En liten teknikhistorisk blänkare - bara för dom riktiga entusiasterna

Ett par mystiska lådor som som dyker upp ur det fallna Sovjetunionen - lådor med kameradelar från 1930-talet som skulle ha fått Leicas konstruktörer att blekna på 1950-talet. Delar till en extremt avancerad system/mätsökarkamera som skulle ha gjort M-Leican obsolet i förväg, och alltså överflödig. 

Det handlar om Contax IV - en kamera som var färdigutvecklad vid Zeiss Ikon AG i Dresden vid krigsslutet, men som på grund av krigsutgången inte blev satt i produktion. Kameran hade opto/mekaniska funktioner som var så avancerade att ingen kom att förverkliga dem. En realitet inom kameratekniken blev det först i och med det digitala. Ryssarna blev erbjudna Contax IV som krigsskadestånd - men ville inte ha den.

Hela saken föll i glömska tills dom här mystiska lådorna dök upp i Wien i början av 2000-talet. Det var frågan om saker som sovjetiska soldater hade stulit vid Zeiss Ikon AG i Dresden 1945, och som nu när Sovjetunionen hade fallit blev intressanta - då allt kunde säljas för goda pengar till väst.

                           ______________________

Förra årets aprilskämt gick ut på att jag lurade i fotopubliken att mina egna bilder från Klippiga bergen i Kanada 1990, var tagna av Ansel Adams (här). Tillräckligt många gick på den saken, för att det skulle bli riktigt kul. I år kör jag med ett mindre konfrontativt aprilskämt - ett reverserat sådant.

Saken gäller den inledande texten här ovanför, en text som representerar en sådan osannolikhet, att det med tanke på dagens datum ser ut som ett skämt - en bluff dagen till ära så att säga. Men allt är sant, vartenda ord!

Den här mätsökarkameran har inbyggd zoom i huvudsökaren som gör att alla objektiv mellan 28mm och 180mm får en sökarfyllande bild - precis som med en SLR-kamera eller en modern digitalkamera. Den saken är inte så enkel som man i förstone förleds att tro. Det räcker inte  med ett optiskt zoom-element i huvudsökaren - utan varje objektiv måste ha en egen optisk enhet, så att rätt förstoringsgrad matas in i avståndsmätarens sekundärfönster. Zeiss valde brännviddsspecifika roterande prismor anslutna till varje objektiv. 

Vi rör oss här långt före SLR-kamerans stora och tydliga sökarbild. Att få tillgång till en sökarfyllande bild, samtidig med den geometriska avståndsmätarens snabbhet och noggrannhet, och det upp till 180mm, hade inneburit ett enormt lyft för den rörliga fotografin. Det som var i åtanke här var naturligtvis Zeiss berömda Olympia-Sonnar 2,8/180 från olympiaden i Berlin 1936.

Vidare hade Contax IV en inbyggd exponeringsmätare som var korskopplad till tid och bländare, och en mycket avancerad tvärgående metallslutare. Det är vad man kan klura ut med hjälp av de mystiska lådorna från Sovjetunionen.

För dagens publik i störta allmänhet (om nu sådant folk trots varningen i rubriken skulle ha ramlat in) - skall det sägas att den teknik som beskrivs här, under 1930-talet och årtiondena därefter, nog skulle ha uppfattats som ren science fiktion. Det var en teknik som befann sig långt före M-Leican, men 20 år tidigare.

Contax IV skulle ha varit helt revolutionerande om den hade kommit ut på marknaden strax efter kriget - och den skulle ha förändrat småbildskamerans vidare utveckling.

Om man läser Zeiss Ikon:s årsredovisning 1945-46 uppmärksamt, så framgår det att man erbjöd Contax IV att ingå i krigsskadeståndet till Sovjetunionen, men ryssarna tyckte att konstruktionen var för avancerad - man föredrog att satsa på Contax II/III, som senare blev Kiev-kameran. Den saken visar att Contax IV inte befann sig på ett tidigt utvecklingsstadium, utan att det var en kamera färdig för produktion.

                                            _______________________

På mystiska vindlande vägar dök dom här kameradelarna i början av 2000-talet upp på det blivande WestLight Museet i Wien. En god vän, medicinalrådet Milos Mladek, var anknuten till museets inledande uppbyggnad - och han kontaktade mig.

Kameraslutaren landade så småningom här i Stockholm för teknisk avkodning och rapportskrivning - ett utmanande men extremt intressant arbete för mig. Utmaningen låg i att objektet var värdefullt och högt försäkrat under sin utfärd till Stockholm. Det var strängt förbjudet att skruva i slutarenheten - jag måste identifiera hela funktionen genom luppgranskning. Hela saken var ganska svettig, fram till den dagen då slutaren var tillbaka i säkerhet på WestLight museum i Wien.

Bengt Björkbom, en bekant profil här på FS, har suttit vid mitt kaffebord och hållit den här slutaren i handen. Något att berätta vid dom kända foto-fika sammankomsterna kanske... :-)

Efter mycket diskussioner mellan Stockholm och Wien, så publicerade Milos och jag en artikel i  the Journal of the Zeiss Historica Society:

                                   ___________________

                                      Bilder:   Milos Mladek

Jan Olof Härnström 2026-04-01 12:02

Härlig läsning.
Jag antar att det finns många avancerade projekt från och innan kriget som aldrig utvecklades utan föll i glömska.
Europa och Ryssland var sargat och behövde återhämta sig. I Ryssland var det stor brist på kompetent personal. Många av de verktyg och maskiner som de tog hem kunde de aldrig nyttja.

Var det så att jänkarna stal tyska ritningar på optik och gav till Japan efter kriget?

Besvara

Svar från syntax 2026-04-01 12:27

En grannlaga fråga som det inte är så lätt att besvara. När amerikanerna jämnade Jena då ryssarna skulle ha den delen av Tyskland, så tog man med sig hela samlingen prototypobjektiv från Carl Zeiss Jena, och naturligtvis massor med skriven dokumentation. Sedan under Operation Paperclip överfördes stora mängder kunskaper från Tyskland till USA. Att man skulle ha lämnat över material till Japan har ryktats, men aldrig kunnat styrkas.
Däremot förklarade de västallierade alla tyska patent för ogiltiga direkt efter krigsslutet, och inga nya kunde anmälas. På så vis kom japanerna till dukat bord.
Tack för din kommentar Jan Olof!

Svara