Kameran från Ukraina

Klockan tre på natten den den 22 oktober 1946 bankade det på dörren hemma hos Dr Wolfgang Hahn i Jena.

Utanför befann sig Sovjetiska transportfordon och soldater med påskruvade bajonetter. Det var bara att klä på sig själv och familjen, och hastigt samla ihop det nödvändigaste - sedan bar det av.

Det stod klart att förflyttningen gällde någon ort i Sovjetunionen, och Hahn försökte förmå befälet att stanna vid Zeiss huvudanläggning i centrala staden för att han skulle kunna hämta tekniska underlag och annat viktigt arbetsmaterial - men detta avvisades. Efter en lång tågresa anlände familjen och en handfull tyska tekniker och administratörer till staden Kiev i Ukraina.

                          ____________________________________

                     

Det jag nu skall berätta har jag varit inne på tidigare, men då helt kortfattat. Eftersom det utan vidare är den märkligaste historien inom kameratekniken, är det nog på sin plats med en fylligare beskrivning av vad som egentligen hände - det saknas inte poänger och sedelärande inslag.

              

Efter krigsslutet var Tyskland skyldiga, enligt Jaltaavtalet, att betala krigsskadestånd till Sovjetunionen. Bland det enormt stora antalet produkter och produktionsanläggningar som Sovjetunionen krävde, befann sig världens då dyraste och finaste kamera - Zeiss Contax. Den ville ryssarna ha! Nu skulle arbetarna i den socialistiska framtidsstaten få äga det bästa som kunde frambringas - en kamera som arbetarna i de kapitalistiska länderna inte kom i närheten av.

 

Man skulle alltså sätta igång med att massproducera denna komplicerade, högkvalitativa, och i det närmaste handgjorda produkt. När man begrundar Zeiss presentation här nedanför, så verkar det vara en omöjlig uppgift.

Om vi gör en analogi med fina bilar, så blir det som om en aktuell modell av Rolls Royce plötsligt av en oväntad part tas upp till masstillverkning - för att bjudas ut på en nationell marknad till ett lågt pris. Då skulle nog ett och annat ögonbryn höjas - men det är precis vad som hände i kameravärlden.

Under sommaren 1946 stod det klart att produktionen skulle sättas upp vid någon ort i Sovjetunionen, och kamerans namn angavs till "Volga". Efter hand så bestämde man sig för staden Kiev i Ukraina som produktionsort, där det ansedda företaget Zavod Arsenal verkade ha goda förutsättningar. Kameranamnet blev då fastställt till "Kiev".

Den sovjetiska kontrollkommissionen vid Zeiss under ledning av den fruktade och med diktatoriska befogenheter försedde majoren Turygin, bestämde nu att Dr Wolfgang Hahn med omedelbar verkan skulle ta ledningen för den grupp av tekniker, administratörer, och ingenjörer från Zeiss som skulle ansvara för produktionsstarten av kameraprojektet i Sovjetunionen.

 

Wolfgang Hahn 90 år gammal under intervju för Zeiss Historica Society i september 2004. I handen håller han sin personliga Contax II - en kamera ur den första serien test och övningskameror som sattes samman vid Zavod Arsenal i Kiev.

     

Problemet var att det inte fanns någon fungerande anläggning - det mesta hade förstörts i de massiva terrorbombningarna av Dresden under krigets sista veckor. Zeiss Ikon AG vid Schandauerstrasse 74 där Contax producerades, fick så svåra träffar att huvudkassaskåpet i källarplanet sprack. Det som fanns kvar av Contax produktionsband beslagtogs av ryssarna och sändes österut.

Nu igångsatte man en rekonstruktion av ett inkomplett produktionsband som hade förvarats i Werk Reik utanför Dresden. Då Dresden var i det närmaste jämnat med marken, förlades arbetet till Jena och Werk Saalfeld. Projektet avsåg uppbyggandet av tre produktionsband för Contaxkameran och en längre tids provproduktion - före den slutliga avtransporten till Ukraina.

Den första mera betydande produktionsserien som färdigställdes vid Zavod Arsenal i Kiev var KIEV II året 1949 - och det första västland som fick leveranser var Sverige, där Konsum hade lyckats förhandla sig till en liten serie. 

Det som för våra västerländska ögon ser ut som ett bakvänt "N" i kamerans namn, är ett dubbelt "I" - viket ger en antydan om hur namnet KIEV uttalas i ryska språket.

Objektivet heter Sorkij SK 1:2/5 cm - där "SK" står för Sonnar Krasnogorsk. Det handlar om ett original Zeiss Sonnarobjektiv i halvfabrikat, som har försetts med en rysk fattning och namnring av KMZ i Krasnogorsk utanför Moskva.

 

 

                             _____________________________________

  

Här hamnar vi mitt i en spännande tid. Det finns nog hur mycket som helst att berätta av intressanta omständigheter när det gäller åren strax efter det andra världskriget. Inom Zeiss Historica Society drev vi i början av 2000-talet ett forskningsprojekt om den saken. Arkiven i öst hade börjat öppnas, och förvånande många nyckelpersoner var ännu i livet. Jag satt i ledningsgruppen.

Wolfgang Hahn redogjorde i det sammanhanget för sina äventyr i Sovjet, och berättade om ryskt livsstil och tankementalitet - liksom naturligtvis alla fakta runt projektet i Kiev. Han var då 90 år gammal, vänlig och verbal - och mentalt kristallklar. Här kan jag bara saxa ett kort smakprov av detaljrikedomen i berättelserna:

Under en inspektionsronda tillsammans med företagsledningen för Zavod Arsenal i den helt ryska produktionsdelen av företaget, noterade Hahn att vissa arbetare hade en liten röd flagga på sin maskin - ibland till och med två sådana. På förfrågan fick han veta att det innebar att arbetaren låg ett år före i estimerad produktion, eller rent av två år före! Wolfgang Hahn baxnade, och framhöll för den ryska företagsledningen att något sådant var fullständigt oförenligt med Zeiss kvalitetsnormer.  Ryssarna fattade ingenting ... :-)

Över huvud taget så var det ibland lite svårt att komma på goda "termes of trade" gentemot värdfolkets åsikter och föreställningsvärld. Hahn konstaterade att i matsalen, här i den sanna socialismens högborg, avgjorde tjänsteställningen storleken på portionerna. Personer med doktorsgrad och/eller forskarställning samt ledande administratörer, fick mest. Sedan kom ingenjörerna och teknikerna - och sist dom vanliga arbetarna och montörerna, som fick påfallande små portioner. Wolfgang Hahn kände sig illa berörd - men som utlänning och tysk kunde han inte komma med kritiska synpunkter.

Problemen, stora som små, staplade sig på hög - och nog var det en brant uppförsbacke i hela den här saken. Ändå lyckades man sätta upp anläggningen, och man lyckades få den ryska Contaxkameran i produktion. Första åren 1947 och 1948 i små serier, sedan i ökande volymer.

Det hör nog till saken - ja kanske är det helt avgörande, att det utvecklades en mycket god personkemi över lag. När Wolfgang Hahn och hans gäng anlände, fanns det ingen personal. Den hade kriget farit iväg med. Nu skulle ny sådan rekryteras och utbildas - och det som fanns till hands var lantortsbefolkningen runt staden Kiev. Det handlade om jordnära, enkla och positiva människor, som var villig att arbeta och lära - och som höll sina tyska chefer högt i anseende. 

Alla gjorde sitt bästa - och då blir det  resultat.

Under 1950-talet stabiliseras produktionen vid Zavod Arsenal till hyggliga serier som håller en god standard. Men ännu är gapet mycket stort till att alla arbetare skulle kunna köpa en Kievkamera.

Produktionen under 1950-talet lyckades väl, och är förvillande lik originalet - både till utseende och till funktion. Det handlar fortfarande om ganska måttliga produktionsserier. Här en Kiev 3A i någon av de rätt vanliga jubileumsutgåvorna.

 

Kiev 4A från 1960-talet är en kamera som fortfarande ligger mycket nära originalet i sitt utförande. Vänner av Contaxkameran brukar känna sig helt komfortabla med att hålla en Kiev 4A i handen

 

Fram emot mitten av 1960-talet började det i allt högre utsträckning bli möjligt för premierade arbetare att få köpa en Kievkamera - då efter en viss tid i kö. När den tiden var avklarad såg det kanske ut ungefär så här, när den lycklige kom hem med sin nya Kiev 4.

Notera den eleganta väskan i kraftigt oxläder. I Sovjetunionen hade man en framstående läderindustri som inte lät sig flörtas av plastens inträde.

                               ________________________________________

Objektiven till den nya kameran var, en om möjligt ännu svårare nöt än kamerahusen. Det var frågan om alla dom kända Zeissobjektiven till Contax. Från början levererade Zeiss färdiga objektiv, därefter halvfabrikat, och slutligen bara det optiska glaset. Den första egna ryska glassmältan av högbrytande optiskt glas, svalnade långsamt vid KMZ i Krasnogorsk året 1954.

Vid den här tiden skulle varje kamerahus vid försäljningen ha sitt normalobjektiv. Det leder till att Sonnarkopian Jupiter 8  1:2/5 cm tillverkades i jätteserier - där det nog kunde vara lite svajigt ibland med kvalitén. Risken för ett "måndagsexemplar" kunde man inte bortse ifrån.

Specialobjektiv som sattes upp i små serier däremot, som kopian av det berömda Sonnar 1:1,5/5 cm - alltså Jupiter 3  1:1,5/5 cm, höll en mycket god standard - men krävde å andra sidan för det mesta en rekvisition för att överhuvudtaget få köpas av en privatperson i Sovjetunionen.

Sådana situationer lurade hela tiden i kulisserna, eftersom man laborerade med oförenliga målbilder. Några Jupiter 3 för arbetarkollektivet blev det nog aldrig tal om.

 

 

Eftersom produktionen skedde i en socialistisk planekonomi, så hade företaget lite att säga till om när det gällde övergripande produktionsmål. Det var betongrumporna i Moskva som fastställde femårsplanerna.

Företagets strävan låg naturligtvis i måttliga serier, så att man kunde hålla kvalitén uppe. De planerande myndigheternas intresse å andra sidan låg i att få fram så stora produktionsvolymer som möjligt - så att alla arbetare kunde få sin kamera. Sist och slutligen var det Gosplan i Moskva som bestämde.

Det logistiska problemet, är att i en produktion av det här slaget -  manuell och med många kontrollrutiner, så kan det vara möjligt att öka produktiviteten hyggligt vid första tillfället om man ökar antalet involverade i verksamheten. Vid förnyade försök i den riktningen sjunker produktivitetsökningen sedan exponentiellt varje gång, oavsett hur många nya personer man stoppar in - och man sitter i rävsaxen. Det är alltså frågan om "tratteffekten" - hur mycket man än häller i tratten, kan det inte rinna snabbare än vad som får plats genom pipen.

Trots dessa minst sagt ogynnsamma produktionsvillkor lyckades man vid Zavod Arsenal hålla en god standard, och man levererade en väl så Contaxliknande kamera 1960-talet ut.

                        

              

Året 1975 var det klackarna i taket i Kiev, Ukraina - företaget Zavod Arsenal hade tillverkat sin miljonte Kievkamera.

Jubileumskameran är en Kiev 4 modell 2:

När man betänker förutsättningarna, så är det nog en betydande bedrift att tillverka en miljon exemplar av denna komplicerade och till stor del handgjorda produkt. När det gäller produktionen fram till 1975, alltså fram till det här remarkabla jubiléet, föreligger det en god kompatibilitet av ingående delar mellan Contax och Kiev. Slutarmodulen är exempelvis bytbar åt båda hållen.

Hatten av för Ukraina! 

                           ___________________________

   

Hur gick det nu i arbetarstaten med den högst avancerade kameran som alla skulle kunna köpa till ett lågt pris? Det fungerade naturligtvis inte fullt ut. Man kan inte trolla med knäna och samtidigt tillfredsställa oförenliga målbilder.

Så länge som produktionsserierna var rimliga till storleken kunde ett litet antal arbetare köpa sig en hel Contax - nästan, till ett pris som var långt under vad man betalade i väst för en sådan kamera. När produktionen väl blev så omfattande att alla arbetare kunde vara med på tåget, då hade kvalitén sjunkit högst märkbart, och allt för många kameror uppvisade olika grad av felfunktion när de lämnade fabrik - beroende då på att enda sättet att komma upp till de anbefallda volymerna, var att lätta på kontrollrutinerna. Det här blir högst märkbart under åren på 1980-talet och de avslutande modellerna Kiev 4M och Kiev 4AM.

När 1980-talet gick in, kunde alla köpa sig en Kievkamera - och den förhoppningsfulle arbetaren gick alltså till fotoaffären och köpte sig en sådan till ett lågt socialistiskt pris.

Väl hemma igen kunde han konstatera att kameran inte fungerade som den skulle. Det blev alltså att gå raka vägen till kamerareparatören och få saken åtgärdad. Nu hamnade han i situationen att han först hade betalt det socialistiska priset i fotoaffären, och sedan även reparatörens räkning - och då blev slutsumman ungefär vad en sådan kamera kostade i väst. 

Tydligare kan saken inte sägas, och slutomdömet blir det väntade. Det gick inte att tillverka en sådan produkt så att alla kan få köpa den billigt. Oförenliga mål är och förblir oförenliga mål. 

Men - och det är en viktig notation:  Med hjälp av den totalitära statens stora resurser och möjligheter att peka med hela handen och ovillkorligen bli åtlydd, kunde man inkasserade vissa delsegrar.

Under åren på 1950 och 1960-talen när man arbetade med måttliga serier, lyckades man tillverka en snygg och prydlig Contax-replika. En kamera som upp till 95% motsvarar originalet, och det i volymer som vida överstiger - ja rent enormt överstiger det man levererade vid Zeiss Ikon AG. Det är en både en märklig och aktningsvärd framgång, en prestation som kan tillgodoräknas dom som utförde jobbet i Ukraina - inte dom som gav order i Moskva.

    

Contax II debuterade på Leipzigmässan våren 1936 - och den sista Kievkameran löpte av produktionsbandet 1987. Då närmade man sig två miljoner tillverkade enheter. Eftersom en Kievkamera är en Contax II i allt väsentligt - oavsett modell, så tillverkades denna konstruktion i ett halvt sekel. 

Inget dåligt rekord.

Kiev 4 M och Kiev 4 AM - det sista utförandet av Kievkameran perioden 1979 - 1987. Varje modell levererades i två varianter - med eller utan påbyggd exponeringsmätare. 

Det som tillkommit är ett bredare frammatningsvred, en returspolningsvev, och en mittkontakt. Annars är det samma gamla vanliga Contax II.

Med M-modellerna levereras ett helt nytt normalobjektiv. Man lämnar Sonnar-konceptet, och går in för en mycket symmetrisk Gauss-variant:  Helios 103  1:1,8/53 som är en kopia av Leica Summicron 1:2/50 av andra formulan.

Mannen bakom Contax II, Zeiss Ikon AG:s chefkonstruktör Hubert Nerwin, lämnade Zeiss 1948 och emigrerade till USA till följd av ett väl så lockande erbjudande från operation Paperclip. Där designade han avancerade kameror åt den amerikanska armén - men även lite enklare produkter som Instamatic-systemet åt Kodak. Det är oklart om han någon gång fick höra om sitt svårslagbara rekord med Contax II.

Av den långa raden Zeisskameror som bär Hubert Nerwins signum, intar Contax II en särställning genom sin succession in i Kievkamerans långa tillverkningshistoria med de enorma produktionsvolymerna.

                                 Hubert Nerwin med familj anländer till USA

                  

En Contax II ur provproduktionen i Jena 1947 och en Kiev II från det tidiga 1950-talet från Ukraina - tvillingar med olika namn och hemvist.

                         

                         

  

     

   

Första maj, första maj, varje sliten kavaj...

I dagens debatt är det många som menar att första maj är en relik från en svunnen tid? Då kan det ju vara lite kul med bilder från just en svunnen tid, nämligen från första maj 1992 - för 34 år sedan. Det var ett samhälle som var rätt likt vårt, men ändå så olikt. Det finns massor av subtila skillnader - och sedan skillnader som är allt annat än subtila.

Jag har dagen till ära suttit och tittat på dom här bilderna. Och ja - vad säger man? Var och en får tolka efter eget tycke.

Var det bättre förr? 

Mja - det tänker jag inte ge mig  in på, eftersom partipolitiska resonemang inte hör hemma på en fotosida. Här får vi nöja oss med vad bilderna berättar - och det är ju en bit på vägen. 

I övrigt tycker jag att det är fart och fläkt i bild. Hemligheten är perspektivet - man skjuter från knästående.

  

Avsked från Hasselvik

Alla vackra sagor har en början och ett slut.

Hasselvik har varit familjens sommarparadis i över 100 år. Nu i fjärde generation finns det ingen som kan ta över och jag måste ta konsekvenserna. Av åldersskäl klarar jag inte längre logistiken. 

Ett landställe på tre hektar med två boningshus och diverse andra byggnationer. Ett landställe med 400 meter egen strand och med en vacker gammelskog, men en skog där det med regelbundenhet kommer ner hundraåriga träd - det går inte att förena med en farbror som hunnit bli gammal på riktigt...

Året 2019 efter den förfärliga stormen "Alfrida" som höll orkan i vindbyarna på Åland, gick jag ensam i de stormfällda delarna av skogen på Hasselvik med motorsågen i hand, och röjde undan elva vresiga exemplar av hundra till hundrafemtioårsträd som hade fallit över stigarna. Jag var då 75 år gammal - och täljde mig samtidigt ett rykte i den närbelägna byn. I dag skulle jag nog inte klara av att såga upp ett enda sådant monster till träd. Det är bara att inse realiteter.

                                                              *

En stor påse pengar på banken - men bara en liten påse sommarglädje framöver.

                   

Äppelträden blommar på min ungdoms Hasselvik. Det är så här jag vill komma ihåg saken. För mig går minnets valör mycket åt det svartvita hållet.

      

Undersköna Quinnor

Det handlar om en bortglömd strip testnegativ, sådant som jag vanligtvis slängde - men som jag nu hittade i arkivet när jag sökte efter annat.

Året är 1973 och den nygifte fotografen, som helt klart begriper att han har gift sig med världens skönaste kvinna - övar fotokonsterna på sin käraste. Önskemål och allehanda anvisningar står som spön i backen.  Titta hit, titta dit! Gör si, och gör så...

Den nyblivna hustrun försöker vara till lags.

                                       Snart nog ruttnade modellen på hela saken!

                                              Tänk vad man kan hitta i arkivet.

                           

                     

                                            

              

    

Som en död fisk

Det här är en av våra främsta skalder genom tiderna, Gustaf Fröding. Något av en favorit för mig inom svensk litteratur. I bilden till vänster ser vi honom i den kända studentbilden från 1879.

Stackars Gustaf ser ut som en död fisk - snacka om vattnig blick! Saken beror på att dåtidens ortokromatiska film var överkänslig för blått. Det fick som följd att svenska flaggan ser ut som den finska, och att Gustaf Fröding som var blåögd alltså ser ut som en död fisk. Inte bra, vare sig i Finland eller här. Därför beslöt jag mig för att ge den genom århundradena bildmässigt baktalade Fröding, hans skarpa och iakttagande blick tillbaka.

Jag har använt kloningsverktyget i ett enkelt bildbehandlingsprogram. Det tog mig fem minuter. Det enkla programmet var ACDSee 6 for Leica. Det följde med gratis om man köpte en Leica M9 året 2009. Ett litet program som än i dag klarar av rätt avancerade grejer, och som har mycket bra släpgrafer. Att förändra ögon i en bild är en grannlaga uppgift, rätt avancerad - men verktygen behöver för den skull inte vara märkvärdiga i sig.

Ögonen, blicken, är själens spegel. Jag tror att Gustaf skulle  ha känt sig komfortabel.           

                    ________________________________

  

Det skulle kännas konstigt att skriva om Gustaf Fröding utan att ge åtminstone något litet smakprov på hans suveräna bundna vers.  Så här kommer några korta klipp ur en mycket lång dikt, nämligen "Oscarsbalen" från 1894.

Det var mormor som reciterade vid fotogenlampans sken på Hasselvik när jag var liten. Det var något som hon var mycket bra på - hon var nämligen från en tid när man inte kunde få underhållning bara genom att trycka på en knapp. Hennes bravurnummer gav mig tidiga insikter i att unga flickor kunde vara fjompiga och självupptagna - liksom att gamla damer kunde vara imponerande societetsdrakar: