Till uppståndelsens morgon...

Måste den döda kroppen bevaras väl, för att man skall finna sig tillrätta i efterlivet? Ja, så trodde de gamla egyptierna i alla fall. För oss nuförtiden kan det vara en lite udda tanke - men låt oss se vad man kan hitta på Norra Begravningsplatsen här i Stockholm:  Ett jättestort gravkapell i granit, byggt för att just bevara den döda kroppen för evigheten - eller i alla fall som byggherren själv uttrycker saken:

Till uppståndelsens morgon.

Till Norra åker jag ibland för att titta till mina föräldrars grav.

Många har utnämnt Norra Begravningsplatsen till landets vackraste, men den är enorm till sin utbredning. I min ålder är det nog så att om jag inte kunde köra in med egen bil, så skulle föräldrarna inte bara få vila i frid - utan rent av i fred.

Här reser det sig, i hela sin imposanta dominans: 

Gravkapellet;  "Till Uppståndelsens Morgon"  - den sista vilan för John Bernström med familj.  Företagsledare, riksdagsman, stenrik mecenat...

Skall man bygga för evigheten så kommer man nog inte mycket längre än så här.

Enorma granitblock av bästa och hårdaste kvalitet, precisionslipade och inpassade med millimeterprecision. Planparaleliteten i blockens ytor är sådan att det stämmer över hela ytan mot nästa block.

Stora insatser har gjorts när det gäller takets utformning. Taket består av granitplattor i två lager. Över taknocken är plattorna profilhuggna i det övre lagret av taktäckningen. Någon springa vid nocken finns alltså inte. Ytterligare, uppe över själva nocken, har vi överliggare av grova dimensioner. Genom deras tyngd förhindras takblocken i sina dubbla lager över taket att röra sig.

Det är lite av vad man kan se utifrån och bedöma med ett insticksmått i hand. Jag har varit runt och inspekterat med stort intresse  - men innanför de vackert grönärgade massiva bronsdörrarna, har jag aldrig kommit.

Om man jämför med antikens bästa byggnationer, som romerska akvedukter och andra högfunktionsbyggen - så står sig det här kapellet väl. Extra hög kvalité på graniten, och mycket hög precision i sammanfogningen. Speciellt takkonstruktionen som är så viktig på lång sikt imponerar.

Inget talar emot att det här gravkapellet kan stå i flertalet årtusenden - utan tillsyn.

När inträffar då uppståndelsens morgon?

John Bernström var känd för sin religiösa vurm. När han nu till stora kostnader byggde ett skydd för familjens kvarlevor tänkte han väl närmast på berättelsen om domens dag och den individuella uppståndelsen - dagen när Herren skall visa sig i öster för att döma levande och döda, och när gravarna öppnar sig och de döda står upp.

Det som för den ene är ockulta sagor, är för den andre levande verklighet.

Det kan sedan vara rätt olika bud om saken. Vissa religiösa riktningar har aktiverat sina anhängare med att domens dag skall inträffa alldeles i närtid - snart. Men när den tiden strax var kommen, och ingen Herre visade sig i öster - så blev det naturligtvis lite lägre trovärdighet på nästa angivelse, och så knallar det på.

Hur det än är med den saken, så kan man utgå från att det lär dröja till uppståndelsens morgon.

Så trodde väl även Bernström när han för en mindre förmögenhet lät bygga sitt enorma fästningliknande gravkapell åren 1912-1913. Här kunde han sedan gå och avnjuta sin skapelse rätt länge - hans slutliga ankomst till kapellet blev först 1925.

Så lämnar jag Norra i de tillåtna 20 km/t.  Jag glider förbi "Blod och Eld" - det är den stora gemensamhetsgraven för generaler och överstar inom Frälsningsarmén. Dom får sig en extra vänlig tanke för sina betydande filantropiska gärningar. Dom visste att disponera slantarna...

                           _________________________________

                                           _____________________

Annars så går jag i barndomen, som så många äldre män.

I det här fallet i min fotografiska barndom som inföll under det sena 1960-talet.

I den nytagna bilden här ovanför visar jag en kamera från mitt vitrinskåp som jag använde på den tiden - en kamera som har kommit till användning även för den här fotograferingen. Det handlar om en Contax IIa byggd av Zeiss Ikon AG i Stuttgart Västtyskland i mitten av 1950-talet. Objektivet, ett Sonnar 1,5/50 mm, är från det västtyska Carl Zeiss i Oberkochen.

Under våren har jag haft klenoden demonterad och utspridd på arbetsbordet för rengöring, omfettning, och allmän kontroll - nu går den som en klocka, efter 70 års tjänst. Slutarens diskret precisa ljud får mig att mysa av välbehag. Det är en tvärgående gardinslutare byggd i metall, bestående av smala spalter i duraluminium som krokar i varandra. Outslitlig.

Bilderna från Norra Begravningsplatsen är resultatet av min kontrollrunda efter renoveringen, och min tanke är att använda detta nyservade mekaniska precisionsinstrument hela den innevarande sommaren.

                        Filmen var Agfa APX 100, soppad i Rodinal hemma i köket.

Midsommar

Ditt svin!

Ibland blir jag påmind om att åren har gått - ja, att man har blivit gammal på riktigt. Härom dagen blev jag utsatt för ett avancerat bedrägeriförsök på telefon. Det var faktiskt ganska underhållande:

Hej, jag heter Sven och ringer från Ikano-bank. Det gäller det där lånet på 50 000 som du har ansökt om. Va!! jag har inte ansökt om något lån (varningsklockan plingade till redan här).

Jag jobbar med lån och fonder här på banken - är det inte du som är Peter Reinhold Hennig med personnummer si och så, boende där och där?  Joo...  det stämmer. Din ansökan kom in digitalt i går, verifierad med BankID (nu var ju saken klar - men jag beslöt mig för att spela med).

Men Sven, jag har inte ansökt om något lån hur är detta möjligt (lång parlaver hit och dit runt den saken).

Det verkar vara så här Peter. Det har begåtts något misstag och vi måste få ut den här ansökan ur vårt system, nolla den så att säga - men eftersom den har kommit in verifierad med BankID, måste du med ditt BankID ansöka om att låneansökan hävs, annars går den igenom och betalas ut - och du hamnar i skuld (här flinade jag roat inombords - så här dags var det meningen att åldringen skulle vara i full panik). Om du håller kvar telefonen och sätter dig vid datorn, så löser vi den här saken tillsammans...

Vet du vad Sven! Jag är över 80 år gammal och jag är på många sätt skruttig - men jag har förståndet fullt i behåll. Jag har spelat med i din charad för att få veta hur upplägget ser ut när ni skall försöka lura av mig mitt BankID - nu vet jag. Mig kunde ni alltså inte blåsa, men det finns andra gamla människor som går på det här - sjuka och inte alltid så fokuserade. Det handlar om dom mest utsatta och försvarslösa i vårt samhälle. Skäms du inte ditt svin!!

Det kändes rätt bra att säga, rakt i örat på denna motbjudande person.

Under fulla segel

Året 2009 hade jag ett färskt körkort på fickan och en ny bil. Sippa och jag åkte alltså runt rätt mycket.

Vaxholms Hotell med kanske Stockholmstraktens vackraste matsal var ett regelbundet besökt utfärdsmål. Här har man en fin utsikt över landskap och vatten.

Nöjd och glad efter lunchen satt jag och blickade ut över glittrande vatten och dekorativa molnformationer - när det började dyka upp intressanta saker...

Roslagskuta i full kostym.  Man för inte bara toppsegel - på bogsprötet ståtar man med fock, klyvare, jagare och flying jibb.

                       _____________________________________

  Olympus OM-1 från 1970-talet stod för jobbet och filmen var Kodak Portra 160

500 exponeringar... ?

Det har varit ett praktfullt gräl i en näraliggande blogg här på Fotosidan. Dom som har råkat på den bloggen med sitt innehåll av verbala rallarsvingar, är inte precis att gratulera - saken är nämligen ytterst infekterad, och landar för det mesta i en tröttsam ja/nej-diskussion.

Vad handlar nu saken om? Jo - den moderna tekniken gör det möjligt att använda sig av ”kulsprutemetoden” - att rikta kameran lite hittan och dittan och bränna av en fruktansvärd mängd bilder i hopp att några kanske skall bli bra.

När tekniken gör sådant möjligt, så kommer metoden naturligtvis genast att användas i praktiken. Teknikhistorien lär oss att så fort en teknik finns tillgänglig, så blir den både brukad och missbrukad.

Hur skall man nu förhålla sig här? Det har visat sig vara ytterst brännbara saker. Skall man huka i blåsten? Det tror jag inte - bättre att analysera saken konkret.

Fungerar kulsprutemetoden? Det gör den naturligtvis i viss mån - även en blind höna hittar ibland ett korn. Kan man motivera sådan fotografi? Ja i viss mån - det vill säga ibland. Inom exempelvis sportfotografi eller när det gäller fåglar, kan det vara det enda sättet att i stunden få till användbara bilder - men då är det inte fotografen som har gestaltat bilden. Den har tillkommit genom en slumpmetod.

Det är här vi har pudelns kärna.

Dom som menar att det är fotografen som gestaltar sin bild, och att det är den gestaltningen som är det meningsfulla i hela saken, gillar naturligtvis inte kulsprutemetoden. En slumpmetod har ju inte mycket i medvetet bildskapande verksamhet att göra.

Gatufotografer av i dag hävdar att man kan bränna av 500 bilder under samma fotosejour samma dag, medan kritikerna menar att det är omöjligt att hålla en tillräcklig fokuseringsgrad under så många exponeringar. 500 bilder kan inte rimligen bli bra fotografiskt avvägda, utformade, och komponerade under en så massiv fotografering samma dag. Jag tror att den kritiken lätt finner stöd i modern neurologisk uppmärksamhetsforskning.

Vill man vara en fotograf som medvetet gestaltar sina motiv - då skall man nog göra just det.