Högsta dammen och högsta vattenfallet

Efter vår övernattning i Evertsberg styrde vi mot Älvdalen som är en plats där skogen, bergen och vattnet möts och skapar vackra naturscenerier. För nästan 50 år sedan tillbringade jag ett antal månader av min militärtjänstgöring på Artilleriskjutskolan ArtSS som ligger vid Trängsletdammen några mil norr om Älvdalens samhälle.

Trängsletdammen är en imponerande konstruktion och är Sveriges högsta damm och mäter 125 meter i höjd. Dammen, som byggdes under 1950-talet, dämmer upp vattnet i Österdalälven och skapar en av landets största vattenmagasin.

Efter att ha fascinerats av ingenjörskonsten vid Trängsletdammen gick resan vidare mot ett av naturen skapat fenomen – nämligen vattenfallet i Njupeskär inte så långt från Norska gränsen. Njupeskär är Sveriges högsta vattenfall och ligger i Fulufjällets nationalpark i Dalarna. För att komma till fallet från parkeringen får man promenera ett par kilometer i vacker fjällterräng. Väl framme står man inför en lodrät klippvägg där vattnet kastar sig 93 meter ner mot dalgången, varav 70 meter är fritt fall. Fallet ligger på runt 900 m öh och omges av kalfjäll. Man får verkligen klart för sig hur stora naturens krafter är och hur liten man är som människa i förhållande till naturen. Efter denna fjälltur övernattade vi på Mörkrets camping i närheten Fulufjällets nationalpark.

Dagen efter gick färden vidare mot Mora. Vi var ju tvungna att avsluta Vasaloppet på ett anständigt sätt genom att passera portalen vid målet i Mora ”I fäders spår -för framtids segrar”.

En rastplats mellan Älvdalen och Trängslet med typisk Dalanatur.

Jodå, både vikt och höjd fungerade för denna bro. Man får tänka i flera olika dimensioner när man kör husbil.

Natur i Älvdalen.

Stugan vid forsen.

När man når Trängslet imponeras man av den väldiga dammen i Österdalälven. På ena sidan vallen en enorm sjö och på den andra sidan en torrlagd dalgång.

Det tog 5 år att bygga dammen mellan 1955 - 1960.

Njupeskärsfallet är 93 m högt och på 70 m av dessa faller vattnet fritt.

Det är en välordnad vandringsled med trappor och broar som leder fram till fallet.

Framme vid fallet mötte vi dessa mycket väldisciplinerade hundar som lät sig fotograferas av matte och andra besökare.

Utsikten från Njupeskär var milsvid över skog och berg i Dalafjällen.

Detta är ett bevis på hur vanligt det har blivit med husbilar. Vid Fulufjällets nationalpark hade man längst säkert 1,5 km utmed den smala landsvägen anlagt nya parkeringsplatser. Den gamla, i och för sig rätt stora parkeringen, räckte inte till på långa vägar.

Efter besöket i Fulufjällets nationalpark hittade vi en en ställplats vid Mörkrets camping alldeles i närheten. Där stannade vi för övernattning. Det är märkligt hur fort dagarna går när man är ute på irrfärder..

Nästa dag nådde vi äntligen Vasaloppsmålet i Mora.

Vid klockstapeln i Mora finns året runt denna Vasaloppsåkare.

Vi åkte Vasaloppet mot Dalarnas kulturelit

Den 6:e till den 12:e juli irrade vi återigen iväg med vår husbil ”Lillsand”. Ja den har nu blivit döpt. Namnet kommer sig av att vårt gamla hus har adressen ”Storsand” så det blev logiskt att kalla vårt nya hus för ”Lillsand”. Förutom att bilen fått ett namn så ”varudeklarerade” vi den också med texten ”Eliassons Irrfärder” i aktern.

Denna gång styrde vi norrut, initialt med kurs Dalarna. Efter några timmars körande hamnade vi i Kläppen, infarten till Sälenfjällen. Efter en titt på kartan insåg vi att vi inte var långt från Berga by där ju starten på det klassiska Vasaloppet sker varje år. Som ett brev på posten dök en skylt med texten ”Vasaloppsvägen” upp. Den var vi bara tvungna att köra och den skulle vara ungefär 6 mil lång och sluta i Mora precis som för Vasaloppsåkarna. Direkt när vi svängt in på vägen möttes vi av en stor orange skylt från Trafikverket. Där stod att vägen skulle breddas, dräneras och förstärkas. Det lät ju jättebra. De första två kilometrarna var också nyanlagd och utomordentligt fin väg. Men sen... Vi fick åka i ett pågående vägarbete med 20-talet stoppljus där det bara var trafik i en riktning. Underlaget bestod till stor del av sprängsten och grus. Den genomsnittliga farten låg runt 20 – 30 km/tim. Precis som vintrarnas Vasaloppsåkare fick vi verkligen kämpa oss fram förbi Smågan, Mångsbodarna, de stora myrarna och Risberg. Dock utan att få någon blåbärssoppa. Strax innan Evertsberg orkade vi inte längre utan vi var tvungna att övernatta. Vi hade ändå inte hunnit längre innan ”repet” dragits. Vi hittade en plan vid sidan av vägarbetet där vi kunde stå tillsammans med en polsk långtradare och några anläggningsmaskiner. Platsen var dock fin just invid en sjö.

Morgonen efter väcktes vi kl. 06.00 av att en grävskopa, en vält, en hjullastare och en massa grusbilar intensivt började bearbeta vägbanken utanför oss. Det var bara att packa ihop och dra vidare.

Vi hade fått nog av den ofärdiga och krävande Vasaloppsvägen. Vi vek av innan vi kom fram till Mora och målportalen med den klassiska texten ”I fäders spår – för framtids segrar”. När vi lämnade vägarbetsområdet i denna del så kunde vi läsa på Trafikverkets orangea skylt att vägen inte skulle vara klar förrän hösten 2026 och på skylten stod att den i nuvarande skick var ”svårframkomlig”  och att tung trafik rekommenderades att ta andra vägar. Det hade varit bra information att ha när vi körde in på vägen från vårt håll.

Istället satte vi nu kurs mot Älvdalen och vidare mot Sveriges högsta damm i Trängslet. Därefter begav vi oss mot Sveriges högsta vattenfall i Njupeskär.

Fortsättning på Dalaturen följer...

För att verkligen visa att vi är ute på irrfärder så lät vi AV-Reklam på Hammarö montera texten med "Eliassons Irrfärder" bakpå husbilen. Samma namn som bloggen.

Den här bilden skulle egentligen ha varit först men här ser man iallafall hur AV-Reklam måttar in placeringen av texten.

I Kläppen i Dalarna fick vi beskåda hur man även mitt i sommaren kan träna skidakrobatik.

Skidåkning också en åretruntsport.

Så här såg Vasaloppsvägen ut under åtminstone 4 mil.

Det gick inte att hålla mer än 20 - 30 km/tim på dessa vägar. Ibland inte ens det. Långa sträckor gick det bara att använda den ena körbanan så det var gott om stoppljus där man fick vänta in sin tur.

När vi närmade oss den klassiska Vasaloppsorten Evertsberg orkade vi inte med att köra längre. Liksom för många av skidåkarna börjar krafterna att tryta när man kommit hit så vi beslutade oss för slå nattläger på första bästa utrymme.

Utsikten var fin på vårt natthärbärge. Det var vi och en polsk långtradare som samsades om utrymmet.

Exakt klockan 06.00 på morgonen efter så drog vägarbetet med grävskopor och andra maskiner igång för fullt. Det var bara att äta frukost och åka vidare.