En kraftkarl, goda hälsoråd, och ett nattsvart attentat

På 1950-talet i Abrahamsbergs folkskola, som det hette på den tiden, hade jag en rekorderlig rektor – ja, själv föredrog han titeln överlärare. Det var en gammal löparstjärna - Edvin Wide.

Från början finlandssvensk, ståtade han med fem svenska rekord, OS silver och brons 1924 och OS brons 1928. Han tilldelades Svenska Dagbladets guldmedalj 1928. Utanför Stadion i Stockholm står (springer) han i brons i sin ungdoms prakt. Han är förebilden till den främre av löparna i Carl Eldhs staty.

Edvin var en gudabenådad berättare. Det hörde inte till ovanligheterna att han glömde undervisningen, och i stället förmedlade intressanta saker från sin långa idrottskarriär. Han var även full av råd och dåd som han outtröttligt ville pränta in i det uppväxande släktet.

Här sitter Edvin i Abrahamsbergsskolans matsal. Han kom ofta ner och åt lunch vid något valfritt bord där det fanns plats. Ett fint uttryck för hur han såg på sin lärarroll och chef för skolan.

____________________________________________

Jag vill inte påstå att han talade för döva öron - men ibland blev vi slynglar lite trötta på hans ständiga välvilliga uppmaningar: ”Sitt inte inne på rumpan pojkar - ut och rör på er!! Stillasittande är farligare än rökning!”  Ja, den saken börjar senare tiders forskning ge honom rätt i - liksom han har visat sig ha rätt i så mycket annat som han talade om för oss.

Naturligtvis var han emot rökning. Men han berättade lite motvilligt om sin enorma frustration när hans ständiga överman, både ute i den stora världen och här hemma - det finska löparfenomenet Paavo Nurmi släntrade in på banan rökandes en fet cigarr (halsbloss). Nurmi lade utstuderat ifrån sig cigarren, slog Wide efter noter, plockade upp cigarren och trippade flinande därifrån...  ”Då var det svårt att hålla masken pojkar - men tro inte att ni är någon Paavo Nurmi.             

Det var inte bara motion det handlade om – nej man skulle även äta rätt om man ville leva ett långt och friskt liv:  ”Det är bara fyra enkla råd pojkar - sedan kan ni lugnt glömma alla hälsoprofeter.”  Det lät ju bra, så vi spetsade öronen:  ”För ett naturligt rörligt liv, ät sådan mat som människan under lång tid har anpassat sig till. Är olika saker varje dag, och ät med måtta - sedan pojkar må ni leva länge i edert land” -  sá Edvin, och han styrkte i högsta grad sin tes. Jag går ibland förbi hans grav på Bromma kyrkogård. Edvin blev 100 år och hans hustru Axelina blev 103.

Nu börjar vi komma in på den brännheta delen av den här historien, och jag skall nämna att jag var 13 år gammal. Den riktiga slyngelåldern alltså.

Edvin hade två älsklingsteman - eller "käpphästar" som man sade på den tiden. Det ena var att man skulle träna sin självbehärskning. Man skulle i livets alla skiften kunna hålla masken, och inte genast avslöja vad man tänkte. Det andra var att unga människor måste klara av att komma över ett tröskelläge. Det måste man jobba för att fixa - sedan går allt lättare. ”Gå igenom ekluten” som Edvin sade - och nu kommer vi till det nattsvart attentatet, vad som faktiskt kunde tilldra sig i den svenska skolan på 1950-talet. 

Det är ju så att när man är 13 år gammal kan man planera alla möjliga avancerad saker, men man har mycket liten förmåga att förstå vad som skulle kunna hända om något går snett - om något tar en helt annan vändning än vad man har planerat. Man har helt enkelt inte en tillräcklig mogen hjärna för en bättre konsekvensanalys. Det fick vi vara med om med besked.

Nu skull vi skoja med Edvin! Innan lektionens början skrev vi med stora bokstäver på svarta tavlan: ”HÅLL MASKEN, EKLUTEN”. Därefter placerade vi mattstift (!) i stor mängd på stolen vid katedern - det gick åt en hel ask. Vi drog ut stolen så att allt skulle synas tydligt, och vår övertygelse var även att han skulle se allt. Vi ville bara kontrollera hur det var med hans pokerface. Edvin var normalt extremt observant, inget brukade undgå hans falkblick - och det var här vi begick vårt avgörande misstag.

Edvin kommer instormande lite sen, tittar på tavlan: ”Ha, ha, pojkar - vad menar ni med det?” sänder inte stolen en blick - utan sätter sig tungt...

Jag satt längst fram och hade ett utmärkt studium. Först blev Edvin blodröd i ansiktet, därefter häpnadsväckande snabbt kritvit - men han höll masken.

Herrejessus, hur skall det här gå hann jag tänka. I sekunder långa som evigheter rådde dödens tystnad. 

Då...

Längst bak i klassrummet satt en av attentatsmännen, en gosse som vi kan kalla Wenne Jatterström. Wenne var en liten spinkig figur med klotrunt huvud, varpå det växte ett rött burrigt hår som vanligen stod rakt upp. I den rådande dödens tystnad bröt han nu samman, och man kunde höra; ”hi, hi... hi, hi, hiii”...

Det var inte högt, men i den djupa tystnaden lät det som trumpetstötar!

Nu brast allt för Edvin. Som en retad tjur rusade han upp med mattstiften rasande om baken. Ner till Wenne Jatterström och grabbade honom om midjan framifrån, vände honom upp - och gav honom en riktig gammaldags avbasning på rumpan.

Jag var djupt imponerad. I denna stund var Edvin magnifik!

____________________________________________

Jag träffade Edvin en minnesvärd gång i en affär i Bromma rätt långt efter skoltiden, och han var då runt 90 år gammal - men pigg som en mört. Han berättade att det inte blev någon löpning precis numera - "ja åldern du vet". Men han skötte dammsugning och tvätt hemma. Vi slog följe en bit och talade om ”gamla plugget”. Jag hade tanken att jag skulle avslöja min delaktighet i det skändliga attentatet, och be om tillgift för en mycket ung grabbs bristande förmåga att bedöma konsekvenser. Men hur det nu var så stannade det vid att det gamla fick vara - om inte glömt, så gömt.

Kanske jag rent av inte tordes inför den stålblå blicken under buskiga ögonbryn?

Texten är i huvudsak från mina tidigare utskick på utsändningslista:  "Peters Essäer"

Margareta Cortés 2025-09-26 10:47

Vilken underbar tidsresa du bjuder på, Peter!
du får verkligen tiden att veckla ut sig som ett gammalt skolkort med fransiga kanter. Två av mina barn gick på Abrahamsbergsskolan, fast några decennier efter din tid, så det blev några föräldramöten där. Det där särskilda bandet mellan lärare och elever, där berättelser och personligheter får ta plats, är fint att läsa om..

Och så pojkbuset med mattstiften! Jag skrattade högt – inte bara åt själva upptåget, utan åt hur du fångar den där gränsen mellan barnslig list och vuxen konsekvens. Edvins reaktion… först blodröd, sedan kritvit, och ändå höll han masken – det är nästan teater i klassrummet. Jag kan tänka mig att det där ögonblicket blev en livslång lektion i självbehärskning, både för er och för oss som får läsa om det nu. Edvin Wide verkar ha varit en karismatisk kraftkarl med både hjärta och ryggrad.
Tack för att du delar med dig så generöst. Din text är som en gammal skolbok med marginalanteckningar – full av liv, lärdom och lite lagom galenskap.

Besvara

Svar från syntax 2025-09-26 11:12

Tack för den jättefina kommentaren Margareta!
Det kostar ju ändå lite möda att knåpa ihop den här sortens berättelser ur minnets arkiv.
Jag ville också ställa bilden av Edvin framför mig... Det var en underbar person - men det fattade vi grabbar först långt efteråt.

Svara

N Thomas Meldert 2025-09-26 11:20

En bra historia, Peter. Den påminner om när ett par killar i min klass ordnade med en överraskning åt vår mycket sexiga fransklärare. Det hade häftat fast smällare mellan stolen och katedern. Såna som smäller när man drar i ett snöre i vardera änden. Det var bara det att just den lektionen kom rektorn in och satte sig på en stol för att övervaka lektionen. När lärarinnan drog ut stolen och den första smällaren small var rektorn redan uppe med stirrande blick och när den sista smällare small var det uppsträckning av den högre skolan. Han ville genast veta vem/vilka som låg bakom detta attentat, varpå ett par gossar räckte upp handen och erkände. Marsch till rektorns kontor för ytterligare uppsträckning. När de kom tillbaka efter lektionen var de tysta. De sa inget om besöket hos rektorn. Men jag misstänker att rektorn nog gillade pojkstrecket. I smyg förstås.

Besvara

Svar från syntax 2025-09-26 11:48

Tack för det Thomas!
Jag tror att många i den äldre generationen har sina berättelser på det här temat.
Även om det för offrat ibland fick högst kännbara konsekvenser (mattstift, you know), Så var det i tanke och föreställningsvärld ganska godmodigt. Det var ingen elakhet inblandad.
Andar tider nu...

Svara

Wolfgang 2025-09-26 16:33

Tack så mycket, Peter, för en levande fin historia så här på fredagskvällen! Mvh Wolfgang

Besvara

Svar från syntax 2025-09-26 17:09

Tack för kommentaren Wolfgang!
Nu när man har blivit 80 plus, börjar man gå i barndomen... :-)

Svara

Vibybo 2025-09-26 18:50

Tack för en underhållande berättelse! Håller med om alla de hälsoråden. Visst minns jag också lärarna i min skola, de gjorde avtryck var och en på sitt sätt. Har gått gamla realskolan, det var i min smak. Minns även vaktmästarens stora näsa som färgades som en barometer av olika väder.

Besvara

Svar från syntax 2025-09-26 19:13

Tack för den kommentaren Stefan.
Jag ser att min berättelse har triggat gamla minnen - det är bra... :-)

Svara

sodeto 2025-09-26 20:56

Tack för en trevlig historia. Den påminner mej om en gång under min gymnasietid som vi fångade en mus och satte den i lådan i katedern före en tyskalektion. Tyskalärarinnan var en yngre dam och hon skulle ju testas lite. Jag har aldrig sett nån flyga upp från en stol och ut ur ett rum lika snabbt som hon den gången.

Tommy S.

Besvara

Svar från syntax 2025-09-26 21:57

Ha, ha - om man torgför en historia av detta slag, så kommer man ju inte undan att man triggar allas gamla minnen... :-)
Men - som jag skriver till Thomas, även om det var lite burdust ibland, så var det godmodiga grejer. Vi var inte elaka. Numera skjuter ju kidsen på varandra och på sin omgivning.
Tack för din kommentar Tommy.

Svara

Stican 2025-09-27 08:33

Det var en härlig historia du berättar men Edvin Wide känner jag tyvärr inte till och överlärare var nog titeln på vår skolchef i Hammarbyhöjdens Folkskola också,
Om busstreck förekom säkert lite då och då vår lärare var nämndeman så var han ofta ledig på grund av det, och då fick vi en vikarie då passade vi säkert på att busa på något sätt men jag minns inte något speciellt, däremot utsattes jag själv för ett skämt av vår slöjdlärare eftersom vi ibland var lite störande under lektionerna så beslöt han att statuera ett exempel så fick jag 25 öre och i uppdrag att springa till en kombinerad järn och färgaffär och köpa en påse körnslag där fick jag veta av färghandelsinnehavaren att jag hade blivit lurad och då kändes det ganska kymigt att gå tillbaka och bli utsatt för klassens hejdlösa skratt det blev ett minne som jag inte glömmer
Ha det gott/Stig

Besvara

Svar från syntax 2025-09-27 08:59

Ha, ha - det var en rolig historia du berättade själv.
Och så känner du till Edvin Wide nu då... :-)
Tack för din kommentar Stig.

Svara