Tankar och reflektioner om inre och yttre bilder

Den glömda sången

Inget av det som hände denna eftermiddag ska han komma ihåg.  Hans mamma och jag  kommer att minnas. Den gamla damen kommer inte att glömma, inte heller den unga flickan.   Men hos honom kommer händelserna att gömmas långt bak i hans huvud, kanske helt glömmas.  Eller kanske blir det så att han någon gång i framtiden får en glimt igen av just denna eftermiddag.  Otydligt men inte helt obekant , kanske kommer det vara likt en sång vars namn han glömt men där enstaka toner  får honom att minnas känslan. Hur han älskade sitt liv och sin värld och hur världen var vänlig tillbaka.  Kanske kommer han säga att han gillar blåa eftermiddagar utan att han riktigt vet varför. 

 

Dottern och jag har gett oss in till staden.  Sonen hennes gillar just nu mest av allt att vara bland människor så Lilla Torg verkar vara en bra ide.  Det är en blå  och vacker november eftermiddag, ovanligt varm för årstiden. Lilla Torg är fyllt av liv när vi kom dit. Kajorna småpratar försiktigt medan de gör sig klara för natten. Vid träden utanför KappAhl sitter två män och spelar. Musiken är vacker och folk som hör kommer i en liten men strid ström fram till dem  och visar sin uppskattning genom att ge  pengar. Man kan nästan ta på känslan av lugn som sprider sig över torget. Tiden saktar in. 

 

 

 

Ljus som kommer upp ur marken är nytt för honom, han går runt och lägger handen på alla.

 

 

Därborta låter det fint, det är värt att kolla vidare på.

 

 

 

Många går dit och böjer sig ned vänder om och går därifrån, han ser det ,blir nyfiken , går närmre men vågar inte gå ända fram.

 

 

Sen dyker en kompis upp. De har aldrig setts förut men han ser direkt att de är av samma sort. 

 

Kompisen är avvaktande  och  inte ens vänliga vinkningar lättar upp situationen.

 

 

Kompisen  har sina systrar med sig och de tre går iväg mot en bänk, sätter sig för att lyssna på musiken. Han har  dock inte gett upp utan följer efter.

 

 När den ena systern reser sig får han syn på henne och faller genast i trans och glömmer kompisen. En lång stund står han där och bara ser på henne.

 

 

Sen sträcker han upp sin hand och hon tar den.

 

Han har bestämt sig och för henne snabbt ut på torget. Hon följer honom skrattandes.

 

Det går undan mer än vad bilderna visar och de försvinner snart långt ut på torget,

 

 

 

 

Till slut har de gått runt och nått fram till fönstren vid KappAhl. Där har en äldre dam slagit sig ner på sin rollator för att lyssna på musiken. Hon hälsar vänligt på honom  och den unga flickan. Kompisen har nu tagit sig ner från bänken och tittar långt efter dem. 

 

Nu är han färdig med promenaden och släpper den unga flickans hand och springer själv en stund. Han verkar nöjd och lamporna på hans skor syns lång  väg där de blinker fort och rött.

 

Vad jag inte har på bild är när han vänder tillbaka till den äldre damen med rollatorn. Han vill hälsa på henne igen och det slutar med att hon tar honom i famn och pratar länge med honom. Det  blev inga bilder av detta hans nästa möte, det var för långt bort och hon hade ryggen mot mig och jag ville inte störa bara för att få en bild. Efter detta tog hans ork slut och vi for hem.Tre dagar senare vi alla i kön på ICA när samma dam känner igen honom och kommer fram.  Han verkar känna igen henne också. 

Jag tänker att  just denna tid i  barnens liv är magiskt (  eller borde få vara det ). Denna tid mellan ett och två år.  De verkar må så bra då. Jag fascineras  och förundras  av denna livskraft de besitter . Jag hoppas att åtminstonde fragment av denna hans tid mellan ett och två skall finnas kvar hos honom.Som toner från en bortglömd men älskad sång. 

 

 

 

 

Inlagt 2014-12-10 10:52 | Läst 4184 ggr. | Permalink

"Vilket underbart inlägg ! Man ville inte att det skulle ta slut. Jag förstår att det behövs lite lampor på fötterna eftersom det verkar finnas så mycket spring i dom :-) ing-marie"


(visas ej)

Vad heter Disneyfiguren Kalle A*** i efternamn?
Så fin berättelse och underbart att få följa helachistorien i bild! Det är klart att det här kommer finnas i honom hela livet, kanske inte som ngt han minns i vår vuxnas mening men som en grundsten som bygger en positiv bild av människor och världen, något man törs utforska. Hälsningar/ Björn T
Svar från Annelie Worgard 2014-12-11 16:22
Tack Bjorn. Jag tror nog oxå dagar som denna bildar bra byggstenar inmbords oavsett om de koms ihåg eller ej
Väldigt fint skrivet och även berättat i bild. kanske hans allra första kärlek förutom den till mamma och mormor då förstås.
Svar från Annelie Worgard 2014-12-11 16:24
Tack Margareta, mycket möjligt att detta var en kärlekshistoria från hans sida....han stod säkert en minut eller så och bara såg på henne innan han sträckte upp sin hand :D
En underbar berättelse med härliga bilder! Och plötsligt upptäckte jag att det hela utspelar sig i "min egen stad" ;-)
Svar från Annelie Worgard 2014-12-11 16:29
Tack Christer, för titt och kommentar...och din stad är en fin stad , trevlig och mycket bra affärer...tycker jag. Och Lilla Torg är väldigt trevligt att stanna till vid .
Hej Annelie
Det är sådanna berättelser som gör FS bloggen till något speciellt för mig. Det faktum att de bifogas några trevliga bilder gör det ganska super
Små människor utan fördomar och helt öppna för omvärlden - så kan man bara vara glad och öm om hjärtat
Hälsningar från morfar Erik / DK
Svar från Annelie Worgard 2014-12-11 16:30
Tack Erik, jättekul att höra dina kommentarer, gjorde mig glad! Och visst är de här små helt speciella...oavsett om man är mor/farmor till dem eller ej.
Härlig berättelse ur den lilles perspektiv! Ja, det små lever så i stunden och är så fulla av nyfikenhet och förundran vilket du skildrar kärleksfullt och underfundigt.
Jag är säker på att fragment sitter kvar i minnet och det kommer att finnas där för honom. Ni har haft en mysig tur på torget och det var roligt att du delade med dig :-)

Hälsningar/Kirsten
Svar från Annelie Worgard 2014-12-11 16:30
Tack Kirsten. Det var verkligen en mysig dag
En fin berättelse om en betydelsefull dag i både ditt och pojkens liv. Bilderna är kalas.
Svar från Annelie Worgard 2014-12-11 16:31
Tack Ernst-Göran blir glad att det gillas . Jätteglad
Vilka trevliga bilder och en härlig berättelse om en dag Ha en skön kväll : ) // Gert
Svar från Annelie Worgard 2014-12-11 16:32
Tack Gert. Tack för kommentar och titt. Önskar dig en skön kväll ikväll.
Vilket underbart inlägg ! Man ville inte att det skulle ta slut.
Jag förstår att det behövs lite lampor på fötterna eftersom det verkar finnas så mycket spring i dom :-)
ing-marie
Svar från Annelie Worgard 2014-12-11 16:33
Tack Ing-Marie, vad glad jag blev av vad du sager att du inte ville att det skulle sluta. Jätteglad.
Det var ett rart inlägg! Och även om han inte kommer att minnas så finns ju bilderna kvar. Vad bra att du var med där med kameran. Tjejen var med på noterna, annars kan ju ungdomar i den åldern tycka att allt är pinsamt:)
Svar från Annelie Worgard 2014-12-11 16:34
Tack Catharina. Nä hon visade Inga tecken på att tycka det var pinsmat, tvärtom, hon verkade tycka det var lite kul.
Så medryckande berättelse och inkännande med killen!
Charmigt med en liten som har så lätt att ta kontakt, han ser väldigt plirig och mysig ut på bilderna!!
Svar från Annelie Worgard 2014-12-11 16:35
Tack Ann-Sophie blir glad för kommentar och titt och ja han är mysig just nu.
Fantastiskt fin o vacker berättelse i ord o bild, det är krut i den lille! Det är intressanta tankar om detta med vad man kommer ihåg av sin barndom, jag tänker ofta tillbaka o försöker minnas, o det är ju en massa fragment som oftast är svåra att tidsbestämma, men troligen minns man nog egentligen inget från när man var riktigt liten, finns säkert forskning på det!
Må gott, LO
Svar från Annelie Worgard 2014-12-11 16:37
Tack LO. Blir glad. Ja det är intressant med våra minnen och vad vi minns / inte minns...eller vad som väcker och trigger ett mine man inte visste man hade.
Bra...
Må så gott
/Hans-Åke
Svar från Annelie Worgard 2014-12-11 16:37
Tack Hans-Åke...blir glad för titt o kommentar :)
UNDERBART alltihop!!!
Kul att äga en kamera , eller hur!
Svar från Annelie Worgard 2014-12-11 16:38
Tack Lena, ja att äga en kamera och möjligheten att minnas via bilder är helt klart en av de batter grejerna I mitt liv :)
Ett trevligt bildreportage där bild och text bär varann på ett fint sätt.
Mvh
/Per
Svar från Annelie Worgard 2014-12-13 21:36
Tack för titt och kommentar Per :)
Vilken härlig livsbejakande berättelse och fina bilder! Kul att följa den lilla parvelns äventyr. Förutom alla bilder på pojken, så är sista bilden också jättevacker. Kul med bilder från Kristianstad, där jag jobbar, så det är en hemtam plats för mig.
Ha en bra tredje adventskväll!
Bjarne
Svar från Annelie Worgard 2014-12-15 00:08
Tack Bjarne, glad blir jag hför kommentar och titt. Kul att höra från folk, nu du och Christer, som känner till Kristianstad. Jag börjar mer och mer känna igen mig och gillar staden. Sista bilden blev jag glad över...det var så fint med träden och den blåa eftermidagshimlen som sakta mörknade
Oj vad fint Annelie, en ren njutning att läsa denna text och samtidigt kunna följa allt med dina bilder. Sådana ögonblick borde alla få uppleva varje dig, oavsett ålder.
Svar från Annelie Worgard 2015-01-05 13:08
Tack Ingemar! Blev glad av kommentar om än sen med att säga det :).
Jag blev rörd av denna berättelse i bild.
En skildring en helt vanlig dag i ditt och pojkens liv men ändå inte.
Det är du som alltid minns denna stund till glädje hela livet.
Jag känner inom mig din glädje ...för jag har fått två barnbarnsbarn i den åldern.
Ett mirakel.
Önskar en mysig helg på alla sätt
Gun-Inger
Svar från Annelie Worgard 2016-03-25 20:23
Tack för fin kommentar...ja barnbarn/barnbarnsbarn får en att se livet på nytt ....barnbarnsbarn, vilken dröm att få vara med om det :)
Gun-Inger Arvidsson 2016-03-25 20:39
Det trodde vi aldrig själv..
Mirakel som jag skrev..
Gia