många människor samlas på torget. Där hålls det tal. Stadens borgmästare välkomnar Rysslands motorcykelknuttar till Sevastopol och hoppas att de får en angenäm vistelse. Flottchefen håller också tal och hoppas att bajkery kommer att trivas. Knuttarnas ledare håller tal, tackar för gästfriheten och påpekar att de, ryssar och ukrainare, är alla bröder. 

Gästerna har med sig ett muskedunder till fordon med budskap till staden: "Bajkery rossii gerojam vojny" - från Rysslands motorcykelknuttar till krigets hjältar. 

Sevastopol är för övrigt en fin stad. Kanske den finaste på Krim. Lite sliten, men pampig. En stad att gifta sig i. Många vita klassiska byggnader längs strandpromenaden. En doft av fornstora dar, av Tsartiden. 

Längs stranden står en guide och lockar in mig i en gammal båt. Det är en guidad tur över hamnen. Guiden är en kvinna som mycket engagerat talar i megafon och beskriver stadens sevärdheter längs stranden. Den tvåfaldiga hjältestadens ärorika historia. Jag blir förtjust. En doft av femtiotal, en känsla av något från en sovjetisk eller fransk gammal film. 

Turen leder in i hamnen där den ryska Svartahavsflottan ligger för ankar. Mäktiga skepp. Men lite slitna? Duger de att kriga med? 

Sevastopol har många lummiga parker där det är skönt att svalka sig i sommarhettan. Där sitter gubbarna och spelar schack. Det här är Ryssland, det är så här man vill ha det! 

Det blir kväll. Jag lämnar hjältestaden och tar bussen hem till Jalta. Sevastopol var en angenäm bekantskap. En vacker stad med en skön atmosfär. Och vilken tur jag hade att jag var där under all denna action, med tanterna, när bajkery kom på besök! Hoppas att vi ses igen. 

PS. Dagen efter gör jag en utflykt till byn Foros utanför Jalta där jag vandrar i bergen. Högt uppe på berget ligger en pittoresk liten kyrka. 

Efter några timmars vandring i sommarhettan längs smala bergsstigar kommer jag upp. Det visar sig vara fullt med folk där. En dopcermoni. Många familjer som döper sina barn. 

Och sedan: vad händer? Bajkery dyker upp! De är så coola. Att åka omkring längs Svarta havet på båge under sommaren. Det känns som något man skulle vilja göra. Men varför besöker de en kyrka? De här knuttarna är emellertid inte som motorcykelgängen i väst. De är kristna ortodoxa och åker omkring med stora Jesusflaggor på sina bågar.  

För många ryssar är den ortodoxa tron en identitetsskapande markering och kanske är den det även för många knuttar. Men den visar sig vara mer än så för somliga. Jag går in i kyrkans ikonshop. Där står en bajker. Stor och skräckinjagande. Han ber att få se en speciell ikon av Gudsmodern. Kysser den världsvant. Säger: "Det är en så vacker ikon". 

Så man förstår varför de ukrainska nationalisterna anser att bajkery är ett farligt vapen i kulturkampen. De är coola. De är sköna. De får en att vilja känna sig som ryss. 

Läser nu också ett reportage från SvDs och Hbls korrespondent Anna-Lena Lauren från Sevastopol. Hon skriver att hon har blivit attackerad av patriotiska tanter. På annat håll skriver hon också att bajkery är på gång och skall åka ned från Ryssland. Ah, bajkery, tanter! Jag blir nostalgisk. It's deja vu all over again. 

Postat 2014-03-04 09:36 | Läst 6969 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Äventyr i Rom: Jakten på Johannes Magnus ben. Trastevere. Aventinen.

Ni som följt Till och Fråns resereportage vet att jag inte gillar att ligga på latsidan. Visst är det kul att turista ibland - men man vill ju samtidigt göra nytta. Så idag var det dags att på allvar ta itu med det som jag såg som hela resans mål och mening: jakten att hitta Johannes Magnus grav.

Vem var Johannes Magnus? Johannes Magnus levde i början av femtonhundratalet. Han var Sveriges siste katolske ärkebiskop och broder till den mer kände Olaus Magnus. Landsförvisad från fädernesjorden ägnade sig Johannes åt att skriva verket Svea och Göta konungars historia. I denna räknar Johannes upp alla svenska konungar, sträckande sig ända bort till Magog Jafetson, gubben Noaks sonson! Enligt min mening är Johannes Magnus alltför lite känd i vårt land. Hade det varit i ett annat land hade han omnämnts i termer som fosterlandets fader och nationens själ. Men istället är han närmast okänd. 

Det fina med Johannes konungalängd är att den är Sveriges officiella konungalängd. Ta vår nuvarande konung, Carl Gustav. Han räknas officiellt som konung nummer sexton med det namnet. Det innebär att det måste finnas femton konungar Carl före honom. Gustav Vasas son Carl räknade sig som den nionde. Varför gjorde han det? Jo, därför att han hade läst Johannes Magnus konungakrönika. Enligt denna levde den förste konungen Carl år 2257 efter världens skapelse, d v s år 1504 före Kristi födelse. Sedan följde ytterligare sju Carlar, ända fram till Gustav Vasas son. 

Vän av ordning frågar: Hur kommer det sig att alla kunde köpa Johannes Magnus historia? Det är emellertid inte så konstigt som det verkar. Tvärtemot vad man kan tro hittade inte Johannes Magnus på allting själv. Det var snarare så att han fyllde på lite luckor här och var. Grunden hade redan lagts av antikens författare, som vittnat om Sveriges fortida storhet. Hör här: 

År 500 hade ostrogoterna under Theoderik den store invaderat Italien. Mån om att inte framstå som uppkomling beordrade Theoderik den romerska senatorn Cassiodorus att skriva goternas historia. Cassiodorus gick till verket genom att blanda goternas egna sägner med uppgifter från antikens historiker. Enligt goternas egna sägner hade goterna utvandrat från ön Scandza i norr liksom från ett "folkens modersköte och en människosläktets verkstad". Man hade sedan slagit sig ned vid floden Visla där man bodde under några generationer, för att sedan vandra vidare österut/söderut. Sedan gör emellertid Cassiodorus en säregen avvikelse. Han sammanblandar goterna med "geterna", ett antikt folk i Mindre Asien som tampades med de gamla grekerna. Efter utvandringen från Skandinavien berättar således Cassiodorus hur goterna vandrade söderut för att hamna vid Troja, där man slogs mot grekerna på trojanernas sida. (Vid den här tiden gällde att ett folk för att vara någonting att räkna med skulle ha varit med vid Troja. Romarna själva hade genom Vergilius kommit på att Rom egentligen grundades av den trojanske prinsen Aeneas.) Goterna var med och fajtades mot perserna och mot Egyptens faraoner. I sinom tid intog man sedan Rom.

Så goterna var alls icke några primitiva uppkomlingar. De var tvärtom ett folk med anor. Men det blir bättre: goterna for också till Spanien där de härskade under något århundrade. De spanska kungarna har alltid varit stolta över att de härstammar från goterna (på spanska finns ett talesätt: hacerse de los godos, d v s att yvas över sin härstamning, som att man stammade från goterna). Så när den spanske ärkebiskopen och kyrkoläraren Isidorus av Sevilla på 600-talet skrev de spanska kungarnas historia anslöt han sig till den cassiodorianska historieskrivningen. Isidorus utövade ett enormt inflytande på den tidens lärda tänkande, förmedlat genom katolska kyrkan. Goternas historia bättrades sedan på ytterligare av andra med att man härledde deras härstamning till Magog, Noe sonson. Gubben Noak hade tre söner: Sem, Ham och Jafet. Jafet fick en son Magog, som vandrade norrut. Han blev enligt några antika skribenter goternas stamfader. 

När sedan några svenska präster mer än ett halvt årtusende senare lärde sig att läsa och skriva stötte de på vad antikens vise hade skrivit om goterna och deras skandinaviska härstamning. - Men vad är nu det här? tänkte man. - Har vi varit så här stora en gång i tiden? Fajtats med trojanerna mot grekerna? Slagits mot perserna? Det är lätt att förstå att landsmännen började yvas. Svenskarna var alls icke några fattiga kusiner från landet. Man var ett av världens mest anrika folk! Så när Johannes Magnus satt i landsflykt i Rom och längtade hem fanns redan grundstrukturen för hans krönika färdig hos antika författare. Allt han behövde göra var att så att säga fylla i lite luckor här och var. Johannes Magnus kartlade därför samtliga svenska konungar från Magog Jafetson ända fram till Gustav Vasa. Han dog år 1544 och begravdes i Peterskyrkan. 

Tio år senare gav brodern Olaus Magnus ut Johannes Magnus krönika i Rom. Den letade sig snart till Sverige där den snabbt blev populär bland Gustav Vasas söner. Det lutheranska mörkret hade lagt sig över landet och konungarna bekände sig till den nya läran - men Johannes Magnus krönika hade man inget emot. I enlighet med Johannes Magnus konungalängd tog sig Erik numret fjorton, hertig Carl numret nio. Och på den vägen är det. Johannes Magnus konungalängd är alltsedan dess Sveriges officiella konungalängd, som gör vårt konungahus till världens äldsta! Krönikan lade den andliga grundvalen för den svenska stormaktstiden: när Gustav Adolf landsteg i Tyskland såg han sig som en ny Berik, den gotiska kungen som hade landstigit vid floden Visla med tre skepp för att utföra mäktiga ting och slå världen med häpnad. Det är svårt att tänka sig Breitenfeld, svårt att tänka sig Narva utan Johannes Magnus och hans krönika. 

Så ni förstår, kära landsmän, varför det är så viktigt att vi återfinner Johannes Magnus grav. Alltför länge har vi låtit denne landsman ligga glömd och förgäten i främmande land. Vi behöver inte benen. Men vi behöver veta var de ligger. Med den inställningen gav jag mig av mot Peterskyrkan på morgonen den femte dagen av min Romresa. 

Detta var måndagen annandag påsk. Merparten av turister och romfarare var i färd med att ta sig hemåt. Så det var ganska lugnt i Peterskyrkan. Jag hade inget speciellt att gå på för att hitta graven. Men en sak visste jag: under kyrkan låg "i grotti", grottorna. En underjordisk yta där många berömdheter ligger begravna. På förhand kändes det som att här var stället att leta. När jag hade vandrat uppe i kyrkan tidigare hade jag inte sett spåret av Johannes Magnus, och det kändes som att han inte riktigt platsade uppe i kyrkan (på grund av italienarnas okunnighet, snarare än bristande meriter). Jag frågade en vakt: " I grotti, dove sono?" Han pekade mot sankt Andreas staty: "Ecco, signore!". Vid statyn ringlade sig en kö. Ingången till grottorna! Hjärtat bultade till: jakten hade börjat. (Läsarfråga: Hur ser man att statyn föreställer Andreas?). 

Nere i grottorna rådde en andaktsfull stämning. Det var inte mycket folk så det gick att vandra bland gravarna utan att behöva stångas. Precis när man kommer ned har man utsikt  över den s k Confessio, d v s  stället där Petrus reliker bevaras. Dessa ligger precis under huvudaltaret i kyrkan, i ett skrin som skymtar i bilden ovan. Inga ben i världshistorien har någonsin utövat en sådan makt: på dem grundar påvedömet sina anspråk. Det är dessa ben som gör påven till Petri efterträdare och innehavare av nycklarna till himmelrikets portar. Confessio syftar på Petrus bekännelse. På Jesus fråga om vem lärjungarna trodde att han var svarade Petrus: "Du är Kristus, den levande gudens son." Varpå Jesus förklarade: "Du är Petrus och på denna klippa skall jag bygga min kyrka och helvetets portar skall icke kunna motstå den. Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen." Petrus var den förste påven och när han dog gick nycklarna i arv till efterträdaren, och har gjort så intill vår tid. Confessio utgör därför en av kristendomens viktigaste platser.  

Jag vandrade vidare bland gravarna. Varje ny sten och varje sarkofag var fylld med spänning: är det månne här han ligger? Men nej, det var ytterligare någon påve, ytterligare någon firad kardinal. Någon Johannes Magnus sågs inte till. Jag frågade en vakt: "Scusi, Giovanno Magno, il ultimo archivescovo cattolico svedese, dov'e? Men han visste inte. Men han pekade på drottning Kristinas grav, kunde inte den vara någonting? Visst, drottning Kristina ligger begravd i Peterskyrkan. Hennes gravvård ligger i någon slags mellangång mittemot en prinsessa från Malta. Det verkade vara de enda två kvinnorna begravda i grottorna - man verkar ha tyckt det lämpligt att fruntimmerna får ligga tillsammans och hålla varandra sällskap. 

Corpus Christinae Alexandrae gothorum svecorum vandalorumque reginae. Kroppen av Kristina Alexandra: Sveriges, Götes och Vendes drottning. En landsmaninnas kvarlevor i Peterskyrkan. Men var fanns resterna av mannen som skrivit Gothorum sveonumque historia? Av honom fanns inga spår. 

Bredvid Kristinas grav fanns emellertid ett intressant utrymme. En tom gravplats. Men den var stor och prestigefylld. På väggen en gammal stenrelief: den vittnar om ålder och företräde. Så varför är detta utrymme ledigt precis bredvid Kristina? Då slår det mig: tänk om det här är Johannes Magnus grav? Ty det förefaller väl rimligt att när man en gång lade Kristina ville man lägga henne bredvid sin berömde landsman? Svea och Göta drottning lades bredvid Svea och Göta konungars store krönikör - vad kan vara mer passande och logiskt? Men med tidens gång har man glömt bort vem den celebra gravgästen var. Kanske vid ombyggnaden av Peterskyrkan på 1600-talet att gravgästens namn föll bort? 

Teorin kändes inte helt tillfredställande. Men den var det bästa jag kunde åstadkomma. Upprymd gick jag upp ur grottorna. Har man hittat...? Mig veterligen känner ingen i Sverige till var Johannes Magnus ligger, så det här kunde bli något stort. Speciellt när graven ligger så pass synligt och tillgängligt! 

Det dröjde dock inte länge förrän jag fick förkasta min teori. Samma dag på kvällen när jag utforskade grottorna på internet fick jag reda på vem som hade legat på den tomma gravplatsen. Inte Johannes Magnus - men väl  Johannes Paulus! Den förre påven hade legat där från 2005 då han dog till år 2011 då han saligförklarades. Redan efter påvens död började rapporter om mirakler strömma in: människor som bett till den förre påven och mirakulöst tillfrisknat. Så år 2011 saligförklarades han och flyttades då upp i själva kyrkan där han nu ligger vid den helige Sebastians altare.

(Ett sidospår: att Johannes Paulus i slutet av 2000-talet låg bredvid drottning Kristina skulle kunna hjälpa till att förklara varför just Polen och Sverige hade en så pass god ekonomisk utveckling under denna period. Medan alla länder krisade var det bara Polen som hade positiv tillväxt i EU. Förutom Polen var Sverige det land som gjorde bäst ifrån sig. Efter förra påvens död bad polackerna som tokiga till honom för hjälp. Välsignelserna spillde sedan över på Sverige via Kristina.)

Tyvärr måste jag meddela läsaren att jakten på Johannes Magnus kvarlevor visade sig vara ännu mer misslyckad än jag trodde när jag gick ut från Peterskyrkan. Väl hemkommen till Sverige tog jag fram Kurt Johannessons bok Gotisk renässans. Och vad ser jag? Johannesson för fram uppgiften att Johannes Magnus är begraven vid den heliga Veronikas altare! 

Veronikas kapell ligger i grottorna bara några meter från  Confessio och Petrus reliker. På bilden ovan syns huvudaltaret med Berninis baldakin. Under altaret Confessio och Petri reliker. Till vänster i bild ses en staty av den heliga Veronika. Hon håller upp duken med vilken hon torkade Jesu ansikte på dennes väg till Golgata. Det är en av kristenhetens heligaste reliker och fragment sägs bevarade i Peterskyrkan. Under statyn ligger Veronikas kapell, i självaste grottorna. Det är här som Johannes Magnus enligt Johannesson skall ligga. På en av kristenhetens heligaste platser! Så nära jag hade kommit. Men jag hade inte läst på. Nere i grottorna hade jag inte sett av Veronikas kapell, ingången måste ha varit avstängd för besökande. Ändå, jag tvingas erkänna att jag inte hade gjort min hemläxa. När man ger sig ut på såna här företag måste man vara förberedd. Jag borde ha gjort efterforskningar innan var Johannes Magnus kunde tänkas ligga. Konsulterat Johannesson, Johan Nordström. Hur som helst var resultatet av ansträngningarna inte helt fruktlöst. Vi vet nu var han ligger. Jag upplåter härmed åt någon fosterlandssinnad läsare och landsman att ta vid och söka upp Johannes Magnus grav när han eller hon är i Rom! 

Efter Petruskyrkan tänkte jag bege mig till Trastevere, den vittberömda statsdelen på samma sida om Tibern som Vatikanen. Trastevere betyder just på andra sidan Tibern, det vill säga på anda sidan från gamla Rom sett. Stadsdelen är en gammal arbetarstadsdel som numera har blivit chick (känns mönstret igen?). Här finns underbara gränder och tvätt som hänger ute på tork mellan husen. Allt det som man förknippar med Italien från gamla filmer. Man kan riktigt se och höra Anna Magnani stå och skrika ur ett fönster. Enligt min reseguide skall Trastevere ha blivit filmskådisarnas favorittillhåll. Medan tidigare stjärnor som Fellini, Lollobrigida och Mastroianni höll till och glassade på Via Veneto håller dagens moderna italienska skådisar till i Trastevere (proggare som Nanni Moretti). Det är med andra ord samma utveckling som hos oss. Hipstersarna och proggarna tar över. 

Trastevere tillhör Roms äldsta stadsdelar. Centrum i Trastevere är torget Piazza Santa Maria in Trastevere. Här ligger den gamla basilikan Santa Maria in Trastevere. Kyrkan har anor från trehundratalet och sägs vara Roms äldsta Mariakyrka. Vid ingången finns gamla gravstenar från denna tid. Stenar ristade med enkla bokstäver på latin från kristendomens barndom. Återigen, det är sådant här som gör att man känner att Rom är Rom. Den otroliga  kontinuiteten som knappast finns någon annanstans. Det förgångna finns med i varje gathörn och gör historien närvarande på ett sätt som gör att man känner samhörighet med de människor som levde på den tiden för så länge sedan. Som infödd romare måste det vara en härlig känsla att känna denna samhörighet med förfäderna. Att vara inbäddad i den egna historien och leva tillsammans med de själar som gått före en. En livsstil som ger trygghet och rikedom och som gör att det materiella blir mindre viktigt. 

Kyrkan är riktigt trevlig. Den är en typisk gammal basilika från antiken. Det speciella med de äkta basilikorna är att de har fönster utmed mittskeppet där ljus kan strömma in. Det gör dem ljusa och inte så stora och därför också hemtrevliga. 

I kyrkan finns ett bönekapell. I kapellet ryska/bysantinska ikoner. Det här är något man ser i italienska kyrkor såväl som hos oss. Kyrkorna är muséer med otrolig konst och otroliga fresker från renässansen och framåt. Men i de delar av kyrkorna som är avskilda för seriös religiös verksamhet finner man de östliga bilderna. Vad beror det på? Jag tillåter mig här en personlig reflektion. 

Den vedertagna konsthistoriska doktrinen är att renässansen innebar ett genombrott för måleriet. Under de mörka åren under medeltiden hade konstfärdigheten från antiken fallit i glömska. Med renässansen upptäcktes centralperspektivet som gjorde det möjligt att framställa tredimensionella bilder, vilket lade grunden för det naturalistiska måleri som sedan fann sin höjdpunkt vid förra sekelskiftet. Denna uppfattning är emellertid ensidig. Om nu det moderna västerländska måleriet är överlägset det gamla österländska, varför är det då så att detta äldre måleri plockas fram vid andaktsstunder? Denna konst verkar äga en mystisk kvalitet, en inneboende förmåga att lyfta upp hjärta och sinne till Gud. Det är också det som är meningen med denna konst. Religiös konst är funktionell: dess syfte är just att hjälpa människoanden att lyfta från jordelivet in i himmelriket och få den att kontemplera eviga ting. Därför är den österländska konsten medvetet icke-naturalistisk. Den är realistisk i den meningen att den är begriplig, men samtidigt medvetet icke-realistisk i vissa delar - just för att markera skillnad mellan himmelriket och jordelivet. Sålunda är exempelvis människor i den bysantinska konsten tvådimensionella och starkt stiliserade. Bakgrunder framställs ofta i så kallat omvänt perspektiv, d v s perspektivet för någon som så att säga står inuti tavlan och tittar ut mot åskådaren - allt detta bidrar till ikonernas mystiska kvalitet. Det finns en hel teologi utvecklad kring ikonmåleriet vilken framställdes vid det sjunde kyrkomötet i Nicea år 787 - då kyrkan slutgiltigt vann segern över bildstormarna. 

Men om således det naturalistiska renässansmåleriet inte var ett framsteg ur religiöst hänseende utan snarare ett avsteg från den religiösa konsten och ett steg nedåt för andelivet, går det då att säga att den var ett misstag? Enligt min mening är detta inte heller möjligt. Vilken människa vid sina sinnens fulla bruk skulle vilja vara utan Sixtinska kapellet och Rafaels stanzer? Vem skulle vilja ha ogjort allt det härliga som finns i Florens och Venedig, och alla senare mästerverk - Michelangelo, Rafael, Rembrandt, Vermeer, Repin, Zorn? Nej, det är inte möjligt. Världen hade varit betydligt tråkigare om den endast bestod av ikoner. Problemet tror jag går tillbaka till kejsar Konstantins omvändelse på trehundratalet. Konstantins omvändelse innebar att kristendomen gjordes till statsreligion. Detta var något helt oväntat som ingen kristen då hade räknat med: man hade räknat med att bli förföljd och få hålla till i katakomberna intill tidens ände. Till skillnad från judendom och islam är kristendomen dock ingen teokrati. Ända från Jesus och Paulus tid fanns en uppfattning att kyrkan inte hade några maktanspråk på jordelivet (giv kejsaren vad kejsaren tillhör, mitt rike är icke av denna världen...). I jordelivet var det meningen att religiöst och sekulärt skall samsas bredvid varandra intill tidens ände. Denna ursprungliga kristna hållning vändes överända i och med Konstantin. Det var därför nödvändigt att återupptäcka den naturalistiska konsten under renässansen. Då kyrkan var den makt som beställde all konst föll det sig så att denna nya konst slog igenom i kyrkliga sammanhang. Men den hör egentligen inte hemma där utan ute i världen. Så nu kan den konstnärliga arbetsdelningen från antiken återupptas där det mer andliga bysantinska måleriet åter dominerar i kyrkorummen. 

Efter Trastevere beslutade jag mig för att gå vidare till Aventinen. En av Roms legendariska sju kullar som ligger vid inloppet till Rom från Tiberns mynning sett. Enligt serien Rome var det här som spannmålslagren fanns under antiken, vilket gjorde kullen till plats för dåtidens maffiaorganisationer. I serien finns det en berömd plats där Pullo gör upp med sina rivaler om makten över spannmålshandeln. Målet var att hitta denna plats. 

Det var emellertid ganska sent på eftermiddagen och jag hade knatat ganska länge. Trötthet och brist på tid gjorde att sökandet blev lite halvhjärtat. Det visade sig också svårt då kullen numera verkar bestå av trädgårdsliknande tomter och boställen. Så här kammade jag noll. Jag skulle dock inte gå lottlös från besöket. Av en händelse råkade jag nämligen stöta på något bättre: 

Nämligen Alexis gudsmannens kyrka! Alexis var en romare som levde på trehundratalet. Som många andra helgon föddes han i ett välbeställt hem men beslöt sig för att försaka allt och följa Kristus. Hans kyrka är en ganska oansenlig byggnad som påminner om en gammal romersk gård. På  bilden ovan syns ingången till kyrkan där. Längst in skymtar altaret där gudsmannens reliker glöder. Det här är allmänt ett tips för den som ger sig ut på kyrkoskådning. Kyrkor är normalt byggda till något visst helgons ära och då brukar det alltid finnas reliker av helgonet inbakade i altaret. Så det är mot altaret man skall rikta sin vördnad. 

Alexis är prototypen för Guds heliga dårar. Heliga dårar är människor som avsäger sig världens visdom för att med okonventionellt leverne få människor att inse jordelivets alla fåfängligheter och villospår och så få människor att rikta sinnet mot det nödvändiga, mot Gud. Alexis var den förste av denna sort (men se även exempelvis Diogenes under antiken). De heliga dårarna vördades som helgon och särskilt framträdande har dårkulten varit i Ryssland. Den mest kände dåren är fömodligen den salige Vasilij efter vilken Vasilijkatedralen på Röda torget är helgad. Vasilij brukade gå naken iklädd kedjor mitt i vintern och skälla ut Ivan den förskräcklige. Dårkulten antog epidemiska proportioner under sextonhundratalet varför ryska kyrkan fick gå in och strama upp den. Än idag vördas dock många dårar: den mest aktiva kulten har förmodligen Xenia av Sankt Petersburg som idag räknas till Rysslands största helgon. 

Så det var därför ett verkligt nöje att oförhappandes stöta på Alexis gudsmannens hem och kvarlevor. Kyrkan är helt oansenlig, inte många besökare hittar hit. Det är nästan som att kyrkan är glömd och försakad. - Eller är det månne gudsmannen som spelar människorna ett spratt? 

Postat 2013-06-17 23:10 | Läst 12009 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Ryska flottan i stan

I helgen har ryska flottan varit på besök i stan. Korvetten Steregusjtjij har legat ankrad i Stockholms inlopp. Till och Från fick tillfälle att besöka båten. 

Det började med att Svenska Dagbladet för några veckor sedan slog larm: Putin håller på och tränar anfall mot Sverige! Det ledde till uppståndelse och kalabalik. Försvarsmakten befinner sig som bekant på andra sidan jordklotet i Afghanistan. Enligt den nya doktrinen är det där som man bäst försvarar Sveriges frihet. Här hemma är det därför bara Hemvärnet som tar fajten. Det var därför en smal sak för ledarskribenter, folkpartister och andra chickenhawks att piska upp stämningen till ett läge som inte upplevts sedan kalla krigets dagar. För att motverka den försämrade grannsämjan bestämde sig ryska militären för att gå på charmoffensiv. Inbjudna av svenska marinen skickade man en av sina nyare båtar på besök, och man bjöd in människor att besöka båten. Det är från ett sådant besök som de här bilderna stammar. Varning: känsliga läsare, såsom ledarskribenter och folkpartister, kan finna delar stötande. 

Här ligger hon förtöjd vid Skeppsholmen. I aktern ses den ryska flottans örlogsflagga, det blåa andreaskorset på vit botten. Rysk båt i Stockholms inlopp? Är det krig? Nej, flaggan i topp på Kastellholmen: det betyder att det är fred. För övrigt ser båten ganska vass ut på håll. Inte lika mycket stealth som Visbybåtarna. Men ändå. 

Det här måste vara svårt att se för våra chickenhawks. Rysk soldat patrullerar vid Stockholms inlopp! Där är Slottet, där är Storkyrkan. Red Dawn? Nej, det är lugnt, det är grannar som gästar. Tidigare har ryska båtar inte kommit närmare än Baggensstäket. Det är Sverige: alltsedan isen smälte har vi levt fria och ingen främmande makt har någonsin objuden tillåtits gästa våra skär. 

Ryssarna visar stor öppenhet. Det råder inga restriktioner vad gäller fotografering. Här ses utsikten från kommandobryggan. Det är härifrån som skippern roddar skutan. 

Den populäraste platsen att fotografera var framme i fören med kanonerna som fond. Här ges några stilprov: 

Commander Bond. 

Goldfinger. 

"Varning, farlig zon". Behöver knappast översättas. 

Charmoffensiven fungerar. Efter visningen hoppas den ryske befälhavaren att hans mannar har varit behjälpliga att visa upp fartyget. Han förklarar att Ryssland alltid är berett att visa upp sina båtar och han hoppas att också få se svenska båtar i ryska farvatten. Vi nickar instämmande. Svenskar och ryssar är två fredsälskande folk. Så nära varandra men ändå så fjärran. Låt oss stärka relationen mellan våra länder! 

Efter visningen tar en gammal djurgårdsfärja gästerna i land. Mittemot oss sitter ryska matroser och sjömän som nu passar på att besöka Stockholm. Är detta fienden? Det är unga killar, knappt arton år fyllda. I Ryssland har man fortfarande kvar militärtjänsten. Till skillnad från hos oss ser man det fortfarande som viktigt där att göra män av pojkar. 


On the town.

Efteråt kan man inte annat än tycka lite synd om våra chickenhawks. All denna krigshets om intet genom ett enkelt flottbesök. Gårdagens män som lever i sjuttiotalet och som inte har insett att muren är riven och att Sovjetunionen inte längre finns. Borta för dem är Gorbatjevs tankar om det gemensamma europeiska huset. Okunniga om Ryssland och påhejade av landets fiender (amerikanska neokonservativa, polsk-baltiska revanschister, exiloligarker) vill de bygga upp nya spänningar och skapa nya skiljelinjer i Europa. Samtidigt som man varnar för ryssen har man inget emot att upplåta vårt land för kolonisering av främmande våldsverkare. 

Tjugo år efter Sovjetunionens kollaps är det en skandal att det fortfarande råder visumtvång mellan EU och Ryssland. Vi är grannar och har en gemensam historia som sträcker sig tusen år tillbaka i tiden. Alltsedan inbyggarna vid floden Dnjepr en gång bad vikingar från Roslagen att komma och grunda det ryska riket. Våra förfäder kallade det Gårdarike: här var gårdarna som de gästade på vägen mot Miklagård. Låt oss inte låta enfalden och illasinnet styra våra hjärtan. Låt oss återuppliva andan från 1989 och 1991. I en tid när politisk korrekthet, religiös fundamentalism och migrationsströmmar samverkar och gör oss allt mer otrygga och allt mindre fria bör vi nordbor hålla ihop. Fred och handel blir vår melodi när forna fiender blir grannar och vänner. 

Postat 2013-06-04 11:39 | Läst 8196 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Snöröjningseländet

Inte många torde ha undgått att snöröjningen i Stockholms Stad just nu har det lite jobbigt. Det är inte bara SJ. Det är som om vi i Sverige överhuvudtaget inte klarar av det här med snö längre. Vi är numera ett folk av PR-konsulter så det kanske inte är så konstigt. 

Det som jag inte begriper är varför man har fått för sig att snön ska ligga kvar i skitiga högar överallt på stan. Här ses en vacker hög på Järntorget. Lockar denna hög turister? Hemma på gatan där jag bor har man slängt upp en stor hög mitt i gatan! Den har legat där nu i två veckor. Sopbilen kommer inte fram så det har inte blivit någon sophämtning på ett tag. 

När kunskapen om snöröjning har gått förlorad måste vi söka den där den fortfarande finnes. Vi måste söka oss österut. Till Finland - eller ännu hellre: Moskva. Ryssarna kan det här med snöröjning. De militaristiska traditionerna kommer här till sin rätt. I länken nedan rapporteras om hur snöröjningen i Moskva går till. Gatukontoret i Moskva har till sitt förfogande 30 000 man och 15 000 snöplogar. Bästa av allt: man använder sig av 46 stationära snösmältningsanläggningar och 146 mobila! Detta är en lösning jag skulle vilja se i Stockholm. ta bort snön från gatorna och smält ned den i reningsverk. På så vis renar man gatorna från partiklar. Detta måste väl vara en vinst för miljön? 

Om vi räknar med att Moskva är tio gånger större än Stockholm skulle det för vårt vidkommande handla om att staden skulle ha 3 000 man och 1 500 snöplogar, 5 stationära och 15 mobila reningsverk till sitt förfogande för snöröjning. Ett bra sätt att låta våra kommunalskatter jobba på. 

http://www.telegraph.co.uk/sponsored/russianow/features/7361536/Moscow-spends-500m-roubles-a-year-on-battling-snow.html 

PS. Har just sålt några bilder till tidningen Tonsättaren. Bilderna hittade man på min blogg här på Fotosidan. Vem sade att medlemskapet inte är lönsamt!? I morgon går jag och köper mig en blixt. DS. 

Postat 2012-12-19 23:53 | Läst 6582 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Piridvizjnjiki

Idag var det sista dagen för Nationalmuseums utställning om de ryska 1800-talskonstnärerna Piridvizjnjiki. Piridvizjnjiki var en grupp konstnärer som väl närmast kan beskrivas som Rysslands nationalromantiker. Upplägget på utställningen var emellertid den att piridvizjnjiki skulle ha varit någon slags tsarhatande förrevolutionärer. Ja, en kurator beskrev i en inspelning piridvizjnjiki som kritiker av auktoritära regimer och förelöpare till den arabiska våren! Snälla Nationalmuseum, vem tror ni att ni lurar? Dessa tolkningsmässiga friheter förtar dock inte det faktum att Nationalmuseum har gjort ett suveränt jobb med utställningen. Det är imponerande vilken kvalitet man har lyckats ta hit till Stockholm, med några av de mest kända ryska målningarna över huvudtaget, bland annat av Ilja Repin. 

Meddelar några bilder från tillställningen. (Några av bilderna är inte från idag utan från ett tidigare besök). 


Det var en fin kväll att promenera till Nationalmuseum. Första snön för i år! 


Långa köer för att komma in till samlingarna! 





- Jag vill gärna köpa en tavla. Tar ni kort? 


Конец. 

Postat 2012-01-22 22:07 | Läst 6102 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
1 2 Nästa