En webblogg av David Elmfeldt kring fotosidan.se, foto, community och annat mys.

Resultatet eller vägen dit!?

Jag la upp en bild på en annan bildkritiksajt för någon månad sen. Jag valde självklart en av de bilderna jag kände skulle ha stor chans att komma med. Det var ett porträtt som jag kände mycket för och som jag uppfattade som bra.

Porträttet var taget med mellanformat och på sv/v film. Jag hade inte fotograferat mycket med den kameran, men jag minns hur jag imponerades av de korta skärpedjupet, svårigheten med spegelvänd sökare och känslan av den tunga kameran. Fotograferingen var viktig och jag hade gjort rejält med research. Det var 30 mil dit med bil i tidig morgon. Jag hade flera bildidéer i huvudet. Dagen blev lång med modellen. Jag körde blandat småbild digitalt och den mäktiga mellanformataren. Jag var nöjd med många bilder, inte minst på grund av hur bra modellen blev på bild. Dessutom var hon en imponerande atlet. Man kan säga att hon gjorde starkt intryck på mig. När jag åkte hem på kvällen så var jag rikigt trött, men nöjd. Ett par dagar senare var filmen framkallad. Kontaktkartorna visade flera bilder som jag gillade. Bildredaktören och redaktören var också nöjda. Mina bilder publicerades stort i det flersidiga reportaget (det blev ett omslag också) och jag kände mig mycket nöjd. En av bilderna som publicerades i tidningen var den jag skickade till bildkritiksajten.

Svaret på bildkritiksajten dröjde någon vecka. Det blev refusering - kompositionen kunde förbättras! Det sved såklart och jag min första tanke var så klart, hur kan de refusera den bra bilden!? Den har ju blivit publicerad och jag har ju lagt ner en massa arbete.

Jag funderar på det hela mycket under ett par dagar. Efter ett tag så slår det mig. Var kanske bilden inte så märkvärdig egentligen!? Kanske var det så att slitet under dagen och hur jag imponerades av modellen som grumlade min bedömning av bildens kvaliteter!? Adderade jag in dessa känslor i bilden medan andra bara såg ett klassiskt porträtt? Lite det som ofta barn- och kattbilder kritiseras för.

Jag tycker bildkritiksajten kan ha gjort något bra. De fick mig att kliva tillbaka och vara mer självkritisk, samtidigt som de bedömde bilden och inte vägen dit.

Inlagt 2007-11-22 09:44 | Läst 4340 ggr. | Permalink

Fotosidan uppskattar att du diskuterar våra artiklar. Håll en god ton och håll dig till ämnet för ett bra debattklimat.



Logga in för att kommentera

Fast sen kan ju en bild vara väldigt bra på ett ställe, t.ex. i en tidning som du nämner men ändå inte passa på alla andra platser. Det betyder kanske inte att du adderade in fel känslor för bilden? Ens egen känsla tror jag inte är fel, men om man däremot krävde att alla andra skulle sympatisera med den skulle det nog bli tokfel.

Fast självkritik är bra ändå och refuseringar kan man nog ha nytta av för att förstå i vilka sammanhang vilken bild gör sig bäst. Tror jag..

Men frågan i rubriken svarar jag utan tvekan resultatet på iaf.
Här kanske man tangerar det Robert Frank mfl talat om,
att en tidning ofta har andra utgångspunkter än det konstnärliga i sin bildbedömning,
beroende på sitt uppdrag....

Sedan kan man som sagt bli bländad av motivet..

Och att då få synpunkter från någon som står helt fritt,
det kan vara bra...
/Bengan
Det är ju sant som du skriver.. Ofta har man ju vissa känslor för sin egen bild som den utomstående betraktaren inte har en susning om.. Och visst påverkar väl känslorna ens eget sätt att se på resultatet.. Därför ska man kanskeinte hänga läpp alltför mycket om man får en bild som man själv tycker är jättebra, refuserad?? Men det kan ju vara bra att försöka analysera bilden ur ett "utomstående" perpektiv.. Intressant fundering.. Tack.
//Micke
Min kommentar verkar ha försvunnit.. o well. Även om man bör lyssna på kritik får den ju inte ta överhanden så att den dödar kreativiteten. Det finns alldeles för gott om fotografer som är så självkritiska att de slutar producera eftersom de oroar sig för mycket vad andra ska tycka.
Det är mycket stor skillnad på en publicerad bild i en tidning och tex att skicka in den för bedömmning. Många av mina bilder till den tidning jag jobbar för nu skulle inte gå att skicka in hit till exempel. Men känslan man bygger upp måste anser jag få styra ditt sätt att tolka det är väl det som är ditt personliga bildspråk. Håller med David ibland blir det för mycket. Man blir för imponerad av"modellen"/bert
Tack David, för ditt inlägg. det fick mig att tänka i andra banor. Man har ju alltid en personlig relation till sina bilder. Man måste försöka lära sig att tänka på ett annat sätt när man väljer ut bilder.
Mvh Annika
Reslutatet är väl de som betyder mest för kunden, modellen och dej själv, men tydligen av liten betydelse för en "utomstående". "Vägen dit" ser jag nog som din högst egna upplevelse med den betydelse den har (haft) för dej. Tror även att "vägen dit" inte bara är 2 x "30 mil". "Vägen efteråt" kanske är den mest intressanta? Den med lärdom och erfarenhet som varje enskild företelse ger tillbaka. Hoppas naturligtvis att vägen efteråt är din väg mot de mål som ständigt finns längre fram. Res inte för fort bara så du missar nåt...

"Vägen efteråt" är alltså mitt svar på frågan. Även ditt skulle jag tro...

/Leif
Din historia tycker jag visar att bilder ofta behöver ett sammanhang och ett syfte. I ditt exempel var sammanhanget den historia som berättades i tidningen och syftet var att illustrera och kanske förstärka den. I ljuset av sammanhanget och med ett tydligt syfte så kan man komma undan med en taskig komposition, men utan dessa saker - när bilden var tvungen att klara sig på egen hand - så ökade kraven på bilden.

Det här med sammanhang och syfte är tyvärr något som alltid försvinner på bildsajter, och det kanske är tvunget att vara så. Men det är kanske något som inte alla tänker på!