Nomader kan inte bli bofasta

Som vi tidigare har rapporterat så har vi nu en ”fast” stationeringsort i Alportel sedan den 5 december. Alportel är en utmärkt stad att stå i. Staden har runt 12 000 innevånare, en gammal stadskärna att vandra runt i och där vi står har vi 50 m till närmaste stora livsmedelsaffär. Det är en Lidl vilket är en av de vanligaste kedjorna här. Ytterligare 50 m bort finns en Aldibutik och i övrigt på gångavstånd (1 – 2 km) finns i staden även de stora matbutikerna Continente och InterMache. Samlat i dessa butiker hittar vi i princip allt vi behöver. Utmaningen är att ingen av butikerna har allt vi vill ha. Det betyder att vi kan behöva besöka fler av dem för att en inhandling ska bli komplett. Nästa utmaning som dyker upp är sedan att komma ihåg vilken av butikerna som hade vad. Utöver livsmedelskedjorna finns i Alportel restauranger, konditorier, apotek, bensinstationer och egentligen alla andra butiker man behöver. En perfekt stationeringsort med andra ord. Dessutom har vi bara 2,5 mil till ett större köpcenter där finns det mesta, inte minst IKEA. På IKEA inhandlade vi svensk mat inför jul som till exempel köttbullar, lax, Leksandsknäcke, pepparkakor och lingonsylt.

 Men som irrfärdare och nomad går det ju inte att bli helt bofast. Alportel ligger strategiskt placerad så att vi har förhållandevis nära till en mängd av Algarvekustens städer, stränder och bergsbyar. Så nedan kommer en redovisning av vilka små irrfärder vi gjort den senaste tiden.

En konstnärlig utsmyckning i en rondell i Alaportel där vi nu är "stationerade"

Vi såg en affisch på stan (Alportel) där det stod att det skulle hållas en julkonsert på ett av stadens museer den 13 december. Ett bra sätt att fira lucia tänkte vi och sökte upp lokalen.

Det var en kör med amatörsångare som framförde ett program på ca en timme med julsånger. Det var god kvalitet på föreställningen.

Att det dessutom var gratis entré gjorde inte saken sämre.

Den 14 december besökte vi staden Silves. Silves har en rik och fascinerande historia som sträcker sig tillbaka till romartiden, men det var under morernas tid som staden verkligen blomstrade. Under medeltiden var Silves huvudstad i Algarve och ett viktigt kulturellt och ekonomiskt centrum. Staden är kanske mest känd för sitt imponerande slott, Castelo de Silves, som byggdes av morerna och än idag tronar över staden som ett minne från dess storhetstid. Silves spelade också en betydande roll under reconquistan, då den återerövrades av de kristna och blev en symbol för regionens förändring.

Här är delar av Castelo de Silves som har tydliga tecken på de moriska influenserna.

Borgen är byggd av förhållandevis porös sandsten vilken har påverkats av väder och vind genom århundradena. Nu finns urgröpningar där duvorna kan hålla till.

Utsikten från Castelo de Silves över staden nedanför var god. Här har det uppenbarligen varit tvättdag.

Populationen av vita storkar som häckar i Portugal har ökat de senaste åren. Det är inte längre tillåtet att jaga dem. Nu kan man se dem på många ställen. Speciellt på höga strukturer som skorstenar, kyrktorn, lycktstolpar, elledningar och klippor vid havet bygger de sina bon.

En av Silves många smala gränder.

Stadens brandkår Bombeiros har utsmyckat sin fastighet med en enorm muralmålning.

Den 17 december tog vi en tur till Spanien. Gränsstaden Ayamonte ligger bara 4,5 mil från Alaportel. Vi tillbringade några veckors semester i staden för tre år sedan så vi tyckte det skulle vara roligt att återse stället. Här är torget i Ayamonte som vi bland annat besökte på nyårsafton 2022. Då hade man riggat upp "snökanoner" som sprutade skumsnö över hela torget som då var välfyllt av besökare, både barn och vuxna, som tog del av underhållningen där.

Många av Ayamontes gator är kantade av apelsinträd. För oss ser det väldigt exotiskt och fräscht ut.

Den 20 december irrade vi oss iväg till ett strandområde alldeles utanför Albufeira som kallas för Praia dos Tomates. Vi förstod att det är ett ställe som under säsong är välbesökt av folk som badar och solar. Så här års var det dock befriande lugnt vid de karaktäristiska röda klipporna.

Skogen som vuxit fram på sanddynerna.

Häftiga klippformationer utefter stranden.

Fina naturfärger.

På stranden fanns denna dag några personer som flög drake.

Inte helt lätt att navigera en drake i den ojämna vinden.

Ån slingrar sig genom byn.

Runtomkring Alte är det stora odlingsytor.

Det så kallade cykelcaféet var det enda ställe som hade öppet på juldagen.

Alte är känd för sina utsmyckningar. Ibland, som vid detta hamburgeri, så skenar uppenbarligen fantasin.

Detta är ett annat exempel på byns utsmyckningar.

En pensionär har koll på gatan.

Papegojbaren.

Ytterligare ett exempel på byns utsmyckning.

Alcoutim, den befästa staden med trevlig atmosfär

Nu har vi bara en lucka kvar att täppa till, nämligen perioden 21/11 till den 5/12, innan vi hamnade i Alportel där vi alltså befinner oss för dagen. Under dessa 14 dagar stod vi uppställda i Alcoutim en liten portugisisk gränsstad vid floden Guadiana. Det är en vacker stad med trivsam atmosfär och därför blev det så att vi stannade där i 2 veckor vilket då var den längsta period vi stått på ett och samma ställe.

 Alcoutims historia sträcker sig tillbaka till antiken, då området var bebott av olika folk som utnyttjade floden som handelsväg. Under medeltiden blev Alcoutim strategiskt viktig tack vare sitt läge vid gränsen, och staden byggde då en fästning för att försvara sig mot invasioner. Fästningen, Castelo de Alcoutim som byggdes på 1300-talet, har spelat en central roll i stadens försvar och är idag populär att besöka.

 I Alcoutim finns även en fästning med ännu äldre ursprung vilket vittnar om stadens strategiska betydelse genom historien. Den äldsta fästningen, Castelo Velho, tros ha haft ursprung redan under morisk tid på 700 - talet, men dess lämningar är idag svåra att urskilja då de till stora delar är förstörda och övervuxna. Denna äldre befästning ligger på en höjd ovanför staden och fyllde på sin tid en viktig försvarsroll mot angripare som kom längs floden Guadiana.

 Genom århundradena har Alcoutim varit plats för både handel, gränsstrider och konflikter mellan Portugal och Spanien. Idag är staden mest känd för sin lugna atmosfär, natursköna omgivningar och sin historiska charm, där floden fortfarande utgör en viktig del av livet för lokalbefolkningen och besökare. Alcoutim har bevarat mycket av sin traditionella karaktär och lockar med sina kullerstensgator, gamla byggnader och närheten till naturen.

 Vi trivdes väldigt bra i Alcoutim.

Taken i förgrunden hör hemma i portugisiska Alcoutim och husen på andra sidan gränsfloden Guadiana är spanska Sanlúcar de Guadiana.

Utsikt över Sanlúcar på kvällen.

Det låg många båtar från många olika nationer i floden.

Fästningen Castelo de Alcoutim med sina massiva murar, utsiktstorn och en inre borggård ger en känsla av stadens turbulenta historia och är ett av stadens mest framträdande landmärken och erbjuder en fantastisk utsikt över floden och den spanska sidan, vilket påminner om dess ursprungliga försvarsuppgift.

Utsikt från fästningen Castelo de Alcoutim.

Utsikt från fästningen Castelo de Alcoutim.

Utsikt från fästningen Castelo de Alcoutim över floden till spanska Sanlúcar.

Utsikt från den gamla fästningen Castelo Velho. Även på den spanska sidan fanns det en gamal fästning som ses i bakgrunden.

Utsikt från den gamla fästningen Castelo Velho.

Vi tog en promenad upp till den den gamla fästningen Castelo Velho. Uppförsbackarna var långa.

Utsikt från den gamla fästningen Castelo Velho. Till vänster Sanlúcar i Spanien och till höger Alcoutim i Portugal.

En ek vid fästningen Castelo Velho och den vulkaniska skifferliknande bergarten.

Spanska Sanlúcar med sin fästning på kullen ovanför.

Man kunde åka "färja" över floden mellan de båda länderna. Turen tog kanske 4 minuter så det var ingen taxfreeförsäljning där inte.

Lokalbefolkningen som åkte över floden hade sina egna lotsar med sig.

Ställplatsen i Alcoutim där vi stod. Vår bil "Minisand" står längst fram till höger i bilden

Kyrkan i Alcourtim.

Många trånga gator i Alcoutim

En av flera serveringar utmed floden.

Vid en mindre biflod till gränsfloden Guadiana hade man anlagt vad man kallade playa med fint iordningställda omgivningar, omklädningsrum och en restaurang. Playan användes inte för tillfället eftersom det inte var säsong. Det är ju vinter.

Ett smakprov på portugisisk arkitektur.

Herre på täppan. Överallt i Portugal finns det gott om hundar så även i Alcoutim.

En av de små lokala pubarna.

Vi mötte en högerpopulist och Napoleon i Badajoz

En husbil är inget självspelande piano

Tro det eller ej men det är faktiskt svårt att hinna med allt som pensionär. Ja, det hade jag ju aldrig trott på själv för några månader sedan men så är det är faktiskt.  Vi hinner inte uppdatera bloggen så ofta som det borde göras. En prioriteringssak naturligtvis men vår rutin har blivit att gå upp och äta frukost och sedan göra bilen klar för nästa etapp. Att resa med husbil är bekvämt, du har alltid ditt hem med dig, men en husbil är inte ett självspelande piano. Med regelbundenhet kräver den underhåll. Lite beroende på situationen gör vi detta antingen på morgonen, under dagen eller mot kvällen. Bilen behöver med vissa intervaller tömma gråvatten och latrin, fylla färskvatten, diesel och gasol. När vi sedan kommer till en ny destination så är det ofta någon attraktion som ska besökas och fotograferas. En medeltida stadskärna, en ringmur, en katedral, en borg, ett slott eller något annat spännande. Dessutom skall vi oftast inhandla mat och annat. Väl tillbaks i husbilen ska det lagas mat, ätas och diskas. Därefter brukar vi se till att titta på svenska nyhetssändningar på TV (Rapport) för att hålla oss något så när uppdaterade om vad som händer i världen och Sverige. Därefter ska dagens bildskörd laddas ner till datorn och redigeras. När jag sedan sätter mig  framför datorn för att producera blogginlägg är det inte sällan jag somnar med  näsan i tangentbordet. Ja och sedan börjar det om nästa dag igen. Det är ett ”hårt liv” men enormt berikande.

För att bli mer i fas med verkligheten gör vi nu ett hopp till dagens dato. Idag, den 7 december,  står vi uppställda på en plats i staden Alportel i Portugal i regionen Algarve. Vi har för visso stått här sedan den 5 december men idag fattade vi beslutet och bokade in platsen ända till den 2 januari 2026. Det var alltså idag vi ”flyttade in” på riktigt och det blir alltså här vi kommer att tillbringa jul och nyår.

Nu när vi står stilla på en och samma plats i cirka en månad så ska det väl inte hända så mycket utan att det också ska kunna bli tid att täcka upp luckan i rapporteringen. Jag tror det när jag ser det men ...  Sedan senaste blogginlägget från Salamanca har vi också besökt Badajoz i Spanien och Evora, Mina de S Domingos och Alcoutim i Portugal. Vi återkommer till de ställena men nu idag och en månad framöver är vi alltså i Alportel i Portugal.

Alportel är en typisk Portugisisk småstad med en del äldre kvarter och en del modernare. Det typiska är smala gator med vitkalkade stenhus som ofta har  en del färginslag och vackra tegeltak.

Stadens största kyrka. På byggnaden står det 1881 men läser man om kyrkan så har det funnits någon form av kyrkobyggnad på samma plats sedan 1600-talet.

Ett annat typiskt inslag i arkitekturen är de vackra skorstenarna.

Kyrkan ur en annan vinkel.

När det är tvättdag så hängs tvätten upp för torkning i solen där det finns plats.

Tvätt finns på många olika ställen.

Ett hörn i staden som en gång kanske har varit en musikklubb med tanke på vinylskivorna och mikrofonen som pryder fönstret på övervåningen?

En skir muralmålning på en vägg.

En av stadens pizzerior med en originell utformning.

Från Alpartel har man 265 km till huvudstaden Lissabon.

Helt ovetandes upptäckte vi att Alpartel hade julmarknad med underhållning just denna dag, den 6 december. Vi fick bland annat ta del av stadens eget Brassband som spelade julmusik. Just här var det Jingel Bells.

Orkestern bestod av både unga och gamla musikanter och det lät väldigt bra.

Här var det mässing för hela slanten.

Har man denna utstyrsel måste det ju bli en ren ton.

Ungdomarna kunde ta sig en tur i tomtens släde.

För vissa fanns det mycket att upptäcka. Vart skulle man ta vägen?

För den som kände för det serverades julfika.

Även tomtar kan bli lite trötta.

Och så det exotiska inslaget av snö! Nja snön producerades av en "snökanon" som sprutade ut skumflingor.

Skumsnöflingorna kändes nästan som vår blötsnö hemma men var mycket uppskattade.

Stort snöoväder.

Den som så ville kunde få ansiktsmålning.