Steam, kärleken till betong och så ett möte
Jag och Tina har en liten hobby – vi älskar att bo på hotell, gärna sådana som har lite karaktär. Det händer visserligen inte så ofta, och vi reser inte världen runt i jakten på unika och karaktärsfyllda hotell, i alla fall inte så ofta som jag skulle önska. Det är nämligen en rätt dyr hobby som kräver resurser, vilket gör att det får bli när vi lyckas skrapa ihop en slant att lägga på denna njutning.
Nu var det i alla fall dags igen, och den här gången blev det ett återbesök på Steam Hotel i Västerås. Vi har bott på hotellet en gång tidigare, och det är faktiskt mer än värt att besöka flera gånger. Den här gången fanns det dock ytterligare en anledning till återbesöket, vilket jag kommer till snart. Men låt mig först säga några ord om hotellet.
Steam Hotel var en gång i tiden ett ångkraftverk som togs i drift 1917 och drevs fram till 1992, då det stängdes ner.
Läs gärna mer om det här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Steam_Hotel
Det fantastiska med Steam är hur omsorgsfullt hela ombyggnationen har genomförts. Hur stor respekt man har haft för den ursprungliga byggnaden och dess arkitektur. Industriromantik, helt enkelt. Och jag, som älskar industriella miljöer och detaljer men samtidigt inte har något emot lite lyx och flärd, har svårt att motstå ett hotell som detta.
Okej, här är jag lite dubbel i mina känslor. För jag tycker egentligen rätt illa om den gentrifiering som de flesta större och medelstora städer lider av. Här i Stockholm, till exempel, byggs det bort allt mer av det genuina i en rasande takt. Stadsnära industriområden får flytta längre och längre bort från stadskärnan för att ge plats åt tjusiga bostadsområden. Stockholm börjar mer och mer likna en enda stor sovstad. Det får liksom inte finnas någon annan verksamhet än banker, affärer och trendkänsliga nöjesinrättningar. Staden blir därför mer och mer slätstruken och trist i sin välputsade och tillrättalagda glans.
Men om jag nu försöker se det positiva i ett projekt som Steam Hotel, så har man ändå lyckats bibehålla så mycket av den industriella känslan att byggnaden fortfarande känns allt annat än slätstruken. Det är fortfarande en vacker och kraftfull byggnad som minner om en annan tid, trots att dess syfte idag är något helt annat än att förse Västerås med värme och elektricitet.
Varje rum på hotellets 18 våningar (264 rum) är, såvitt jag har förstått, unikt – vilket inte är så konstigt eftersom hela bygget är konstruerat kring den ursprungliga arkitekturen. Vill man behålla så mycket av de ursprungliga detaljerna som möjligt i inredningen, blir rummen unika.
Det här är dock både på gott och ont, måste jag säga. För den här gången tyckte jag att vårt rum inte var riktigt lika bra som när vi var här första gången. Det var helt okej, inget att klaga på egentligen, men jag saknade ändå vissa saker. Jag tycker nämligen (och här kryper mina divafasoner fram) att alla hotellrum borde ha en stol och en vattenkokare, särskilt på hotell av denna kaliber.
Okej, vattenkokare kanske är lite "överdrivet", men att inte ha en stol på rummet känns märkligt. Jag har svårt att sitta i en säng. Jag vet att Tina trivs som fisken i vattnet i det mesta av sängväg, både sittandes och liggandes, men jag vill gärna kunna sjunka ner i en skön fåtölj på rummet och dricka en kopp kaffe som jag ordnat alldeles själv med hjälp av rummets vattenkokare. Men så blev det inte denna gång, vilket var en liten besvikelse. Å andra sidan var det inte särskilt svårt att masa sig ner i hotellets foajé och där inta en kopp kaffe, eller varför inte något av starkare karaktär. Så, lyssna inte på en sur gubbes klagan, det är trots allt bara ett "I-landsproblem".
Mötet
Så, varför detta återbesök då, förutom det jag precis nämnt? Jo, jag hade stämt möte med Malinka från Fotosidan, som råkar bo i Västerås. Vi har pratat många gånger om att vi borde ses, och nu tyckte jag att det var dags att komma till skott. Det blev ett väldigt fint möte, både med henne och Boyo, hennes lite smågalna men otroligt söta hund.
Det är faktiskt inte ofta man träffar personer där man direkt känner ett frändskap. Personer man delar intresse med och kan prata om bild och fotografi på ett djupare och mer insiktsfullt sätt, både formellt och idémässigt. Jag har haft några sådana fotokompisar genom åren, men de har alla fallit bort av olika anledningar. Många försvann i samband med pandemin. Inte för att de gick bort i covid, gudskelov, utan för att kontakten helt enkelt rann ut i sanden. Därför var det så kul att möta Malinka och vara ute på en liten fotoutflykt med henne och få ett ansikte på en person som jag haft stort utbyte av här på FS och fortfarande har.
Jag är lite av en ensamvarg och föredrar nog att fotografera på egen hand. Så att vara ute med andra kan vara lite obekvämt för mig. Men att fota med Malinka kändes genast väldigt bekvämt. Hon gjorde sitt, jag gjorde mitt, och sedan kunde vi ta pauser och prata om det vi pysslar med på ett djupare plan. Det blev spännande och inspirerande samtal med en person som vet vad hon gör och har förmågan att förmedla detta även verbalt. Bilderna ni ser i det här inlägget är från den utflykten, ett industrikomplex som inte ligger långt ifrån hotellet. Jag har dock inga bilder från själva hotellet, tyvärr, så vill ni se hur det ser ut får ni klicka på länken ovan.
Om bilderna
Som ni nog vet ägnar jag mig ganska intensivt åt multiexponeringar just nu (läs gärna mitt förra blogginlägg om detta), och det gjorde jag även den här gången. Men nu är det så trevligt med min kamera att den, om man så vill, även sparar alla bilder som ingår i en multiexponering som separata raw-filer. Det gör att jag kan få ut mer än bara själva multiexponeringen.
Ibland fungerar det, ibland inte. En exponering som ska ingå i en trippel-exponering kan fungera bra tillsammans med de övriga två, men kanske inte alls på egen hand. I det här fallet blev det faktiskt nästan tvärtom. Jag fick ut fler fungerande singelbilder än multiexponeringar. Okej, några blev godkända, och jag kanske får visa dem i ett annat blogginlägg så småningom.
I det här inlägget har jag dock valt de singelbilder som jag tyckte fungerade bra på egen hand. Så nu får ni hålla till godo med dem och så slutar jag babbla, men tack Malinka för ett trevligt möte.
Skriver om
Innehållskategorier
- Intresse - Arkitektur
- Intresse - Konstfoto
som vanligt gillar jag i princip allt - och eftersom det är från stan, och när vi sågs, så tycker jag extra mycket om dem allihop.
let's do it again! 🤗📷🙏
Absolut, det ska vi.😊
Vet du jag tror att jag grävde mig lite mer in i det hela än du gjorde. Gick in i de olika öppningarna och tog mig bakom saker och ting där jag hittade utsnitt och detaljer som du förmodligen inte känner igen. Jag hade nog lite försprång också, om man så säger eftersom jag fotat just på den här platsen tidigare och så stort område är det ju inte, så jag kände igen det mesta från senast jag var där och kunde, eller snarare ville gräva mig in lite djupare i platsen om man så säger. Jag vet inte, men kanske är det därför du inte känner igen en del av bilderna.
Men oavsett varför och hur, så är det ju bara spännande att vi, trots våra likheter ändå ser olika saker och går igång på olika saker. Det känns bara positivt, eller hur?🤗
det gjorde du alldeles säkert - jag har ju inte varit just där förut. det är ju fördelen med att återkomma till samma ställen; då finns det ju utrymme att göra just det där grävandet. det är ju det jag gör i kopparlunden nu, med tanke på hur många gånger jag varit där.
och ja, jag upphör aldrig att fascineras över att vi just ser/fotograferar så lika, fast att det samtidigt är väldigt olika. jag tycker att det är helt hysteriskt kul, faktiskt. 😄
//Carina
Tack så hjärtligt, Carina. Jo, det är rätt känsligt det där, kan jag tycka. Jag vill ju och behöver vara 100% närvarande i det jag gör, framförallt när det handlar om fotograferandet och då kan det bli fel om man är ute med någon som kanske inte gillar stället man är på, eller inte har ett eget driv, en egen avsikt. Det har Malinka och då funkar det helt enkelt…😊
/Samuel