Mina bilder och tankar för dagen

Om Robert Capa och en rysk skitkamera

Han hette Endre Ernő Friedmann, var av judisk börd och föddes i Ungern i oktober 1913.

Hon hette Gerda Pohorylle, var också av judisk börd, född i Stuttgart i Tyskland i augusti 1910.

De möttes i Paris 1934 när båda var på flykt undan de hårdnande judeförföljelserna under nazismen.

De var unga, blev förälskade och ville förändra världen. I Spanien rasade inbördeskriget och tillsammans hittade de på ett gemensamt namn – Robert Capa. Ett namn som lät amerikanskt.

Gerda Pohorylle tog sig också namnet Gerda Taro och tillsammans reste de några vändor till Spanien för att dokumentera kampen mot fascismen. Bilderna i reportagen angavs som tagna av den amerikanske fotografen Robert Capa och publicerades framförallt i den dåtida franska vänsterpressen.

Vem som tog vilken bild spelade mindre roll. Gerda eller Endre, same same, Robert Capa is the name...

Detta skulle kunnat bli århundradets kärlekssaga men ödet ville annorlunda. Gerda Taro krossades av en stridsvagn i Brunete i Spanien den 26 juli 1937, hon var då inte ens fyllda 27 år. Efter ytterligare några år var hon glömd av allmänheten.
Endre Ernő Friedmann var naturligtvis förkrossad men fortsatte att arbeta som fotograf under namnet Robert Capa.

Han startade bildbyrån Magnum tillsammans med bl a Cartier Bresson, han blev en hyllad fotograf i Life magazine och han tog bilder som tillhör 1900-talets ojämförligt viktigaste fotografiska dokument. Den spanska soldaten i dödsögonblicket är en sådan bild. Han var också den enda fotografen ombord på de allierades landstigningsbåtar i Normandie Han var krigsfotografen med stort K.

Robert Capa blev, och är, därför ett stort namn i den fotografiska bildens korta historia.
Han blev under sin livstid också något av en celebritet och hade under en period ihop det med megafilmstjärnan Ingrid Bergman.

Han avled hastigt under ett uppdrag den 25 maj 1954 i Thai Binh, Vietnam, efter att ha trampat på en landmina.

Om denne man - Robert Capa, läste jag i 15-årsåldern. Då, i mitten på 60-talet framställdes Robert Capa som en och samma person, som den store amerikanske fotografen och eleganten. Först långt senare, 2007, hittades en resväska i Mexico som visade sig innehålla Gerda Taros borttappade negativ och filmer och den verkliga historien om Robert Capa blev klarlagd.

Som ung slyngel visste jag naturligtvis ingenting om detta. Jag såg på Robert Capas bilder, fascinerades, och de bilder som fanns på honom drev fantasin framåt. Den där leende livserfarne giganten på ett café i Paris....

På någon av de bilder jag såg av honom skymtade också hans Leica-kamera och jag blev som besatt.
En svart Leica M3 var naturligtvis grejen. Och den måste vara svart, gärna sliten. På tidningen Västernorrlands Allehanda i Härnösand, ( jävligt långt från Paris om man säger så…) fanns Kjell, en äldre herre och tillika tidningens fotograf. Han hade en svart Leica M3.
Jag knallade upp på tidningen och bad att få hålla i juvelen. Bara få ta i den en liten stund, vilket jag fick.
Det var den perfekta kameran med en underbar patina och balans.
Det var en stor stund.

- Men du kanske ska gå klart plugget innan du tänker dig att bli fotograf, sa Kjell.
- Det är ett tufft jobb ska du veta…

Men kameradrömmen släppte inte så lätt. Jag skrev biorecensioner, bar ut tidningar och fick till slut råd att köpa - inte en Leica, men väl en spegelreflexkamera med normalobjektiv. Det var en riktig skitkamera, en rysk Zenit 3M. Hopplöst omodern även för sin tid. Usel optik och trög som en osynkroniserad växellåda på en brukstraktor.

Den luktade t o m traktor. Men den var vad jag hade råd med.

Jag tog mina allra första bilder med den där ryska kameran. Jag brukade ta cykeln och trampa runt på grusvägarna i Säbrå utanför Härnösand. En regnig dag kom jag till en hästhage, vred på optiken och fick för första gången till någorlunda skärpa. Motivet var mindre viktigt, i det här fallet baken på en häst som parkerat sig vid vägkanten i duggregnet.

15 år tror jag visst att jag var. Och inte kom jag till Spanien heller, inbördeskriget var ju över sedan länge.

Det skulle också dröja några år innan jag begrep lite mer av fotografins möjligheter och villkor.

Men jag visste tidigt vem Robert Capa var…

Inlagt 2014-01-23 20:48 | Läst 4860 ggr. | Permalink

Logga in för att kommentera

2014-01-23 21:23 begust

Du har bjudit på flera intressanta inlägg i dag
Jag har läst alla, men inte kommenterat.
Ska bli kul att följa kommande inlägg.

2014-01-23 21:30 Dubbelolle

Intressant inlägg! Jag har sålt många Zenith 3M när jag jobbade på Hasselblads foto i Malmö på -70 talet. Den kostade 300 kronor och var den billigaste spegelreflexen som fanns att tillgå. Den hade en väldigt speciell lukt minns jag. Men objektivet var rätt skarpt, brännvidden på normalen var lite ovanliga 58mm. En grovt tillyxad maskin. Men den såldes rätt bra på grund av det låga priset. Hälsn, LO

2014-01-23 21:33 lmbythesea

Trevlig läsning. Och, den där häströven, har ju faktiskt något både humoristiskt och vemodigt över sig.

2014-01-23 21:39 Anders F. Eriksson

Finfina bilder, men det är tyvärr inte ok enligt FS regler att publicera andras bilder i bloggen. Bättre att länka till dem.

2014-01-23 22:26 Anders F. Eriksson

Borde nog också tillägga att jag tycker texten är mycket intressant, men jag är en sån där tråkig typ som fastnar för fåniga detaljer som upphovsrätt och sånt ;)

Tomasz 2014-01-23 23:29

Du borde jobba på att släppa det, livet blir roligare då. Det är ett sisyfosarbete att hålla efter alla som gör fel.

Anders F. Eriksson 2014-01-23 23:32

Jag vet, men jag tycker att en sida som Fotosidan bör hålla på upphovsrätten. Du får dock gärna tycka annorlunda :)

FS regler säger också att man inte får publicera annat än egna bilder.

Erik Madsen 2014-01-24 01:22

Instämmer helt. Uppenbart att man måste respektera upphovsrätten.
Hälsningar från Erik / DK

2014-01-23 23:06 SevenSeas

Tredje bild från kriget är det då rakt inte Capa som tagit. Från Stalingrad. Antagligen icke känd ryssk krigsfotograf.

Anders F. Eriksson 2014-01-23 23:16

Oavsett det är det inte OK att publicera bilderna i en blogg på FS ... http://www.fotosidan.se/cldoc/rules-gallery.htm

2014-01-23 23:16 gorred

Intressant läsning!

2014-01-23 23:35 Tomasz

Allt jag läst och sett i din blogg hittills är inget annat än imponerande. En massa elände men ändå en lisa att ta del av, det stillar min oro; det finns folk som bryr sig och kan berätta.

Men, är det sant att Capa var den ende fotografen ombord på landstigningsbåtarna? Jag satt nyss och kollade en dokumentär på BBC där det hade filmats en hel del på stränderna vid Normandie. Fast han kanske var den ende stillbildsfotografen.

Ha det gott! /Thomas

2014-01-24 08:04 per-erik åström

OK, tack för alla kommentarer. Jag tänkte mig inte för.... har nu tagit bort alla "citatbilder" i bockinlägget om Capa, alltså de bilder som inte är mina. Och lovar härmed högtidligen att aldrig göra om misstaget.
Mina egna bilder duger gott.

Vad gäller Capa och landstigningen i Normandie så var han faktiskt den enda stillbildfotografen i landstigningsbåtarna. Detta enligt vedertagen uppgift. En vansinnig risk han tog.

En sak till, eftersom jag är ny på Fotosidanbloggen - jag är helt överväldigad över responsen. Kul!
Kommer mer alldeles strax....

mvh/per-erik åström

2014-01-25 00:30 gunte

Intressant läsning..och hästbilden är nog den bästa hästbild jag sett på länge...
Mv/Gunte

Svar från per-erik åström 2014-01-25 07:19

Tack Gunte.
Med vänlig hälsning,/per-erik

Bloggar

Om Robert Capa och en rysk skitkamera

per-erik åström

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv

Bloggar

Om Robert Capa och en rysk skitkamera

per-erik åström

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv

Kategorier