Ett analogt minne

Nu är det många år sedan jag jobbade i mörkrum, så länge sedan att det känns som ”min fotografiska barndom”.

Men vid närmare eftertanke minns jag inte främst framkallare, fix och skölj utan mer själva tidskänslan.

Minnen av en tid då allt, precis allt, var analogt och jag stod nätterna igenom i mörkrummet och långsamt tog fram mina bilder under den gulröda lampans sken. Det var ett koncentrerat och meditativt arbete, långt innan störiga mobiltelefoner hackade upp tillvaron.

Minns också att musiken, som var mitt enda sällskap, oftast var radions nattmusik..

Men också LP.n med Muddy Waters tunga blues på albumet ”After the rain”.

F ö ett av de snyggaste omslagen som någonsin gjorts, med en bild ursprungligen tagen av framlidne fotografen Victor Skrebneski.

Tittade ofta på det omslaget medan bilderna torkade eftersom det stämde så väl med den musikaliska tyngden i Muddy Waters musik.

Bilderna jag presterade blev lite si och så, vilar sedan länge i kartonger nere i källaren. Håller nog inte riktigt idag.

Men Muddy Waters inspelningar håller garanterat i en evighet.

Bilden ovan tog jag för ca 40 år sedan.

Bilderna nedan är Victor Skrebneskis. Det övre är hans original och det andra omslaget till ”After the rain”

Turbo56 2026-01-15 18:29

Tiden går så rasande fort, när jag tänker efter så är det mer än 40 år sedan jag arbetade i mörkrum senaste, jag kommer ihåg stämningen, ljuset och så klart musiken i bakgrunden, dock inte Muddy Waters i mitt mörkrum.
Mest kommer jag ihåg känslan när jag arbetade med bilderna, skuggning och belysning för att skapa de där effekterna som jag ville få fram, ibland blev det bra och ibland inte.
Det är skillnad mot dagens teknik där man kan ångra sig och börja om när som helst, man kan växla mellan färg och svartvitt med ett klick på tangentbordet.
Tekniken för att skapa bilderna skiljer dock inte så mycket, jag gör precis samma saker men med andra verktyg.
Bilderna från förra årtusendet, de har jag kvar.
Ha en fin kväll.

Svar från per-erik åström 2026-01-15 19:02

Tack Stefan. Det man försökte åstadkomma då med pjattar, olika papper, blodlutsalt etc åstadkommer jag så mycket bättre (och snabbare) framför skärmen idag. Samma när jag skannar gamla negativ. Det blir så otroligt mycket bättre med ”digital kopiering”. Men den där ”känslan” av mörkrum är jag glad att få ha varit med om.
Allt Gott/per-erik

mombasa 2026-01-15 20:14

Ja, mörkrummet som en magisk miljö. plasket från sköljen, det röda ljuset. doften av olika kemikalier. Svordomarna över damm och fnas överallt.
Jag hade turen att ha tillgång till ett "kommunalt mörkrum" under mina år som teckningsmajje. Som vi sa, statens kaka är liten men säker. Ett gratis mörkrum uppvägde i någon mån en snål lönesättning. Those where the days. Blir till att plocka fram Muddy på nåt sätt.
Ha det gott
/Gunnar S

Svar från per-erik åström 2026-01-15 20:41

Muddy är en husgud för mig, men som min kära hustru inte håller högt. Samma med Lasse Stefanz (som jag också gillar). Men vi gillar båda 70-talsdisco...
En gång när vi precis hade träffats och var på Fasching pekade jag på ett fotografi av Muddy Waters (taget i Södertälje på spelningen i Södertälje 1976) och frågade om hon visste vem det var. Vilket hon inte visste... MEN någon vecka senare hade hon letat upp fotografen, köpt en kopia som jag fick i gåva. Detta imponerade stort på mig för 32 år sedan, Att hon sedan inte gillar musiken kan jag leva med.
Allt Gott/per-erik

MattiasL 2026-01-16 02:28

För mig var tidkänslan ganska hetsig i mörkrummet. När jag senast jobbade regelbundet där, var det i ett mörkrumskollektiv vid Fridhemsplan. Jag bodde och jobbade då på Munsö och höll alltid på att missa sista tunnelbanan till bussen som tog mig hem mitt i natten. Ibland blev jag tvungen att sova på labbsoffan. Mer fridfullt om man har det hemma gissar jag.