Med ny iFåån i tunnelbanan

Jag är på väg i tunnelbanan i rusningstrafik. Alla, bokstavligt alla, är som vanligt nedgrävda i sina mobiler.
Så även jag i min nya iFåån.
Noterar nånstans vid Slussen och i nåt sorts newsletter att Apple i dagarna har betalat in de 13 miljarder euro som man hade i restskatt till Irländska staten.
13 miljarder euro är ca 130 miljarder kronor grovt räknat... mer än dubbelt så mycket som svenskt rättsväsende inklusive polisen kostar årligen. Svindlande summor som ändå bleknar med tanke på att att den lilla luren sålt mer än en miljard enheter sedan den lanserades för nio år sedan.
Det motsvarar lite drygt 300 000 sålda telefoner per dag. Som om Malmös befolkning varje dag skulle köpa en ny telefon från Apple i nio år....
Tanken svindlar till innan jag tar bilden och som vanligt kliver av vid Hornstull.

Det här har jag längtat efter

När jag ställer ut bilder har jag brukat göra en liten bok med de aktuella bilderna. Ofta har jag gjort böckerna på amerikanska Blurb eller hos Crimson i Fruängen. Det blir fina saker, härligt tryck med stor frihet vad gäller layout o s v. Men det blir av nödvändighet dyrt att trycka några enstaka ex, alldeles för dyrt både för mig och för dem som köper böckerna.

Men nu har jag upptäckt en intressant genväg - Fotojournal hos Crimson. Det är en 24-sidig produkt på naturfiberpapper i A-5 format som bara kostar en hundralapp. Jag har precis fått hem ett testexemplar jag gjorde online häromdagen för att testa. Det blev en om inte utmärkt enastående så faktiskt helt ok liten trycksak. 

Pröva själv när du har en liten fotografisk samling som du vill ge bort, sälja eller bara spara. Jag gillar det.

OBS - för att du inte ska förledas tro att detta är en ren produktreklam för Crimson avstår jag från länken, den får du själv leta upp. Bilderna är också tagna med jpeg rakt ur kameran och redigerade i en iFåån-app för att du inte ska tro att jag glassat till det hela... 

I valtider

"INGA RASISTER PÅ VÅRA GATOR!"

Min dotter och jag protesterade för fyra år sedan mot Nordiska Motståndsrörelsens manifestation i Kungsträdgården i Stockholm.

Lika aktuellt idag som då.

Vad menas?

Det här är en bild av min dotter och hennes sambo. Siri föddes på SöS i Stockholm för snart 30 år sedan och hon är svensk medborgare. Han - min svärson, föddes i Teheran för drygt 30 år sedan och kom till Sverige som flyktingbarn i treårsåldern. Han innehar därför, enligt iransk lag, iranskt medborgarskap förutom det svenska, precis som ungefär 100.000 andra svenskar med iransk bakgrund.
Sverigedemokraterna vill nu avskaffa dubbelt medborgarskap (undantaget Norden).

Vad innebär då detta? Och särskilt med hänsyn till att iranskt medborgarskap aldrig går att avsäga sig hur gärna man än vill. Innebär det t ex att min svärson inte kommer at kunna rösta i framtidens SD-Sverige?
Jag skulle gärna vilja ha ett begripligt svar från dumskallarnas sammansvärjning...

Efter Planket

foto: Tomas Holmqvist

Det var nog det bästa PLANKET någonsin i helgen. Jag ställde ut under söndagen och var rejält omtumlad. Hundratals bilder av hundratals fotografer från superproffs som Paul Hansen till för mig helt okända amatörer med en genomgående mycket hög kvalitet. PLANKET är kort och intensivt men  framförallt är det möten mellan gamla vänner och nya bekantskaper. PLANKET är en passionerad gemenskap kring fotografisk bild under några få timmar. Lite som en hastig avstämning av "läget", nästan som när man oväntat stöter ihop i ett gathörn och växlar några ord och lite hastigt skvaller.

Några av "oss" finns inte längre med i matchen, har lämnat in för gott. Gamla kompisar från Strömholms fotoskola är döda. Strömholm själv skulle ha blivit 100 i år men många ur gamla SAFTRA-gänget finns inte heller längre. Yngve Baum likaså. Andra har lämnat fotografin, pysslar med film eller nåt annat. Micke Berg, den gamle räven, alltid lika rolig att surra med, verkar t ex helt ha lämnat "riktiga" kameror för gott till förmån för mobiltelefonen. Någon annan är djupt inne i gammal analog teknik, våtplåt osv. Själv envisas jag med det enda jag kan, dokumentär fotografi i svartvitt, visserligen med digitalkamera numera men printarna blir ändå likadana som de jag lärde mig göra i skarven mellan 60/70-talet. Jag är liksom fast för gott i den på många sätt utdöende och absolut olönsamma traditionen. Fick dock många uppskattade kommentarer för mina porträtt av flyktingar av förbipasserande, vilket kändes både glädjande och inspirerande.

En annan tradition för mig var Galleri Mazarin i Söderhamn, ett entusiastiskt gäng som envist höll i ett fotografiskt galleri i det numera stängda Rådhuskonditoriet i stan. I nästan 40 år höll man på.

Rådhuskonditoriet i Söderhamn var ett av de där fiken som fanns kvar sedan sent 40-tal. Kanelbullar, mazariner, gott kaffe, galon, plastblommor och en gammal jukebox. En stund för sig själv, minnen och nostalgi. Folkhemmet som jag minns det som barn när man kunde sitta i timmar med en sockerdricka och framtiden var som en enda oändlig och outforskad grusväg bort mot någonting större och okänt. 

Jag ställde ut ett par gånger där på Galleri Mazarin, både på 80-talet och för sex år sedan. Principen var enkelt; ingen kostnad men lämna kvar en bild till dem som höll i galleriet. Bilder som sedan hängde kvar på väggen.

För två år sedan stannade jag till på Rådhuskonditoriet innan det stängde ner Tog en snabbfika vid bordet där min handkolorerade clownbild var prydligt parkerad. Nu är som sagt fiket stängt. Hoppas någon tog hand om bilden och har glädje av den.