Tankar om våren och tranorna som ropar i skymningen
Medans jag funderar på hur jag skall starta upp bloggandet igen meddelar fåglarna bryskt att de bryr sig inte. De tar vår och tvåar sig allt de kan. Det är det viktiga. Att hälsa våren och att tvåa sig. Om ni som läser inte förstår vad jag menar, kolla fåglarna runt ikring er ....de vet. De vet en massa om viktigheten av att ta vår. Antalet vårar man får vara med om är begränsat. Så hellre än att huka i rädsla...ropa mot fullmånen och våren. Låt ingen eller inget ta ifrån dig rätten att vara . Lyssna inte för mycket på det som skrämmer, då tappar du våren.
Jag har nytt jobb. När jag började det i december 2014 blev det snålt om tid för sånt som foto och blogga. Mesta av min tid går åt till att hitta runt i nya jobbet. Därav min blogg tystnad. Men nog om det. Jag har ett jobb, det är bra så. Jag tog ledigt påskveckan, nu när jag kommit till mitt nya ställe ville jag ha en vecka samtidigt med flyttfåglarnas ankomst. Jag har haft en dröm i ett par år nu, jag vill möta tranorna när de anländer till Sverige. Förra året försökte jag...ingen lycka...inte en trana nere vid Skånes sydkust när jag var där. Tänkte när vi for ned mot Kåseberga igår att det skulle bli så igen. Men så fel jag hade.
Det tog inte lång stund innan den första vågen av tranor syntes mot himlen, man kunde till och med höra dem när de närmade sig. Så även om bilden nedan bara visar små svarta prickar så får ni liksom tänka er....eller låta bli om det här med fåglar är tråkigt :)...men för mig var det en mäktig upplevelse, här kommer de, rad efter rad. Sista plats innan Sverige var NordTyskland, träsken i Rugen.... I Februari startade de från Spanien. Den här flytten har de gjort varje år vid den här tiden för längre än de kan minnas. Jag skulle så gärna vilja veta om de känner glädje över att vara framme...eller om de bara flyttar fokus mot nästa mål. Hursomhaver, jag glädjer mig. Njuter av att våren är här.
Medans jag väntade på nya tranor såg jag kråkan på masten. Tyckte den var lite rolig. Den kollade in mig.
Han konstaterade att jag var av väldigt lite intresse i hans värld. Flög sin väg. Det gillar jag...att de struntar i mig, de är så fullt uppe i sitt eget. Då känner jag mig som en betraktare av ett fantastiskt skådespel, inte en inkräktare som stör men en betrakare som ser.
Vid hemkomsten till Kristianstad såg vi i solnedgången denna flock passera över bilen.
När vi kom hem väntade denna utsikt genom väster fönstren...och ja jag vet solnedgångar är banala och skall inte visas upp...men jag struntar i det , vem vet hur många solnedgångar jag har kvar. Denna var till och med av kalibern att barnbarnen kommenterade den, med ett wow, och barnbarnen är ganska kräsna. De tror ju att de alltid kommer att ha tiotusen solnedgångar till att uppleva. Jag tycker mer och mer att sådant här för mig går från att vara en klyscha till att bli det jag vill vara i.
Må så gott alla som till äventyrs läser detta. Ta hand om er, njut av påsken och gör sånt som ni mår bra av.
MvH/J-O
Hälsn!