Vilsamma Valörer

Jag har så otroligt mycket bilder - att jag kan gödsla med gångbart material.

Att folk numera samlar på sig mycket bilder kanske inte är så konstig, med tanke på den tekniska utvecklingen - men jag har alltid varit sådan, mycket begiven på avtrycket.

Foto-grafi, att gravera med ljus.

En kul sysselsättning denna mörka och kulna tid på året, är att skanna gamla negativ. Det här materialet hamnade rakt ner i negativfoldrarna när det sig begav - jag har alltså aldrig sett bilderna tidigare, annat än som negativ. Därför det är speciellt roligt nu att sitta och skanna.

Tidsfönstret öppnar sig mot januari 1996 - och innan de skannade bilderna åker ner i arkivet, kan jag ju slänga ut några på nätet. Snabba ryck som det skall vara nuförtiden - fast gammalt.

Fin vinter det året...

LP-foto hade nyss börjat med sin auktionsverksamhet - efter det att Photographica och Erik Stranger hade lagt ner.

Kul att se Rolle igen - i full aktion...

Hemma hos oss en vintermorgon.

                        Visst är det vilsamt med svartvitt?

             

                                ________________

Filmen är Ilford FP 4 - och på axeln befann sig Contax II bestyckad med Zeiss Sonnar 1,5/5 cm T  från 1940.

Mikrokontrast - ett nytt hittepå?

I gamla tider hette frågetanten i en känd veckotidning "Tant Adele". Ett bra och högst funktionsanknutet namn tycker jag! Gamle sångerskan Sonya Hedenbratt sjöng om den saken:   "... och då svarar Tant Adele;  jag förstår så väl, jag förstår så väl - så innerligt väl!"

Numera finns det en ny frågetant, en väl så slipad sådan, hos vilken man kan höra sig för om Dittan und Dattan...  Jag väljer att kalla även henne för Tant Adele.

Alltså frågade jag i dag, nu på morgonen, Tant Adele om det här nya med mikrokontrast i bild, som ingen riktigt begriper sig på.

     

Tant Adele svarade:

Mikrokontrast inom fotografin är ett objektivs förmåga att återge mycket små skillnader i ton och detalj, särskilt i lågkontrastområden. Det ger bilder en känsla av klarhet, djup och liv, och gör att motivet kan “poppa” från bakgrunden.

Vad är skillnaden då till begreppet "upplösningsförmåga"?

Skillnaden är att upplösningsförmåga handlar om hur små detaljer ett objektiv eller sensor kan återge, medan mikrokontrast handlar om hur väl subtila tonövergångar och små kontrastskillnader återges.

Vad menas med "subtila tonövergångar"?

Subtila tonövergångar betyder helt enkelt de mycket små och mjuka förändringarna i ljushet eller färg som sker inom ett område i bilden. Det är alltså inte de stora kontraster som mellan svart och vitt, utan de nästan omärkliga skiftningarna som ger en bild liv och realism.

Vad skiljer då "subtila tonövergångar" från det kända begreppen "tonomfång och tonalitet"?

Bra att du lyfter detta – det är två begrepp som ofta blandas ihop men som faktiskt beskriver olika aspekter av bildens tonalitet.

Vilka?

Ah, jag förstår – du menar vilka skillnader som finns mellan subtila tonövergångar och tonomfång. Låt oss bryta ner det tydligt:

Subtila tonövergångar = hur mjukt och detaljerat tonerna glider in i varandra.

Tonomfång = hur stort spann av ljusnivåer (från svart till vitt) som kan återges.

På mig verkar sakerna helt sammanblandade, och svaret blir avhängigt av vilken aspekt man lyfter fram?

Precis – du har satt fingret på kärnan. Begreppen subtila tonövergångar, mikrokontrast och tonomfång är inte helt separata lådor, utan olika sätt att beskriva samma underliggande fenomen beroende på vilken aspekt man vill betona.

  

Sédär – slutligen hörnade jag så Tant Adele. Begreppet mikrokontrast som fristående begrepp är alltså ett hittepå. Allt beror på hur man väljer att se på saken (!). Det handlar i själva verket om gamla välkända begrepp som tonomfång, tonalitet, valör, eller teckningsförmåga – you name it.

Hur det nu riktigt går till när tonomfånget   "... ger bilder en känsla av klarhet, djup och liv, och gör att motivet kan “poppa” från bakgrunden" - det skall jag fråga Tant Adele om någon annan gång...

                                     ________________

Javisst´ja - det heter inte tonomfång mera, det heter dynamiskt omfång.

Varför´de´rå?

Jo, när digitalkameran var ny hade den ett besvärande lågt tonomfång. Då hittade man på det nya begreppet "dynamiskt omfång" - för att blanda bort korten.

Numera har digitalkameran kommit ifatt.

Färger anno Dazumal

Färger i bild är ju någonting subjektivt. Numera med den digitala fotografin har det blivit mera uniformt, men förr i världen på filmtiden var skillnaderna avsevärda mellan olika material. Det här var ju naturligtvis även en tillgång för fotografen i valmöjlighet och variation, och numera försöker man efterlikna gamla filmer digitalt - med tveksam framgång.

Hursomhelst - det jag skall visa här, finns det ingen filmsimulering för.

   

Numera känner folk (i bästa fall) till Kodachrome 25 och Kodachrone 64, men när jag började fotografera färg under det sena 1960-talet, var det Kodachrome II  som gällde inom den mera kvalitativa småbildsfotografin. I tryckbranschen krävde man i regel minst mellanformat för färg, men man gjorde undantag för Kodachrome II - där accepterades 24x36.

Filmkänsligheten var 15 DIN/25 ASA. Kodak levererade även Kodachrome X med känsligheten 19 DIN/64 ASA, men den var enligt min mening en svag film med högst begränsad användbarhet.

Gamla Kodachrome II var en utmärkt film. Den hade bara en riktig svaghet - kemin var fruktansvärt miljöbelastande. Därför fick den gå i graven 1974. Nedläggningen berodde alltså inte på någon brist hos filmen i sig - Kodachrome II gjorde faktiskt under vissa ljusförhållanden sin efterföljare Kodachrome 25 rangen stridig, och var med sin anstrykning åt pastellhållet en omtyckt film.

Jag har varit inne på den här saken tidigare, men det är kul att visa riktigt gamla färgbilder - och även andra verkar tycka det. Sedan är det kul att ta fram lite nostalgi tillsammans med Kodachrome.

Här några nedslag från arkivet:

'

                                       Peter & Sippa för väldigt länge sedan...

Kameran i bild är en Exakta VX 1000 försedd med ett Zeiss Flektogon 2,8/35 mm - Harry Zöllners beömda introduktion år 1949 av vidvinkel av retrofokustyp.

             

                                           Bilderna är tagna 1968 - 1973.

                  

Sagan om ett slott och en drottning

Många slott ruvar på intressanta och fantasieggande historier. Svartsjö Slott på Färingsölandet utanför Stockholm är inget undantag - det slottet gömmer på den kanske märkligaste historien av alla.

(Den som besväras av långa texter i ämnet historia, massor av illustrationsbilder, gamla kungar och drottningar med mera - kanske byter här...  :-)

                     

                       _____________________________

Här låg under medeltiden en prålig renässansborg. Gustav Vasa och sönerna Erik och Johan höll hov här periodvis. Gustav II Adolf med sin kansler Axel Oxenstierna förflyttade ibland sina samtal ut till Svartsjö under 30-åriga kriget på 1600-talet - när väggarna på Stockholms Slott hade för många öron. 

Drottning Kristina som visste precis var fadern och Oxenstierna drog sig tillbaka för sina förhandlingar, nämligen ute på en öppen äng med fri sikt åt alla håll - planterade en lind på platsen. Den står kvar än i dag runt 400 år gammal, och den lär skall vara Sveriges största parklind. Under linden står det en staty i finaste Cararamarmor föreställande herrarna, som Gustav III beställde i Italien.

                          ___________________________________

                            

                             

Vasatidens renässansborg eldhärjades 1687 och det nuvarande Svartsjö Slotts ursprung påbörjades på 1730-talet som ett jaktslott åt Kung Fredrik I och hans drottning Ulrika Eleonora efter en ritning av Carl Hårleman. Byggnaden, som fortfarande står kvar som den centrala delen av det nuvarande slottet, anses vara urtypen för den svenska herrgården.

Det lilla slottet i Svartsjö fungerade under det sena 1740-talet och framåt som sommarviste för kronprins Adolf Fredrik och hans häftiga kronprinsessa Lovisa Ulrika som var syster till Fredrik den store av Preussen.

Under 1760-talet förlängdes jaktslottet sedan med två flyglar rakt ut åt sidorna och en lanternin uppfördes på taket, och så hade man strax ett lämpligt kungligt sommarslott åt kung Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika - vars släktskap till de förnämsta kretsarna i Europa gav hög status. Här fick det kosta.

Kungaparet blev föräldrar till den blivande Gustav III, och Svartsjö blev en känd miljö för Gustav som tillbringade en rad barndomssomrar här långt ute på landet

Lovisa Ulrika var högt begåvad och djupt bildad i upplysningstidens anda. Hon älskade sin timide make innerligt, och med sin livliga och intelligenta personlighet satte hon sin fasta prägel på hela det svenska hovet - ett hov som alltså sommartid befann sig på Svartsjö Slott under långa perioder.

Lovisa Ulrika var inte bara en påtagligt vacker kvinna, det var frågan om en extremt viljestark och amper dam - då till skillnad från maken som gillade att fridsamt svarva snusdosor i sin verkstad ute på Drottningholm. Adolf Fredrik var så till den grad timid att han efter bara lite knorrande accepterade att frihetstidens adels/borgarstyrda statsledning (som menade att friheten var till just för dem) - ersatte kungens namnteckning med en stämpel.

Det här var nu en sak som blev lite för mycket för Fredrik den stores rätt härsklystna syster. Hon tog några månader på sig för planering och samordning av olika kontakter, sedan försökte hon sig på en statskupp.

Efter att ha pantsatt kronjuvelerna gick Lovisa Ulrika till attack!

Kuppen som var slarvigt upplagd med en hel del inkompetent folk inblandat, röjdes innan den ens kom igång riktigt - men drottningen slapp undan med blotta förskräckelsen. För andra gick det sämre. Greve Brahe, självaste riksgreven, blev halshuggen med svärd på Riddarholmstorget. Det gick en chockvåg genom hela riket...

                   

Sonen Gustav III genomförde en kort tid efter sitt trontillträde - med sitt kyliga intellekt, sitt mod, och med stor elegans den statskupp som modern så snöpligt hade misslyckats med. Ett gäng 25-åringar välte hela det gamla samhället över ände, utan att en droppe blod spilldes!

Gustav tog efter hand hela makten i riket, och han blev vår sista enväldige monark. Man skulle tycka att Lovisa Ulrika nu skulle vara glad och nöjd med händelseutvecklingen, och det var hon i förstone. Men - sinnesfriden varade inte länge för den damen. Ganska snart hamnade hon i en dödlig konfrontation med sin son kungen, när hon vitt och brett spred ut att Gustav inte var far till kronprinsen - utan att det var hovstallmästare Munck som hade varit i farten, eftersom Gustav var impotent. 

Änkedrottningen var nu inte ensam i den infama ryktesspridningen. Det viskades i salongerna, och Carl August Ehrensvärd eldade på med en riktigt elak satirteckning som han visade mellan skål och vägg i dom rätta kretsarna. Kungen fick aldrig se den.

Låg det någon sanning i saken? Knappast, men fantasieggande förstås. Gustav fick faktiskt en son till, vars legitimitet inte ifrågasattes - men han dog i späd ålder.

Man kan väl säga att denna drottning var bra på att ställa till det...

Den rasande kungen förvisade nu modern från hovet i Stockholm. Från början tänkte han sig en förvisning till Svenska Pommern, men Lovisa Ulrika kom istället att ha sitt änkesäte på Svartsjö Slott där hon huvudsakligen tillbringade resten av sin levnad - ånjutande sin egen hovstat. Den kungliga glansen fick inte gå förlorad.

                                          _______________________

                                                       

Under många ensamma år på Svartsjö, isolerad och förgrämd, förde Lovisa Ulrika ett hårt regemente - och hon var fruktad av dom som var beroende. Hovet i Svartsjö fungerade annars som kungen hade tänkt sig. Det var tillräckligt isolerat och långt från Stockholm för att i praktiken vara maktlöst.

År 1782 avled denna en gång så lysande drottning på Svartsjö Slott, mitt i den vackraste sommartiden.

Gustav, som nog hade lite dålig smak i munnen efter sin stenhårda behandling av modern, hade stora planer för Svartsjö. Det blev nu inte mycket av med den saken - kungen fick annat att tänka på. Plikterna var betungande, det är ju ganska mycket jobb med att mer eller mindre ensam styra ett stort land. Kungen hade tagit hela makten genom starkt stöd i ståndsriksdagen av bönderna, borgarna, och prästerna.

I de ständiga konflikterna mellan adel och kungamakt, fick Gustav III nu övertaget - och han bröt ryggen av adelns månghundraåriga maktställning.

Den här kungen var inte det minsta rädd av sig, och nu kulminerade allt då Gustav med riksdagens stöd i ryggen, i rikssalen på Stockholms Slott, höll ett ljungande strafftal till den svenska adeln. Därefter blev adeln utkörd ur slottet (!).

Adeln fick prata i eget hus, som kungen uttryckte saken på slottet - och man hade knappt smält den otroliga händelsen, då kungen dök upp på Riddarhuset tillsammans med en kraftigt beväpnad eskort - och det under pågående plenum, dit han faktiskt inte hade tillträde. Gustav intog lantmarskalkens plats (något oerhört), och tvingade igenom en ny regeringsform. Händelseutvecklingen innebar en brakförlust som adeln aldrig riktigt hämtade sig ifrån, och inte heller kunde förlåta.

Adelns ställning som dominerande statsbärande samhällsklass var nu över - och en förtörnad och hämndgirig högadel mördade Gustav året 1792.

                                                        *

När nu både Drottning Lovisa Ulrika och Kung Gustav III var borta föll det kungliga slottet i Svartsjö i glömskans dvala. Det låg nästan öde i uppåt 100 år. Då började det hända saker - dåliga saker.

                   

                   

Under det sena 1800-talet hade man den trista vanan här i landet, att om staten ägde ett slott eller en fin herrgård till övers - så skulle det nödvändigtvis bli mentalsjukhus eller fängelse. Svartsjö blev fängelse. Det var förvisso frågan om ett kungligt slott - men likväl gav Oscar II sitt godkännande.

Svartsjö blev kvar i sin förnedring ända fram till 1960-talet - då fängelsetiden till slut var över, och dom anslutna fängelsebyggnaderna revs.

Fram på 1990-talet får sagan sitt lyckliga slut när Svartsjö Slott reser sig ur askan som en fågel Fenix. Efter årtionden av grundliga renoveringar och efter ett mycket påkostat antikvariskt återställande, kan man åter se det borthuggna riksvapnet i en nygjord replika på slottsfasaden    

                                     _________________________

    

Den vidsträckta slottsparken är mycket vacker och romantisk. Svartsjö är ofta mitt utflyktsmål för fina promenader - som här under årets majmånad:

Under Lovisa Ulrikas tid på det sena 1700-talet var Svartsjö Slott och slottspark helt stängd för allmänheten, men från andra sidan Svartsjöviken kunde man då - precis som nu, få en fin vy.

Från den tiden kan man läsa nedtecknade berättelser av bönderna på trakten, att man ibland nattetid i det möka slottet såg ett flämtande ljus på övervåningen som långsamt förflyttade sig från rum till rum längs den långa raden av fönster. Det var drottning Lovisa Ulrika som förvisad, gammal, och ensam, begrundade sin levnad...

                       

En av Lovisa Ulrikas stenbänkar som fortfarande fanns kvar i parken när jag första gången besökte slottet under 1980-talet. Det som verkar vara ett ryggstöd är något helt annat, nämligen ett korrektionsinstrument. En kunglig person sitter spikrak i ryggen - utan ryggstöd!

                         

                                           Lovisa Ulrika som nykrönt drottning

                               

Normalobjektivet & det normala

Normalobjektivet gör skäl för namnet. Om jag ger mig ut med bara ett objektiv utan speciella fotografiska planer, då är 50 mm ett ganska självklart val för mig som 24x36 fotograf. Det handlar om en mycket lyckad kompromiss mellan allehanda faktorer.

Eftersom man får ljusstyrkan i mest kompakt form, lägsta vikt, och mest ekonomiskt fördelaktigt, på just 50 mm brännvidd, så är det en 1,4/50 mm som sitter på min kamera. Den klarar mycket. Från dunkla prång på krogen, till blixtrande solbelyst snö. Behöver jag variera perspektiv? Ja, då använder jag fötterna. Bara om jag vet att det inte kommer att funka, tar jag med mig extra objektiv.

                               Zeiss Planar 1,4/50 mm T*  vid bländare 1:1,4

Det mest framgångsrika ljusstarka normalobjektivet i mera modern tid, är 1,4-normalen för 24x36 från Zeiss. Det handlar om ett sjulinsigt dubbel-Gaussobjektiv med den främre akromaten upplöst. Det här objektivet kom på marknaden i början av 1970-talet, och beräkningen gjordes av chefen för linsdesignen vid Carl Zeiss i Oberkochen i dåvarande Västtyskland, Dr Erhard Glatzel.

Objektivet som håller en hög optisk standard, är något av det perfekta all-around-objektivet för 24x36. Den saken blev grundligt bekräftad, då alla de stora tillverkarna följde efter - och kom att använda det här optiska konceptet i många årtionden framåt. Det spelar alltså ingen roll om det handlar om en 1,4/50 från Nikon, Canon, Minolta, Olympus, eller Pentax - det är ändå frågan om Erhard Glatzels Planar 1,4/50. Det gällde under 1900-talets sista tre decennier och en bit in på 2000-talet, med ytterst få undantag.

Zeiss tillverkar fortfarande den här 1,4-normalen eftersom den är svåröverträffad, och därför att den till ett rimligt pris hävdar sig bra mot de mycket dyra högavancerade alternativ som finns i dag.

                          __________________________

Företaget Zeiss är ju berömt för sin bildåtergivning alltsedan man började att tillverka fotografiska objektiv i slutet av 1800-talet. Ryktbarheten bygger på en långt driven korrektion, men även på en fin avvägning av ingående faktorer - en bra avstämning av aberrationer och restfel helt enkelt. 

Det som man här kan titta lite extra på i de tre inledande bilderna, är de mjuka och fina övergångarna mellan skärpa och oskärpa på bländare 1:1,4. När man har en sådan återgivning i botten, får man ett bra helhetsintryck - trots det mycket begränsade skärpedjupet på den stora bländaröppningen. Den tredje bildens kompositionsidé bygger i stort sett helt på den saken.

      

                          ____________________________________

                    

De inledande bilderna visar hustrun och grabben när vi smörjer kråset med våfflor vid Kina Slott i maj 1995.  Kamera var Contax RTS II och filmen Kodachrome 64.