Då & Nu

För nästan 60 år sedan, i april 1964 kom jag hem till Bromma på min första permission från Arméns Fallskärmsjägarskola i Karlsborg. Pappa Lothar tog bilderna på Agfafilm, och det är bredvid pappas häftiga Merca jag poserar. Jag bor på samma adress och i samma lägenhet än i dag, men bilen - den är tyvärr inte densamma.

Krämefärgad Mercedes med röd plyschklädsel, det är något för en ung man att luta sig mot - och sedan säger vissa att det inte var bättre förr...

___________________________________________________

Det är lite kul det hela - jag representerar tredje generationen av familjen i en hyreslägenhet! Rätt svårslaget skulle jag tro. Min farmor flyttade in 1946 i en femrummare - ja egentligen en fyrarummare med jungfrukammare, parkettgolv, och öppen spis - alltså en lägenhet byggd för tjänstefolk. Det fanns en ringknapp i varje rum som visade ett nummer på en panel i köket, så att hembiträdet skulle komma springande (det kom aldrig någon). Väldigt udda i ett smalhusområde byggt under kriget - ett område som annars består av små 2:or och 3:or.

Den första hyresgästen när huset var nybyggt 1940 var chefen för Svenska Zeiss AB. Ett märkligt sammanträffande, med tanke på mitt senare stora intresse för Zeiss verksamhet. Han blev för övrigt utvisad 1946 för att hans hustru var så nazistisk, och hade gjort bort sig rejält i Stockholms societet.

Det är en arrogant ung man som blickar mot mig över det stora tidsgapet. Visst slipas man av en del med åren, men det är nog lite sådär fortfarande med den gamle farbrorn som nu sitter och skannar pappa Lothars bilder.

*************************************************

***************************

Sedan är det en sak som skaver rejält:

Det harmar mig med min ålder - att det är så länge sedan jag passerade "bäst före datum" rent fysiskt. Jag besitter nämligen precis den militära kompetens som efterfrågas mest på kompaninivå i Ukraina. Jag skulle tas emot med öppna armar. Vore jag bara en bit yngre, sådär under 50, så skulle jag åka ner direkt. Jag tror att det här kriget är en ödesfråga i samtiden. Utfallet i Ukraina kommer att avgöra så mycket.

Ja sé pengar, ja sé pengar...

Bloggarna och kommentarsfälten här på FS kan vara väl så inspirerande - eller triggande kanske man skall säga.

Sålunda, efter morgonens läsning, triggades jag att slänga upp lite av innehållet i mina fickor på skannerns glas. Efter farhågor i sagda kommentarsfält vet inte alla vad detta kan vara - men det kallas för pengar, kontanter...   Minsann.

Om man inte har sådana, kan det börja att hända grejer. Vid en omfattande riktad cyberattack mot Sverige, kan folk inte köpa mat i affären för att allt digitalt ligger nere på obestämd tid - och man har inga kontanter. Efter någon vecka bildas det en blodtörstig lynchmobb utanför Rosenbad, som på fullt allvar önskar att hänga upp statsråden i närmaste lyktstolpe. Då duger det inte att säga;   "vi såg det inte komma".

MSB har talat om för regeringen (och den förra) att enda sättet att på lite sikt ha kontanterna kvar i cirkulation, är att stifta lag om att alla som idkar handel och idkar bankverksamhet måste ta emot landets lagliga betalningsmedel - men regeringen fegar, och fegar, och fegar...

Visst skulle det kosta på, inte tu tal om den saken. En oerhörd mängd näringsidkare måste ställa tillbaka och tvingas hantera kontanter igen. Ändå tror jag att vi står inför en både enkel och rak valsituation: Antingen det, eller ett katastrofscenario - som inte är så osannolikt. Vi har gjort oss farligt beroende av våra digitala strukturer.

Krigsförbandsövningen "Neptun" hösten 1972

Kan man i det moderna samhället ta folk direkt från det civila livet och förflytta dem ut i skogen till ett mobiliseringsförråd - för att där utrusta dem, och på nolltid ställa upp en fungerande infanteribrigad? Det var en av de intressanta frågorna för krigsförbandsövningen Neptun - där jag ingick som en liten kugge.

Den militära doktrinen var att hela landet skall försvaras, och jag tror att vi börjar komma dithän nu igen. Därför tänker jag mig att bildmaterialet från Neptun 1972 har ett värde. Det visar lite hur vi gjorde förr - och det är något i den stilen vi nog behöver göra även i dag.

                                                                            ******

28 år gammal ansåg jag mig lite överårig för tjänst som fallskärmsjägare och jag hade krigsplacerat mig på Svea Livgarde utanför Stockholm som plutonbefäl. Att få den militära placeringen dit man själv önskar var en favör vid avgång från Arméns fallskärmsjägarskola. Jag hade nyligen startat min fotoateljé i Stockholm, och det kändes bra att vara placerad i närheten.

Självklart skulle jag fotografera under strapatserna! Efter moget övervägande valde jag en Leica IIIf med ett Elmar 3,5/50mm. Med objektivet infällt blev det en liten platt sak, som jag lindade in i filtfodralet till en militär vattenflaska - för att sedan stuva in det hela i stridsselens högra ficka. Till det lades en separat exponeringsmätare i en ficka. Sålunda ansåg jag mig färdig för fältmässiga förhållanden.

Som befäl kallades vi in en vecka i förväg för att trimma ihop oss så att vi klarade av att ta emot bassarna ute i skogen.

Fast tältplats på Svea Livgarde i Kungsängen

Överfurir Hennig redo för knådning av tilldelat arbetsmaterial...

Direkt från det civila livet, och ut i fält.   Mobiliseringsförrådet var två till utseendet oskyldiga lador, vid en helt vanlig svensk bondgård

För infanteristen är det förflyttning till fots eller per cykel som gäller för det mesta. Har man rimliga vägar, är det förvånande hur stora truppstyrkor man kan förflytta snabbt med cykel. Det stackars plutonbefälet (jag alltså) får ofta ligga som en rem på cykeln mellan täten och kön,  för att hålla ordning och samband. Det är så man utövar sin befälsroll effektivt - man jobbar mest av alla. När grabbarna insåg den saken, var det sällan jag behövde använda röststyrka fem

Man lär sig att ta vara på varje stund när man kan få sig en minitupplur

Lite galghumor sitter inte fel...

Befälsgenomgång inför brigadens uppmarsch 

Ordergivning på kompaninivå inför anfall

Inga Smartphone här - tjuvkoppling på gamla kopparnätet

Många tyckte att svenska soldater såg lite töntiga ut i sina hjälmdok - men nätdelens avsikt är att skydda mot avslöjande reflexer i hjälmen, och det nedfällbara doket skyddar ansiktet när man springer i risig skogsterräng. Den egna terrängen skall vara soldatens skydd och fördel

Vid solens uppgång efter en dimmig natt, satt jag efter fullgjort värv helt utmattad i full stridsutrustning med vapnet bredvid mig på ett berg i Södertörn. Jag betraktade landet som skall försvars, jag blickade åt öster - och ja,  jag förstod varför jag var där...

******************************************************

*****************************

Hur gick det för Leica IIIf då? Den var alltså inpackad i ett filtomslag och nedstoppad i stridsselen på bröstet:

När man tittar på bilderna så här i efterhand, så ser det smått idylliskt ut - men jag kan försäkra att det många gånger var hårda tag. Den lilla Leican fick tåla både stock och sten, slag och stötar. När man exempelvis snabbt slänger sig i skydd - då dråsar man ner på magen, och det med högsta fart! Med objektivet i infällt läge och med sitt helgjutna kamerahuset i hård aluminiumlegering verkade Leica IIIf tåla vad som helst. Jag tror inte att det är många kameror som hade klarat krigsförbandsövningen Neptun i en stridssele på plutonnivå, men den lilla Leican gjorde det med den äran - och den levererade ett fullt acceptabelt bildmaterial. 

Leica IIIf är en 1950-talskamera. Till sin uppbyggnad och basfunktion ligger den nära den ursprungliga Leican från 1920-talet

Rivningar i Klara - igen!

I slutet av andra världskriget förstördes stora delar av Centraleuropas stadsbebyggelse. I Sverige skötte vi den saken själva. I massiva rivningsvågor under 1960 och 1970-talen, och ända in på 1980-talet revs stora delar av centrala Stockholm. En kultur- och kapitalförstöring av rent pyramidala mått.

Nu, i dag, uppmärksammar Bob Bovan här på FS på att man river i Klara igen!

Jag dök snabbt ner i arkivet och fångade upp lite om hur det såg ut vid tidigare rivningar här i Stockholm - och det ser just ut som om vi förde krig här i stan. Det ser ut som när jag var med mamma och pappa  i Hamburg i slutet av 1940-talet. För mig som även hade suttit i skyddsrum som nyfödd med mamma och mormor under ryska terrorbombningar i Finland under fortsättningskriget, var det rent förfärligt att vandra bland rasmassorna som visas i bilderna här:

Rivningarna 1968

Det är här man river i dag igen!

Här från rivningarna 1978:

Det blå huset i fonden är ett 1700-talpalats, troligen påbyggt med den tredje våningen under 1800-talet. Jag lirkade mig in genom det glipande skyddsstaket och vandrade genom de ödsliga paradrummen liggande i fil. Det syntes rester av gyllenlädertapeter. Jag blev väldigt beklämd, dagen var förstörd...

Rivningarna i övre Klara 1982:

Jag tycker att det är väldigt illa! varför uppför vi oss så här? Sedan länge talar man nere i Europa om oss som: "Die dumme Schweden". När man handhar sitt kulturarv på det här sättet, är det tyvärr den bild man förmedlar.

Nidbilden av människan

Det är nog vad alla som har sysslat mycket med fotografin sedan länge har märkt: Det publiceras mycket bilder – men väldigt få bra bilder, bilder som får en att titta till. I dag fick jag i alla fall se en bra bild, en bild som fick mig att titta till – men det är en bild som får nackhåren att resa sig. Det är en nidbild, en nidbild av Homo Sapiens.

Två nollställda vackra personer helt utan ansiktsuttryck – ja, det kan ju inte finnas något ansiktsuttryck, det finns inget pannben bakom vars hägn känslor kan genereras, och det finns inte heller någon bildskapande hand som skulle kunna förmedla sådant. Ögonen är om möjligt ännu värre: Vattniga och helt innehållslösa av samma orsak. Innehållslösa nollställda ögon får en kall glans som signalerar varning - och det är vad det handlar om här;  VARNING.

Jag hyser bara den stilla förhoppningen, att man alltid ser till att det går att dra ur sladden i tid.