Väntan på sommaren

Dagarna ljusnar och sommaren börjar komma i sikte.

Efter en gråmulen och seg vinter, är det inte utan att sommaren hägrar vid horisonten. Jag blev påmind om den fägring som väntar när jag skannade gamla bilder nyligen. Jag hamnade plötsligt på Kärsön strax utanför Brommalandet - mina gamla tassemarker.

Kärsön är en ganska stor ö, trekantig till formen. Den ligger mellan Drottningholm och Bromma - alltså inom storstadens ytterområde. Den är märkligt opåverkad av sitt stadsnära läge, och erbjuder en fri natur att ströva runt i - möjlighet till bad, sol och allehanda naturaktiviteter.

Bakgrunden till att det har blivit så, är att kyrkan och hovförvaltningen har ägt nästan all mark under långa tider. Den perfekta exploateringsspärren mot storstaden alltså.

Numera ingår Kärsön i Lovö naturreservat.

Den här vägen slingrar sig fram centralt på Kärsön. I familjen brukade vi kalla den för "Barndomens väg" - men egentligen är det något helt annat.

Numera är vägen fridfullt invuxen av grönskan - men vid närmare inspektion upptäcker man en kraftigt grundad vägbank. Vägen är nämligen byggd för att förflytta artilleri på. Under kriget satt Kung Gustav V mycket på Drottningholms Slott - sommar som vinter. Konselj hölls regelbundet på slottet. På Kärsön fanns ett luftvärnskompani som skydd.

Lantliga omständigheter vid södra Kärsön. Storstaden är helt nära, men gör sig inte påmind.

S/S Drottningholm, på väg från Drottningholm in mot staden - och tillbaka.

Ofta är sommarvädret inte att lita på - här börjar det dra ihop sig.

                                                   *

Om man föreställer sig att jag stiger ombord på en modern motorbåt just här vid stranden, då är jag vid Stockholms Stadshus på ca. 15 minuter - alltså mitt inne i den centrala miljonstaden - en häpnadsväckande förflyttning!

                                              Zeissobjektiv och Kodachrome 25

                                                               året var 1993

När är en gammal rysk kamera bättre än M-Leica?

Ja, det var just en fråga det! Jag skall kanske formulera om den:  Finns det överhuvudtaget någon punkt av betydelse där en Kievkamera från det forna Sovjetunionen är överlägsen en M-Leica av i dag?  Svaret blir faktiskt ja.

Så håll i hatten alla Leica aficionados - nu kör vi!

Den geometriska avståndsmätaren som sitter i de kameror som kallas mätsökarkameror bygger på att instrumentets bas, det vill säga avståndet mellan de två fönstren genererar en dubbelbild. Den dubbelbilden för man samman när man vrider på objektivet - då får man avståndet. Mätbasens längd utgör den faktiska skillnaden i separationen i den dubbelbild som uppstår. Ju bredare bas, dess större noggrannhet i grunden på instrumentet - eftersom en större bas betyder att bilderna separerar mer.

Sedan finns det andra saker som i hög grad påverkar mätnoggrannheten:

I en prisma/spegelavståndsmätare som sitter i de flesta mätsökarkameror, även i Leica, halveras dubbelbildens rörelsemoment optiskt - medan i en svängkilavsåndsmätare, som Contax är utrustad med, fördubblas samma rörelse optiskt - vilket jag schematiskt visar i diagrammet nedan. Det blir alltså fyra gångers skillnad.

Det är förvisso den faktiska dubbelbildsskillnaden, mätbasen, som utgör grunden för instrumentet - men det sammantagna rörelsemoment som åstadkoms är viktigt på två sätt. Dels underlättar ett stort rörelsemoment i högsta grad för ögat och handen att hantera den dubbelbild som finns - dels minskas inverkan i själva mätningen, av de mekaniska glapp som måste finnas i botten (om ett lager inte har ett litet glapp, kan det inte röra sig).

Sålunda:  I en Kiev mätsökarkamera (som är utrustad med ett identiskt instrument med det som sitter i en Contax II), är mätbasen 90 mm - medan mätbasen i en M-Leica är 69 mm.  21 mm skillnad alltså. Redan i botten är Kievinstrumentet betydligt vassare. Sedan kommer innebörden av den ritning jag visar här ovan - och det blir ju frågan om betydande skillnader i funktion. 

Den extremt breda mätbasen och det optiskt starkt utökade rörelsemomentet i Contax svängkilsmätare, gör att man nästan kan ställa in "lite på slarv" i farten - och ändå hamna tillräckligt rätt. 

Det sammantagna omdömet:  Som sökare betraktat är en M-Leica överlägsen. Större och klarare sökarbild, inspeglade bildramar - det är frågan om en betydligt nyare konstruktion. Som avståndsinstrument emellertid, är det faktiskt så att en Kievkamera från det forna Sovjetunionen överträffar en M-Leica.

Kiev 4A är troligen den mest tillverkade modellen av Kievkameran. Produktionen löpte mellan 1960 (58) och 1980. Endast några funktionsmässigt obetydliga detaljer skiljer den från en Contax II - och i och med det, är den försedd med den vassaste manuella avståndsmätaren inom småbildsfotografin. En sådan Kiev köper man i dag från Ukraina för runt 1000-lappen.

                                         _____________________________

De mytomspunna japanska slagskeppen under kriget var utrustade med svängkilsinstrument av Contaxtyp med en mätbas av två meter, tillverkade av Nikon.

                                                       Yamato i krabb sjö. 

Det häftiga stenbrottet

Vi i Kongl. Hufvudstaden skall naturligtvis alltid vara värst. Så även med stenbrott och dylikt - ett ämne som några gånger nyligen varit på tapeten här på FS.

När Stockholm började belägga gator med kanthuggen tuktad sten under det sena 1850-talet, var det början på en boom i efterfrågan på denna produkt. Staden hämtade sin sten i Huvudsta  norr om Ulvsundasjön.

Nu visade det sig att kvalitetstenen på platsen ganska snabbt var förbrukad inför den växande stadens omättliga behov. Man fick se sig om efter en större och bättre stentäckt, som skulle kunna leverera under längre tid.

Stadens experter dammsög hela Mälardalen, och valet föll slutligen på ett toppformat berg på Färingsö en bit in i Mälaren.

Året 1884 byggde man stora flottar som man lastade de viktigare byggnaderna från Huvudsta på. Med den enorma lasten på släp, tuffade man ut till Färingsöberget som nu fick namnet Stenhamra. Där smällde man snabbt upp den lilla stenhuggarstaden - och satte igång.

Verksamheten fortsatte in på 1930-talet. Då hade man tuggat i sig runt 80% av den tillgängliga kvalitetstenen. 

Att vandra i stenbrottet i Stenhamra är både vackert och fantasieggande. Om man som här passar på efter dimma och dis som innehållit fria mikrodroppar av vatten, just när solen börjar komma fram - så uppträder det vidunderliga färgfenomen i den insprängda rödgraniten

Filmen var Kodak Portra 160 NC

Bilder med Agfa APX 100

Hur kan det finnas Agfafilm, när företaget försvann för över 20 år sedan? AGFA - vad är det för konstigt namn förresten? 

I Berlin för snart 160 år sedan så grundades en kemisk anläggning under namnet Aktien-Gesellschaft für Anilin-Fabrikation - alltså aktiebolaget för anilinframställning, och man använde sig av förkortningen AGFA - året var 1867.

Bakgrunden till saken är att under den här tiden, och årtiondena som skulle komma, firade tysk vetenskap och tysk industri enorma triumfer. I England hade man varit världsledande inom  industriproduktionen under 1700-talet och under den första delen av 1800-talet, men nu fick man se sig överkörda av nya tyska produkter. Det var frågan om en ny sorts produktion som grundade sig på vetenskap - och det gav ett resultat med prestanda därefter. 

Tyska professorer inom olika discipliner sopade mattan med tidigare förhållanden. Bland annat tog man fram nya anilinfärgämnen som fick den engelska marknaden för Indigo att kollapsa på ett halvår. Vem ville ha svindyra engelska färger, när man kunde få billiga tyska - som var lika bra, eller bättre? Det är i samband med detta som AGFA grundas år 1867.

Det handlade alltså om färger, men rätt snart spårade man in på foto - och resten är historia, som man brukar säga. Fram stiger ett av de största och mest framgångsrika företagen i branschen - ett företag som sysslade med det mesta inom foto, och som tillsammans med Kodak dominerade filmmarknaden.

                                                                       *

Avslut på den här framgångssagan gjordes i början av 2000-talet när filmförsäljningen droppade brant på grund av digitalkamerornas insteg på bred front. AGFA gick i likvidation. Ägarna ville (kunde) inte fortsätta längre. Man sålde tillgångarna, delade på slantarna - och gick hem. Bland de sålda inventarierna var själva namnet AGFA. Det är därför det finns Agfafilm att köpa i dag. De tyska innehavarna av namnrättigheterna har gett någon i uppdrag att tillverka APX filmerna efter Agfas tidigare norm. Vem kan nu det vara?

Om man tittar noga på förpackningen så hittar man besked:  "Made in UK" står det. Vem kan det vara i United Kingdom som går i land med att tillverka sådana filmer på specifikation? Hur man än vänder och vrider på den saken, så landar man nog på Ilford.

Hursomhelst, så är Agfa APX 100 en bra film till ett bra pris. Relativt silverrik, god skärpa, fin valör, snygga tonövergångar. Jag ger gärna ett praktiskt smakprov - från en senhöstpromenad nu i oktober, en promenad vid världsarvet Drottningholm med omgivningar:

Här är APX 1oo nominellt exponerad och framkallad till normalkontrast i Rodinal 1+50 - och filmen är soppad hemma i köket... :-)

                              __________________________________

Livets obändiga kraft

Livet ger sig inte så lätt – det kämpar på, även om oddsen är dåliga.

Den här lilla tallen växte i närheten av min sommarvilla på Åland - i en liten spricka på ett stort berg, mycket utsatt för väder och vind. Man kunde nästan inte se själva sprickan när man spanade runt - det ser ut som om tallen växer rakt upp ut berget.

Uppenbarligen var sprickan djup och rimligen vattenförande, berget bidrog säker även med lite mineraler. Jag kommer ihåg det lilla trädet från min barndom, det såg precis likadant ut redan då - tallen kunde alltså vara mycket gammal.

Man kan se kampen med att få fram så stora nya skott som möjligt, men även att dessa skott, redan i juni månad, tvingas att börja vissna efter hand. Sättet dom gulnar på, visat att trädet under kontrollerade former drar tillbaka sin näring.

Så skulle då platsen bebyggas med en sommarstuga, och den lilla tallen ryktes brutalt upp. Jag fick tag på den, och kunde räkna årsringar. Räkna och räkna – det var inte lätt, dom satt extremt tätt. Jag finpolerade och stök olja på snittytan. Sedan satt jag med lupp och starkt riktat ljus. På vissa ställen kletade ringarna ändå ihop, så att det var svårt att räkna exakt. En viss approximering blev alltså nödvändig. Jag kom i alla fall fram till att tallen var minst 150 år - troligen äldre.

Bra jobbat lilla träd! 

                                Kvällsstund vid lilla tallens växtplats