En dåres försvarstal
Då var jag tillbaka i Västerås – inte fysiskt, förstås, utan i sällskap med RAW-filer och färdigt material som jag försöker sortera och färdigställa. Jag har en hel del singelbilder från de där dagarna vi spenderade på Steam med omnejd – bilder jag redan visat i ett tidigare inlägg. Men jag har också några trippelexponeringar, som jag lovade att återkomma med när de var klara. Här är dem – åtminstone de jag anser har något värde att visa.
Selfish x3
Resultatet blev, som sagt, ganska skralt. Jag fick ut betydligt fler singelbilder än trippelexponeringar, och jag betraktar fortfarande tekniken som ”a work in progress”. Jag är alltså långt ifrån säker på om det är ett uttryck jag vill fortsätta med, men metoden är lustfylld att utforska – särskilt i mitt arbete med främliggörandet som idé. Samtidigt funderar jag mycket på mitt personliga bildspråk – det som jag alltid sett som grundläggande.
Yellow Song
Å andra sidan – vad hindrar mig från att arbeta på bred front och fylla på verktygslådan? Vad är fel med att blicka framåt istället för att krampaktigt hålla fast vid det jag redan kan? Nostalgi och försök att överleva på gamla meriter är trots allt något jag ogillar i största allmänhet. Jag överger ju inte min grundinställning till bildkonsten bara för att jag försöker se vad som möjligen finns runt hörnet där jag aldrig varit. Dessutom sysslar jag med fotografi som konstform främst för att jag inte skulle överleva mentalt utan det. Det är faktiskt inte svårare än så.
Interstellar
Men jag är den sort som inte kan låta bli att fråga ”varför”. Och mycket riktigt – frågan står och bankar på min mentala dörr, som den irriterande medresenären man helst lämnar kvar på perrongen.
Step by Step
Press
Vad handlar frågan om då? Ja, först och främst är det den formella aspekten – hur bilderna tenderar att se ut när man kombinerar flera exponeringar i samma bild. Gillar jag verkligen ett uttryck där tekniken i sig blir en så stor del av det visuella? Sedan handlar det om spåren jag lämnar efter mig, mina spår och avtryck. Vad menar jag egentligen – är det bara tomt prat, eller finns det ett bildspråkligt värde i bilderna?
Tense
Jag tänker att en bild kanske inte alltid måste vara berättande i en litterär bemärkelse. Kan det till och med vara så att bilder ibland bara kan få vara som improviserad musik – fria och otyglade, men ändå genomtänkta i form och rytmik?
Cluster Chord
Den frågan får bli cliffhangern jag lämnar er med. Jag återkommer med mer i nästa inlägg. Under tiden får ni gärna kika på bilderna medan ni ”spänt väntar på svaret”.
Själv har jag inte hittat svaret än – men jag letar vidare, det lovar jag.
Hard Hat on
21
1
Vertigo
Memorandum
Industry
Don't go Right
Transition
6
Skriver om
Innehållskategorier
- Intresse - Arkitektur
- Intresse - Konstfoto
Galet snygga bilder, jag bara älskar ditt bildspråk här. Att fylla på verktygslådan är ju aldrig fel, dessutom utvecklande....sen tror jag att man väver in sitt bildspråk även i det man utforskar i sin konstnärliga tågresa på den krokiga rälsen.
/Carina
Fotografi som uttrycksmedel är sannerligen under attack och då blir det personliga bildspråket absolut grundläggande, inte minst när ”alla har blivit fotografer”, om inte av egen kraft och förmåga, så med hjälp av AI. Jag tänker att om vi inte värnar det egna uttrycket, ställer de där kreativa frågorna till oss själva, så är risken överhängande att fotografi som konstform, ja egentligen all typ av fotografi, snart är ett minne blott.
Så jag hoppas verkligen att det här envisa och irriterande ”varför” betyder något för att värna min identitet som konstutövare. Tack Carina för dina ord och för att tog dig tid att läsa.
/Samuel
vi jobbar ju lite olika med det. fast jag tänker att trots det, så känns det som att både ditt och mitt bild- och formspråk är solitt, oavsett om vi gör enkel- eller multiexponeringar. fast jag tror kanske att du jobbar mer med att det ska smälta samman än jag gör. men då är du också lite mer för det platta än jag.
jag tänkte precis skriva (och gör det nu) att det faktiskt är rätt intressant, för medan vi å ena sidan både ser och fotograferar på liknande vis, så är nog just det här, det ställe där vi skiljer oss åt mer i hur vi använder just den här tekniken.🤔😄
Ja, men det är ju bara bra, att vi utgår från det egna, jag menar inte minst nu i dessa tider (som jag skriver till Carina) när fotografiet som konstform och bildmedia är under attack. Sedan är det ju mycket riktigt så att vi har många likheter du och jag och det är som sagt inte ofta man stöter på andra utövare där man känner att man kan mötas på ”samma plan”, så det skall vi vara rädda om.
Men samtidigt så tycker ju jag att det är både skönt och otroligt spännande att vi faktiskt också tänker och fotar helt olika också. Och kanske framförallt när det gäller den här tekniken, precis som du säger. Jag försöker nog mer ”jobba mot den”, inte marknadsföra den alltför tydligt och där kanske jag slåss mot väderkvarnar, men det är ett intressant experiment i alla fall för mig att försöka — hur kan jag använda tekniken utan att den blir ett självändamål.
Jag skall inte ge mig på och berätta för dig hur du gör, det vet du självklart bättre än jag. Men jag får ändå en känsla av att du väljer att inte ”streta emot”, utan att du verkligen inkorporerarar tekniken på ett naturligt vis i din bildvärld.
Jag är inte riktigt där än, i alla fall inte mentalt. Men det finns något i flerexponeringarna som jag, trots mitt stretande, känner verkligen passar min förkärlek för ytan både för att bygga bilder geometriskt, och för ytans beskaffenhet i form att textur, struktur. och det är nog därför jag fortsätter att undersöka tekniken.
Det är ju också så att jag förmodligen (det här är bara en gissning) hämtar mer näring än du från den abstrakta konsten. Jag har ju mina absoluta ”förebilder och idoler” där. Målare som Mark Rothko, Barnett Newman, Olle Beartling o.s.v. vars måleri i sanning kretsar kring ytans magi.😊
du har ju ägnat mer tid åt just det här än jag har gjort. jag skulle gissa att du har kommit längre i dina tankar om hur du använder just multiexponeringar. det enda jag har landat i, än så länge, är att det verkar fungera som nån slags.. iaf i fråga om upplevelse från betraktarens sida, som nån slags minnesanteckning, eller känslomässig påverkan. det är iaf så jag upplever det själv. och jag har nog inte haft nåt direkt mål med det, utan mest testat för att se vad som blir av det.
och för mig - det känns i rätt hög utsträckning som att jag använder en dubbelexponering för att bygga ut kompositionen. jag tror inte jag kan uttrycka mig på nåt annat sätt. det blir mer komplext och fler lager av samma komposition, och bitvis sammansmält. tycker att jag fortfarande håller på att lära mig hur ljusa och mörka partier funkar, vad som går igenom, hur jag ska tänka för att fylla i en ljus himmel, t ex, osv.
det ÄR faktiskt väldigt intressant.
och ja, du har ju betydligt fler influenser från konst överlag, än jag har. jag har ju ingen som helst utbildning inom just konst, även om jag ägnat mig åt diverse konstnärliga uttryck i mitt liv - innan jag började fotografera.
det ska bli väldigt roligt att se vad både du och jag gör med just den här tekniken framöver. 🤗🙏
Verkligen läckert!
Stefan
Åh, jag får verkligen tacka och bocka. Det behövde jag höra, mer än du anar. Det du ser i bilderna är precis vad jag är ute efter, så stort tack Stefan😊
/Samuel