Det jag gör idag - betalar jag för imorgon

Igår beslöt jag mig för att ta en titt på en vandringsled i Kil för det började bli tradigt att traska i samma fotspår varenda dag. Parkerade vid en grusväg och gav mig iväg. Det var nedför. Väldigt länge. Tänkte att "farbror kommer att få betala för det här på vägen hem". Nedförsbacken var lite drygt 1km och hemvägen var överjävligt jobbig. Klockade in en puls på strax över 160 och det blev flera pauser på vägen hem. Tänkte att det här kommer jag få betala för imorgon. Fick betala resten av dagen - blev ingen action förutom horisontellt läge. Notan spillde över till idag också. Kroppen slår bakut och tycker att all ansträngning är av ondo. Inget nytt under solen, jag vet ju allt det här men när man gjort sig mödan att åka till en ny plats vill man ändå ta sig en titt. Förbannat korkat dock.

Jag var tidigare en person som tänkte att det här med "utmattningssyndrom" är lite av ett hittepå. Det är väl bara att ta sig en tupplur och sen är det väl bra? Funkar tyvärr inte så. För egen del är det lite som att ha en kraftigare förkylning fast utan snoret. Kroppen orkar inte rent fysiskt. Att hasa sig runt 2km(låååååångsamt) är i dagsläget en fysisk ansträngning motsvarande ett löppass på 5km. Denna gång fungerar ju skallen och det gör det än mer frustrerande - man vill men man orkar inte. Har man en bra dag där man orkar, då gör man för mycket och får betala för det nästkommande dag. Ett problem för närstående och sig själv är ju att det inte syns - ingen illröd näsa eller liknande. Det blir väldigt abstrakt.

Nåväl - imorgon är en ny dag. Den kan bli hyffsad!