En hundra år gammal objektivberäkning
Kan riktig gamla objektiv mäta sig med nya? Det kan dom faktisk - ur vissa bestämda aspekter.
För att illustrera den saken krävs det att man visar en hel del bilder - och dessutom att man använder en massa ord. Som läsare skall man alltså vara rätt intresserad av ämnet för att fortsätta här...
____________________________
1930-talets stora celebritet bland marknadens fotoobjektiv var Zeiss Sonnar 1,5/5 cm. Ljusstyrkan var något alldeles häpnadsväckande på den tiden, och det var något som var hett efterlängtat av såväl yrkesfotografer som amatörer - då med tanke på den tidens fotografiska material, filmer som var extremt lågkänsliga utifrån dagens perspektiv.
Objektivet kostade naturligtvis en rejäl slant, men väl i handen överglänste det allt annat på marknaden i prestanda. Det visade sig att den som tog ett grepp i plånboken och köpte det här objektivet, faktiskt gjorde det möjligt för barnbarns-barnen att använda inköpet än i dag runt 90 år senare, och det med ett utmärkt bra resultat - vilket det skall bli roligt att visa här.
Objektivet som står för bildmaterialet, är ett objektiv som till vardags häckar i mitt vitrinskåp, en Sonnar-ett-femma tillverkad 1935. Beräkningen är registrerad hos Zeiss 1932. Det handlar alltså om den ursprungliga beräkningen av Sonnar 1,5/5 cm, utförd 1929-1930 av det unga självlärda geniet Ludwig Bertele.
Nättupp för 100 år sedan!
Nu skall vi se hur det går - bilderna på bordet!
_______
Även för mig som har sysslat så mycket med olika slags objektiv är det svårbegripligt att ett extra ljusstarkt objektiv, framtaget efter en nästan hundra år gammal räkning under 1930-talet, kan ge ett sådant resultatet i motljus över blanka reflekterande vattenytor!
Objektiven vid den här tiden saknade antireflexbehandling, och den gängse regeln utomhus var: "Solen i ryggen". Här i mina bilder är det allt annat än solen i ryggen.
En självklar sak vid den här tiden var att använda motljusskydd när man var ute. Jag har gjort som herrarna under 1930-talet ofta gjorde; dom skärmade av det farliga ljuset uppifrån med hatten. I brist på hatt, använde jag handflatan (man för ner handen ovanifrån, och när den börjar synas i sökaren, drar man tillbaka handen en bit - och hoppas på det bästa).
Som man kan se råder det en fullt rimlig teckning i bild - då med tanke på det starka motljuset. Den reflekterande vattenytan återges prydligt med dekorativa valörer och tonövergångar i de tre vattenmotiven. Inga direktreflexer eller störande slöjor syns till. Dessutom har vi en snygg återgivning av förgrundens växter (inte bara siluettfigurer). Den svartvita negativfilmen har ett stort tonomfång, och objektivet tillvaratar den saken bra.
Det här är vad gamla tiders fotografer kallade "tekningsförmåga". Det blir vackra bilder helt enkelt.
En mycket god tonalitet kan man även studera i de inledande statybilderna. Den första bilden är särskilt intressant. Av kransstrålningen kan man se att en stor del av solen faktiskt skiner rakt in i objektivet. Det borde innebära katastrof för ett objektiv utan antireflexbehandling, men här ger det bara en lätt och framför allt jämt fördelad slöja över statyns skuggsida. Överstrålningseffekten hjälper upp motivet till en viss teckning i den djupa skuggan - där det med ett modernt objektiv troligen hade blivit helt svart. Ett exempel på där fel kan vara rätt.
Genom den här inledande bildserien kan man förstå att Sonnar 1,5/5 cm är ett mycket speciellt objektiv vid tiden ifråga.
Det aktuella objektivet - på permission från vitrinskåpet.
När man pratar om gamla objektiv kontra nya, så finns det en joker i leken som ofta förbises.
Nya objektivs sägs vara överlägsna i återgivningen, och att denna överlägsenhet ligger i att sådana objektiv återger verkligheten på ett fysikaliskt riktigare sätt. Saken är bara den att det mänskliga ögat inte ser verkligheten så - på ett fysikaliskt riktigt sätt alltså. Långt därifrån. Det mänskliga ögat ser verkligheten på ett mycket mänskligt och helt imperfekt sätt. Vår artspecifika variant av verkligheten så att säga.
De ledande tillverkarna i gamla tider, som Carl Zeiss i Jena och Ernst Leitz i Wetzlar, hade en avsevärd erfarenhetspotential i ryggen. Dessutom var man alltid mycket pragmatiskt orienterade. Den faktiska bildens framtoning var det viktigaste. Eftersom man inte kunde korrigera ut de optiska avvikelserna helt, visste man i stället hur man kunde väga aberrationerna mot varandra i ett spel där ett+ett inte alltid blir två - utan kanske rent av fem. Ett starkt kvalitetsintryck för det mänskliga ögat eftersträvades.
Vissa aberrationers förhållande till varandra kan ibland ge högst överraskande effekter. En berömd sådan effekt är hur sfärisk aberration av första ordningen kan förhålla sig till koma i den färdiga bilden. Ett exempel på den saken är hur firma Görtz i Berlin med sitt Dagorobjektiv gör att punktbelyst människohår glänser på ett nästan överjordiskt sätt - det till följd av en smart avvägning av två aberrationer. En sak som inte precis var ointressant för ateljébesökande damer.
Värt att fundera på.
Stenhård kontrastrik vårsol under lövsprickningen. Lätt som en plätt för Zeiss Sonnar 1,5/5 cm.
Ett ganska rörigt och blurrigt kontrastmotiv - som ändå landar i ett rätt bra resultat.
Efter att ha vandrat långt på sina gamla ben, med kameran i högsta hugg, längtade fotografen just hit...
Detaljrika bilder med bra tonomfång kan vara knepiga i svartvitt när man inte har färgerna att luta sig emot - en prövosten för både fotograf och objektiv.
Min ambition har varit att visa ett bildmaterial som duger som bedömningsgrund, och som avslutning på bildserien blir det två tagningar på full öppning - det vill säga 1:1,5
Visst - på full öppning kommer man inte upp till den vidunderliga skärpa som till exempel med dagens Leica Summilux 1,4/50 ASPH. Jag tror ändå att många håller med mig, när jag tycker att den skärpa som Ludwig Bertele räknade fram för nästan 100 år sedan räcker bra för dom motiv man vanligen fotograferar med en så stor bländare?
Den gamla Sonnaren uppvisar även en angenäm och glidande övergång mellan skärpa och oskärpa på full öppning - en inte oviktig egenskap för snygga bilder.
Skyltdockorna skall vara nöjda - dom har blivit vackert avkonterfejade...
Bilderna är tagna nu under våren 2025 på Agfa APX 100, utom skyltdockorna som är plockade ur arkivet.
__________________________
Projektbeskrivningen för det här objektivet, som skulle bli dragplåstret för Zeiss nya Contaxkamera, gick ut på åstadkomma ett extremt ljusstark objektiv, samtidigt som det måste vara ytterst kompakt. Det skulle även vara synnerligen reflexfritt - fastän man inte hade någon antireflexbehandling. Ja - man förstår att här behövdes det en trollkarl, och Ludwig Bertele var just en optisk trollkarl. Mer om den saken senare.
Ludwig Bertele visar Sonnarberäkningarna. En trave i folianter upp till 90 cm höjd. Det här jobbade han fram under två års arbete, åren 1929-30. Det han använde sig av var skärpan och innovationskraften i det egna intellektet...
*
Utan att löpa någon större risk vill jag påstå att ingenstans - ingenstans i hela världen finns det någon som i dag med papper och penna framför sig på bordet, skulle klara av det som Bertele gjorde för nästan 100 år sedan. Vi har i alltför hög grad blivit slavar under våra datorer. Trösten är väl, att skulle datorerna paja så finns det alltid några som på relativt kort sikt skulle jobba sig tillbaka - ännu, vill säga.
Pojkar kan.
____________________
Det här är ett ämnesområde där det alltid finns dom som är extra intresserade, och som vill ha mera kött på benen. Det handlar naturligtvis om ett fåtal - men det är just fåtalet som det är intressant att skriva för när man avhandlar specialkunskaper tycker jag. Därför kommer det en en uppföljning snart, nu när jag har lagt fram bilderna med den gamla Sonnar-ett-femman för kritisk granskning. Jag skall berätta lite mer om Ludwig Bertele och hans fantastiska insats för fotoobjektivens utveckling, en livskarriär som fortfarande i dag är aktuell inom optisk forskning och tillverkning
Det blir alltså en mer täckande förklaring till hur det kan komma sig att barnbarns-barnen i dag med framgång kan använda gammelfarfars objektiv - Sonnar 1,5/5 cm.
Skriver om
Innehållskategorier
Arkiv
- December 2025
- November 2025
- Oktober 2025
- September 2025
- Augusti 2025
- Juni 2025
- Maj 2025
- April 2025
- Mars 2025
- Februari 2025
- Januari 2025
- December 2024
- November 2024
- Oktober 2024
- September 2024
- Augusti 2024
- Maj 2024
- April 2024
- Mars 2024
- Februari 2024
- Januari 2024
- December 2023
- November 2023
- Oktober 2023
- September 2023
- Augusti 2023
- Maj 2023
- April 2023
- Mars 2023
- Februari 2023
- Januari 2023
- December 2022
- November 2022
- Oktober 2022
- September 2022
- Augusti 2022
/B
Jo´rå! det här är ju saker vi har botaniserat i länge. Det jag försöker göra här är att expandera saken genom greppet "bilderna på bordet" - alltså inte bara snack!
I nästa uppföljande blogg kommer det saker som som du kanske inte riktigt vet... :-)
Tack för kommentaren Bengan.
Mycket bra Thomas... :-)
Den är planerad till nästa fredag.
Tack för din kommentar.
Till saken hör också att man måste behärska kamera, objektiv och framkallning för att få ut det bästa av ekipaget, och det gör Du!
Jag är imponerad av vilka resultat Du har fått och av Din beskrivning. Jag har sett på Youtube hur ett proffs fotograferar jordgubbar med en digital Fuji-mellanformatskamera och med perfekt studiobelysning. Resultatet blev en klinisk ren bild med enorm skärpa, och jordgubbarna såg inte alls naturliga ut, dvs så som man brukar se dem.
Du skriver "den gamla Sonnaren uppvisar även en angenäm och glidande övergång mellan skärpa och oskärpa", vilket är en intressant detalj, och jag undrar om det kallas för mikrokontrast. Jag har läst en del om mikrokontrast som tydligen finns bara i vintageobjektiv och speciellt i Zeissobjektiv, men har svårt att beskriva den effekt. Du kan kanske i ett senare inlägg att skriva om det? Mvh Wolfgang
Tack för utmärkt beröm och uppskattning Wolfgang. I sådant läge är det kul att sköta sitt kommentarsfält!
Jag har hört om begreppet "mikrokontrast" men vet inte tillräckligt.
Allmänt är ju saken den att skärpeplanet på en stor bländaröppning är så smalt att övergången till den strax inträdande oskärpan i bakgrunden blir en känslig historia bildmässigt.
Peter, jag har svårt att beskriva mikrokontrast i ett inlägg, för att jag förstår bara delar av det och det finns olika uppfattningar att läsa på nätet. Men som jag förstår så var Zeiss först med det och det krävs olika parametrar bl a mycket bra glas och en genial design. I de gamla Zeissobjektiv får man en känsla av 3D, vilket också kallas för Zeiss popp. Moderna objektiv har inte mikrokontrast, eftersom tillverkarna satsar på skärpa. Om man vill uppnå mikrokontrast, så är det på bekostnad av superb skärpa som eftersöks nuförtiden. Dock har de gamla gluggarna en mer behaglig skärpa, tycker jag. Detta är min amatörmässiga beskrivning.
Tommy S.
Tack Tommy - kul att vara i spalterna igen!
Var i alla fall en hel del som jag inte hade en aning om.
En bra dag är en dag då man lärt sig något nytt.
Bra Margareta! Du motverkar aktivt könsstereotyper.
Kul när mödorna faller i god jord - tack!
Tack för tung kommentar Stefan!
När man skall bildillustrera omständigheter som dessa, så vill det ju till att betraktaren förstår fotografiska realiteter.
Ska bli intressant att följa dina föreläsningar i ämnet.
Bra och observant kommentar Sten! Tack för den.
Just det som du är inne på, och den närmare innebörden av detta, kommer i den uppföljande bloggen nästa fredag.