Ett ljus , många färger

Tankar och reflektioner om inre och yttre bilder

Septembers ljus i Bohuslän

Bilder från en inspirerad helg på västkusten. En plats jag känt till i snart 40 år och som sett mig som nykär och sen som småbarnsmamma. En plats vi återkom till år efter år tills dess vi flyttade till skogarna i norra Vallentuna, det var ett kärt återseende denna helg.

Septemberljus smyger sig på 
över klipporna seglar måsar på tysta vingar
eoner av tid möter skimrande hav
i varje våg bryts evigt mot nytt
det tar tid att gå längs evigheten
här är mina fötter små och lämnar inga spår
andetagen djupa och lyckliga
jag är välkomnad och känd av själva urberget
kanske är detta sista gången jag går här
jag bryr mig inte
nu är jag här
igen

Som levande varelser sträcker sig klipporna ut i havet

Väckers fyr

Ett hav i havet

Ser ni hägern?

Och rådjuren?

Här har det ätits färska räkor i kvällssol för länge länge sen

Kvällsljus

Postat 2018-09-13 16:57 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Lite om rävar och ringblommor

Det luktar ringblomma sa räven
sommaren är slut svarade jag
snart kommer frosten
de är tåliga och bra mot skabb
jaha sa han och vek in i skogen igen

Trevlig kväll alla goa människor därute!

Postat 2018-09-03 20:56 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Att sitta ner bland kompisar hjälper mig att koppla av

Jag har ett ständigt pågående fotoprojekt. Det är att fotografera flygande humlor, bin och fjärilar.

Detta projekt har pågått i flera år. Jag ser inget slut på det.  Även om bilderna blir väldigt likartade så är stunderna  med dessa små beroendeframkallande. Det är så roligt så (ni som inte provat) anar inte. Ni som har provat vet nog en del vad jag pratar om, fast ni kanske har andra perspektiv. Det är OK. Fungerar för mig som en mycket aktiv meditation. En timme eller två med dessa kompisar är en stund där det inte finns utrymme för malande tankar, oro över framtiden, eller funderingar på saker man tycker är fel.  För om du inte fokuserar på nuet när du sitter bland dem...då får du inga bilder värda namnet med dig hem. Tom en trasig hårddisk med massor av bilder på reducerades till ett  överkomligt problem.Fast då när det hände åtgick hela dagen för att kunna släppa taget om de försvunna bilderna.

Jag är alltid fräsch som en daggig nyponros när stunden är över.  Inuti menar jag då, utsidan kan vara både svettig och rödkindad. All energi åtgår till att sitta still och fokusera på att få ner avtryckaren när de små passerar det förvalda skärpedjupet.  Det finns ingen plats för tankar av vilket slag de än är.  Sen får man ju sitta ner mitt i sommarens överflöd med blommornas alla färger och former. Eller att stå under äppelträden när alla alla har flugit in från hela grannskapet. Då står man som i en brummande, rumlande flygplats. Bara det är en upplevelse i sig. Jag har bara haft goda stunder tillsammans med dessa små. Med kamerans hjälp är nu dessa stunder något jag längtar efter. Klart det då känns som dessa små är ens kompisar.  Dessutom är de ju så nyttiga för allt och all.  Utan dem är vi ingenting. Kan man annat än vara (eller vilja vara) kompis med dem. Här nedan kommer en kavalkad från projektet.

 Fin färg på bakgrunden är ju aldrig fel.

Rund och god skall humlan vara.

En extra utmaning är att få till bilder tagna framifrån. Det är svårt. De vill inte flyga mot hinder.

Här ser rumpan hans ut som ett ansikte...tycker jag.

eee

Här har en snäll själ , livskamraten min, sett till att solen inte steker min hjärna. Han har ett oändligt tålamod med mitt fotograferande.

Utan kameran hade jag aldrig hunnit med att se att fjärilarna ibland ser ut så här när de flyger.

Deras prilliga prickiga ögon är en upptäckt i sig.

Undrar om det är mig han ser nu, känns nästan så. Snabbt viker han av.

 

Det var allt för idag!   Flyg väl och bromsa inte i svängarna.

 

 

Postat 2018-08-28 16:19 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

December eftermiddag mellan Jul och Nyår

Andas mitt barn. Skynda inte. Inte nu. Det finns inget att missa. Ingen annan stans att vara än här. Himlen färgas av den nedgående solen. Allt är stilla, allt är vackert. Det är December mellan jul och nyår. Året är klart. Det blev som det blev. Idag var en bra dag. En dag att andas långa djupa andetag och slappna av.

Andas med dina händer, dina öron, med allt som är du. Känn kylan som är på väg in. Se örnarna därute i skymningen.

Där långt bora sitter de, väntar stilla på natten. Som små nästan osynliga streck på stenarna. Himlen är streckad av världsresenärer som med glödande solnedgångsstreck  färgar skyn.

På andra sidan hamnen har världen blivit blå och rosa. Som finaste täcket i barnkammaren. Allting har stillnat. Dina andetag saktar in.

Hamnbassängen färgas av rosa kopparsken och änderna simmar sakta ut ur ditt synfält.

Blå timmen har börjat för Hanöbukten men än kan svanarna finna föda.

I söder glöder himlen stilla ännu några minuter.

Gott Nytt År allesammans.

Postat 2016-12-30 19:46 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Man borde ta en håv och fånga in dem

Efter att ha stått länge och sett dem kämpa uppför det lilla vattenfallet, som var en byggd laxtrappa, var  både maken och jag, rätt tagna. Om och om igen hoppade de och föll  tillbaka ner i ån. Efter två dagar , för vi var tvungna att komma tillbaka en dag till , var vi fyllda av en beundran som var svår att sätta ord på.  Beundran över en annan varelse, helt olik oss själva men ändå i färd med att göra något man kunde känna igen sig i. Liksom stånga huvudet mot väggen.....som det såg ut i alla fall.

 Ingen av oss hade någonsin sett  detta utanför TV rutan men här var de nu, mitt inne i bokskogen, med solen som strilade ner genom höstgula löv. Vilka hjältar, de misslyckades mer än de lyckades och ändå bara fortsatte de. Vilken kraft och vilket fokus. Jag skall aldrig mer påstå att jag har en uppgift som är mig övermäktig. Ibland stänkte de ner mig när de hamnade bland  stenarna på kanten och fick vridhoppa sig tillbaks i vattnet igen. Sen ett nytt försök. Oavbrutet timme efter timme. Under timmarna vi var där såg vi bara en öring ta sig hela vägen upp.

Man borde ta en håv och fånga in dem , lyfta upp dem och låta dem simma vidare, där uppe där allting lugnat sig....tänkte jag. För att i samma stund som tanken kom inse att detta kanske var det roligaste de visste på hela året. Att uppfyllda av dolda krafter som de inte förstod utmana sig själva och forsen. Eller så var det bara instinkt.  Fast vad är det som säger att man inte kan ha roligt fast man utför instinktiva handlingar. Kanske att uppleva livet som roligt är en instinkt....

Även om jag alrig mer får se detta skådespel hoppas att jag någonstans inom mig alltid kommer bära bruset från den lilla ån och den tysta totala målmedvetenhet som dessa varelser uppvisade. Det var magiskt att få vara med om detta och jag hoppas att det blir fler gånger. Den som lever får se. dagen led mot sitt slut och vi drog oss ned mot havet för att se var de hade kommit från.

 

Mysteriet blev inte mindre när man stod vid set stora havet och insåg att här hade de kommit från och med lukt eller något annat sinne känt igen sin lilla åmynning och simmat in.

Postat 2016-11-02 19:04 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
1 2 3 ... 10 Nästa