Historien om Miska

Möjligen är detta en berättelse bara för kattälskare. Det sägs att människorna är uppdelade i kattälskare och hundälskare. Inte för att jag förstår sådant tal, jag är svag för många slags djur och kan till och med uppbåda känslor för en insekt - fast än jag mycket väl inser att dom knappast kommer att bli besvarade.

Miska kom till oss hösten 1976. Hustrun ville gärna ha en röd katt, för en sådan hade hon haft som barn. Så dök det upp en annons:  "Kattungar, två svartvita och en röd".  Som hittat - vi åkte genast till den uppgivna adressen. Säljaren log över hela ansiktet:  "Nej, men så bra att ni vill ha den röda. Den har blivit så svårt undanträngd och mobbad av både syskonen och av mamman. Förmodligen är det olika fäder, och jag trodde nästan att den inte skulle överleva".

Det här var högst traumatiska omständigheter som skulle komma att prägla Miskas hela liv - och det som nu följde blev till en mycket ovanlig mental utveckling för en katt.

I taxin hem fick den taniga lilla varelsen åka inslagen i hustruns vintermössa - varifrån små svaga pipljud hördes.

Väl hemkomna undrade vi vad det nu egentligen var som tittade förskrämt på oss med blå ögon som redan hade börjat ändra färg?  Jo, en morotsfärgad liten kattpojke med knallröd nos och överdimensionerade blålila fladdermusöron. Svansen var krokig och vind - ingenting antydde viken stilig katt det skulle komma att bli.

Vi tog den genast till våra hjärtan.

Någon kastrering kunde inte komma i fråga. Att förgripa sig så grovt på en självständig frihetsälskande varelse kunde vi inte tänka oss. Ändå kunde det ju bli problematiskt med den självständigheten. Många frassar överger till och med sina ursprungliga hem, för att kolla in läget någon annanstans. På landet brukar man säga att den stora hankatten är fästad vid gården, inte vid människorna.  

Nu blev det helt tvärt om med Miska.

Den helt överväldigande upplevelsen att komma ifrån barndomens mobbningssituation där den inte hade haft en chans utan nästan hade dött, för att helt plötsligt hamna i obegränsad kärlek och omvårdnad, blev till en bestående inprägling. Miska behöll sitt infantila beteende som kattunge hela livet - men bara mot oss. Ute blev den efter hand kung över ett jätterevir, och den var en brutal härskare. Med en matchvikt av runt 9 kilo utan minsta fett (över dubbelt mot en normalkatt) fullständigt krossade den allt motstånd.

Det här med hemma-Miska blev nästan lite löjligt ibland. När den väl hade kommit innanför dörren, var den övertygad om att den var kattunge igen. Ofta hoppade den upp i min famn med en rejäl duns (9 kilo, you know) lade sig tvärs över mina knän med magen upp och kroppen stickande ut på båda sidor - som en stor böjd falukorv, och krävde att bli kliad på magen. Ljudet av ett mullrande spinnande spred sig trivsamt i rummet.

Miska kom och gick som den ville - men den var regelbundet och ofta hemma. Så ofta och regelbundet att vi hade all anledning att känna oss smickrade i konkurrensen med hormonerna. Stor del av tiden hemma gick åt till att sova, men när den var vaken skulle det umgås. Favoritplatsen var i famnen på någon av oss, där den kärleksfullt buffade oss i ansiktet -  "gnugga hörntand" som vi kallade det.

Miskas framtoning ute var som ett litet lodjur - små hundar gjorde sig inte besvär. När någon större hund gjorde ett försök, vågade den inte gå på direkt - Miskas potentiella farlighet och framtoning som rovdjur var alltför uppenbar. Hunden började med att cirkla runt katten för att förvirra och störa balansen. Miska gick då fram till närmaste träd. Nu skulle man ju vänta sig att den så snabbt som möjligt skulle klättra upp i trädet och vara i säkerhet - men det passade inte alls att vika ner sig. Miska började istället att cirkla runt trädet, följande hundens rörelse. Rätt som det var kom det ett oerhört illusoriskt utfall rakt mot hunden och med pälsen uppburrad och blottade tänder, utstötande ett dovt morrande - ett märkligt stridsrop som jag aldrig har hört från en katt.

Första gången när jag såg ett sådant utfall trodde jag att det var allvar, och att Miska faktiskt tänkte anfalla den mycket större motståndaren - och hunden gick på det utan vidare, den backade förskräckt en fem-tio meter.

Med hjälp av vunnen tid och distans, vände den listige och stridserfarne katten om, gick makligt fram till trädet och klättrade upp - för att sätta sig på en gren och demonstrativ titta åt annat håll. Hunden bröt samman i förvirrat gläfsande inför den uppenbara och förödmjukande förlusten.

Attityd och bluff - två funktionella aspekter här i livet.

Det stolta rovdjuret blir utsatt för tvångsumgänge - men aldrig att en tand eller klo skulle ha kommit fram...

Så rullade Miskas kattliv på. Hemma var den vår kattunge, men ute på sitt revir var den en stridsmaskin som på något sätt verkade kunna allt redan från början. Jag fick några gånger bevittna vad det innebar för en stor hankatt att hävda sitt revir, och jag kan försäkra att det var riktigt hårda tag - fullständigt skoningslöst. Det skulle på lite längre sikt få konsekvenser för oss alla. Ändå är det min övertygelse att ett frihetsälskande djur, en varelse med hög integritet, måste få följa sin natur. Miska fick göra det - och den levde ett rimligen långt och mycket lyckligt kattliv.

När jag ser röda katter på området, då tänker jag:  "Jo´ru lille vän, vi är nog släkt".

                         Hemma hos Husse & Matte är det tillbakalutat

Det var härliga år med Miska - men alla vackra sagor har sitt slut. När Miska närmade sig nio års ålder var den fortfarande stor, stark, och snabb - men spetsen av den fysiska förmågan började svikta. Nya starka hankatter dök upp, och Miska fick svårt att hänga med. Den kunde inte riktig försvara hela sitt stora revir - och den började förlora mer och mer.

Det blev en förfärlig tid, båda hörntänderna blev snart avslagna - kroppen täcktes av slagsmålsskador och variga bölder. Miska låg hemma på fönsterbrädan och deppade svårt. Den kunde varken förstå eller acceptera förändringen - och för mig stod det klart att den aldrig någonsin skulle ge sig, aldrig vika ner sig. Miska hade levt ett långt och rikt kattliv - men nu måste det komma till ett avslut. Det var inte värdigt längre, Miska plågades svårt och ingen hjälp fanns att få.

Hos veterinären höll jag Miska. Den var alldeles lugn, den litade på mig (fan också), Den fick en snabbt verkande spruta, och jag såg hur blicken brast. Själv tappade jag konceptet totalt, och rusade ut på ett gärde utanför djurkliniken. Där satte jag mig i ett dike skymd av ett par buskar och grät. Hustrun fick komma och lugna. 

För mig blev den upplevelsen till ett bestående trauma. När jag ibland tänker på det, känner jag mig fortfarande som den stora svikaren. Jag kan inte komma till ett avslut huruvida vi gjorde rätt eller fel.

Miska var en solitär, den liknade ingen annan katt. Först har vi den djupa präglingen av de tidiga livsupplevelserna - och de konsekvenser den saken fick. Det visar ett ett högre stående djur kan besitta psykologiska funktioner påminnande om våra egna.  Sedan har vi förmågan till kalkyl, beräkning, och avvägning i allt vad den gjorde - som också det påminner om vårt eget funktionssätt. Det är klart att vi föll pladask. Någon ny katt kunde det inte bli tal om.

                                               ___________________

Slutligen några ord om den första bilden. Lejonblicken är Miskas "titta på husse-blick". Jag såg den rätt ofta, men det här är den enda gången under alla år som jag lyckades fånga den på bild. Blicken varade nämligen bara ett par sekunder - sedan tittade Miska hastigt bort och låtsades som om ingenting. Jag misstänker att den tyckte att saken var lite skämmig.

Min hustru Sippa (Vuokko) kom från Finland, alltså nära den ryska kultursfären. Miska betyder lille Mikael på ryska.

mojje 2026-01-16 07:53

Oj vilken historia fint och spännande berättat. Det var svårt att sluta läsa. Skoj att se bilderna också. Jag personligen gillar katter.

Besvara

Svar från syntax 2026-01-16 08:35

Tack för den kommentaren Morgan,
Även jag är, vilket ju framgå, rätt svag för katter.

Svara

Lena Holm 2026-01-16 08:13

En fin historia och vilken katt. På de två bilderna där han ligger i Sippas knä framgår det verkligen hur stor och kraftig han var. Normal testosteronproduktion och utomhusvistelse bidrar. Vad var det i hinkarna? Det ser lite udda ut när han valt att ligga över två hinkar, han måste ha gillat dem av någon anledning. Jag tycker alla djur är fascinerande och historier om djur och deras förhållanden till oss människor.
Hälsningar Lena

Besvara

Svar från syntax 2026-01-16 08:40

Tack Lena. Jag gissade att du skull nappa på denna story.
I hinkarna skulle det planteras körsbärstomater. Motivet, som visar hur katten kan göra det bekvämt för sig varsomhelst, var ju svårt att motstå. Helt obegriplig sovplats... :-)

Svara

sveka 2026-01-16 09:19

En alldeles underbar berättelse, varmt och humoristiskt skrivet och illustrerad med bilder med stark närvarokänsla! Som djurägare är det lätt att känna igen sig i relationen med sin egen katt eller hund. Jag har själv aldrig haft någon katt utan har blivit hundägare på gamla dagar, från början mot min vilja men numera helt övertygad tack vare min kloka hustrus inverkan. Vår hund är en Shiba, en japansk spets som faktiskt har en del kattliknande egenskaper, som stor integritet, eller egensinne om man så vill, och renlighet. Jag inbillar mig därför att jag har en viss förståelse också för katter.
Jag delar helt din erfarenhet av hur svårt det är att hinna fånga kattens/hundens spontana blick på sin husse på bild. Det verkar så lätt, eftersom den inträffar så ofta, men den är så snabbt övergående. Din tredje bild från slutet, den med "tvångsumgänget" där din hustru kramar Miska känner jag också igen, vad gäller uttrycket i ögonen. Det ser ut att uttrycka ett slags resignerad acceptans, ungefär "jag får väl stå ut med det här, det är ju ganska mysigt ändå och det går snart över".
Din berättelse om det sista besöket hos veterinären är djupt gripande och delas helt av hundägare, som i Göran Greiders fina bok om sin hund Stina. Vår hund har ytterligare några år av förväntad levnad, och jag påminner mig att glädjas av varje dag som vi har kvar tillsammans. Fransmännen säger att det är att dö en smula när man reser bort, att förlora sin livskamrat med fyra tassar måste innebära att dö betydligt mer.
Hälsningar Sven

Besvara

Svar från syntax 2026-01-16 09:40

Tack för din långa och fina kommentar Sven!
Det är klart att kattägare och hundägare har mycket gemensamt - en uppdelning härvidlag är ju bara dumheter.
Vid det sista besöket hos veterinären rusade jag rakt genom väntrummet. Alla satt som stelnade stoder och stirrade på mig - dom begrep mycket väl vad som hade hänt. Det är inte lätt att ta avsked under sådana former...

Svara

Margareta Cortés 2026-01-16 09:46

Blicken i den första bilden säger allt – den räcker nästan som en egen liten berättelse vid sidan av din fantastiska text.

Jag förstod aldrig riktigt det där med hund- eller kattmänniska förrän jag träffade min man. Han är övertygad om att han är en utpräglad hundvän, men katterna brukar avslöja honom. När vi passar dotterns katt, ja då är det förstås i hans knä den lägger sig. Katter är kloka och ser rakt igenom oss, de vet vad som finns där inne.

Din berättelse om denna vackra katt berör på djupet. Jag har haft både hund och katt, ibland samtidigt, och det är underbart – men det sista avskedet är alltid så fruktansvärt svårt. Du beskriver det precis så som det känns.

Besvara

Svar från syntax 2026-01-16 09:58

Tack för din uppskattning Margareta!
Kul det där med din man och dotterns katt. Om den spontant lägger sig i hans knä - ja, då är ju saken klar! Djur har ett mycket precist väderkorn för sådana saker.

Svara

Wolfgang 2026-01-16 10:36

Tack så mycket, Peter, för en fin och levande berättelse! Själv växte jag upp med akvarium, katt och burfåglar. Under mina barns uppväxt hade vi alla djur i tur och ordning som man kunde köpa i en zooaffär för att slippa skaffa katt och hund. Men så skaffade vi en katt åndå, men den kom tyvärr inte tillbaka efter sin kvällsrunda. Till slut blev det hund ändå, eftersom barnen hade blivit större, och skolan låg i närheten, så att vår son kunde gå hem under sin rast och släppa ut honom i trädgården. Detta gjorde han varje dag fram till den dag han kom in i gymnasiet som inte låg i närheten, och då tog hans yngre syster över rollen. Jag gillade alla våra husdjur utom de Vandrande pinnarna, men egentligen är jag hundmänniska och gillar hästar. Barnen gick på ridskola, men någon häst hade vi aldrig. Vi hade en vacker Irländsk setter som tyvärr blev bara 10 år gammal. Mvh Wolfgang

Besvara

Svar från syntax 2026-01-16 11:14

Tack för kommentaren Wolfgang - och berättelsen om dina djurerfarenheter.
Vandrande pinnar - ha, ha...
Påminner mig om berättelsen om den triviale bloggaren:
"... I dag lekte jag i två timmar med mina vandrande pinnar - de har så kloka ögon". ... :-)

Svara

sodeto 2026-01-16 11:17

Jag har mer eller mindre alltid levt med katt eller katter. Känner igen en hel del av de skriver, bland mina egna kattminnen. Vi är inne på katterna nr 6 och 7 där vi bor nu. Varje gång man mister sin katt lovar man att aldrig ta en ny när man varit fäst vid sin kompis, men löftet brukar brytas rätt snabbt… Och varje gång man tar en ny märker man hurdana personligheter de är.

Tommy S.

Besvara

Svar från syntax 2026-01-16 11:22

Det är klart att du har många kattminnen, med så många katter. Som jag beskriver så var Miska ganska speciell - så det blev faktiskt inte någon ny katt för oss.
tack för kommentaren Tommy.

Svara

Vibybo 2026-01-16 14:46

Visst kan man skriva en livsberättelse över en katt, jag skulle kunna göra det över katten Lisa, förstår dig helt där, hon lever ännu kvar i familjen som ett minne, 30 år efter slutet. Känner igen sveket när det var dags, när lidandet var för stort, tror aldrig den känslan helt går bort. Förstår du inte kastrerade, det är så fel, även om normalöverlevnaden bland okastrerade hankatter är illa låg första året. Fin berättelse!

Besvara

Svar från syntax 2026-01-16 15:45

Tack Stefan - kul att du gillade storyn.
Att Miska blev så gammal som den ändå blev, berodde mycket på att den nådde sin imponerande storlek och muskelmassa väldigt fort. Som jag nämner i texten, så verkade den även kunna allt om fysisk dominans nästan från start.

Svara

nyanders 2026-01-16 16:18

Så fin berättelse och så fina bilder på er katt.
Själv har jag nog alltid betraktat mig som en hundmänniska och jag och min fru har haft flera hundar, just nu har vi nummer fyra och fem.
Men en dag ville min fru att vi skulle ha en katt också, jag ville inte. Hur gick det då, jo vi kompromissade och skaffade en katt 😂.
Efter det har vi haft flera katter, bl.a. Torsten (som finns i mina bilder på FS), en underbar katt med stor personlighet. Jag åkte till veterinären med Torsten som hade blivit väldigt trött och orkeslös. Fick veta att en hjärtklaff läckte stort och att han måste få somna in NU. Då reagerade jag som du, när det var klart tog jag kattburen och sprang ut till bilen där jag bröt ihop.
//Anders

Besvara

Svar från syntax 2026-01-16 18:32

Kul att du gillade historien om Miska, och tack för din egen berättelse Anders!
Alla katt eller hundägare har väl varit med om den hårda omständigheten att katten eller hunden lever mycket kortare än människan. Att vara den bestämmande parten över livets slut för en avhållen varelse är alltid förfärligt!

Svara

aasaboe 2026-01-16 19:33

Tack för en mycket fin berättelse! Många egna minnen kommer under läsningen, från barndomens hund Kicki, katterna Silketass och Misse Murr över första egna hunden och den följande labben (som avled av hjärtfel) till hundarna som kom med min fru vars föräldrar hade kennel. Våra senaste -kanske sista? – husdjur var tollaren Amba och katten Nicke. Amba borta sedan några år, Nicke sedan i fjol. Sorgen vänjer man sig aldrig vid, snarast blir den värre för varje avslut. Vi räknar oss båda som både hund- och kattmänniskor, men vi börjar bli lite gamla för nya hund- och kattäventyr. Men skulle det komma en vilsen kringvandrande kisse och charma in sig vet man aldrig hur det går…

Besvara

Svar från syntax 2026-01-16 20:21

Tack för din uppskattning Christer. Jag förstod ju att den här bloggen skulle trigga många djurvänners minnen.
Det är nog som du säger: " skulle det komma en vilsen kringvandrande kisse och charma in sig vet man aldrig hur det går…"

Svara

Turbo56 2026-01-18 10:32

Tack för berättelsen och bilderna på Miska.

Att leva med en katt eller en hund är en av de där märkliga, vackra förmånerna som känns både vardagliga och helt avgörande för hur livet upplevs. Det är som om de bjuder in oss till en annan sorts rytm, en som är mer närvarande, mer kroppslig, mer okomplicerad.
Djur gör världen mindre komplicerad. De bryr sig inte om deadlines, prestationer eller sociala spel. De vill bara vara nära, äta, sova, leka och känna trygghet. Det smittar av sig.
De tvingar oss att vara i nuet. En hund som vill ut eller en katt som spinner i knät är en påminnelse om att livet faktiskt händer här och nu.
Oavsett om det är en katt eller en hund handlar det om relationen. Ett djur som lever med dig lär sig dina rutiner, dina ljud, dina humörsvängningar. De blir en del av din vardag på ett sätt som är svårt att beskriva men lätt att känna.
Det är kanske därför så många säger att livet med djur inte bara är rikare, det är mjukare, det är mer mänskligt.

Ha en fin sönsdag.
Stefan

Besvara

Svar från syntax 2026-01-18 12:17

Tack för det Stefan.
Genom din blogg har jag konstaterat att vi har en liknande smak när det gäller naturens scenerier. Där har jag ju även blivit bekant med din vovve... :-)

Svara

Måns H 2026-01-18 13:42

Berättelse och bilder som rev upp mina känslor!

Första katten skaffade vi då första barnet var p g och vi ändå skulle bli bundna till vårduppgifterna. Hon kom som en alldeles för liten kattunge, men blev 18 år efter ett omväxlande liv inne och ute på ett flertal håll. Jag grät då hon blev så sjuk att vi måste låta veterinär avsluta hennes liv.
Nu har jag en katt hemma. Min frus katt. Min fru valde ut henne som liten eftersatt kattunge, en sån man inte ska välja, men har visat sig ha stor överlevnadsförmåga och är nu en vital artonåring. Hon fick inte följa med min fru till boendet (ett löftesbrott det tog mig åratal att komma över) så husse får duga som ett surrogat.

Vi har låtit sterilisera våra katter, den första efter att ha fått en kull ungar. Etiken i detta är inte lätt!

I Visby fanns en dominerande hankatt "Majoren". Han underlät sig inte till att krypa genom grinden! Utan hoppade upp på grinden, tittade runt med officersblick, och hoppade ner på insidan. Våran katta var vid det laget steriliserad, varken sexobjekt eller konkurrent, så det var inga problem.

Tack för att du delar med dig!

Besvara

Svar från syntax 2026-01-18 15:14

Tack för din långa och intressanta kommentar Måns!
På något vis hade jag inte föreställt mig dig som just kattägare. Man får för sig så mycket när man inte träffas IRL
Det där med sterilisering är väl att äggledaren skärs av? Inte samma dramatiska hormonella förändring som kastrering av en hankatt.

Svara

Måns H 2026-01-19 00:24

Det var min fru som ville ha katt! Men jag gillar katter och deras självständighet. Gillar inte att låta sterilisera dem, det är ju ett övergrepp, men trots detta ibland befogat. Det är kirurgiskt ett större ingrepp på honkatter, men hormonpåverkan större på hankatter. Vi har haft en. Han skulle nog ännu varit med oss om han inte ätit en geting två på natten mot lördag då allt var stängt på Gotland.

Svara

Svar från syntax 2026-01-19 09:19

Jo - på hankatten är det ju bara att knipsa av ballarna - med förödande hormoniella effekter.
Svälja en geting! Då blev den stackars katten kvävd? Så hemskt!
Miska brukade trakassera ormar. Den var nästan lika bra som en Mungo - men bara nästan. När ormen försökte vinna balans för avstamp i hugget, dammade Miska blixtsnabbt till med högertassen strax under ormens huvud. Den här roliga leken fortgick ända tills en huggorm en dag lyckades få in en rispa i Miskas underkäke - som svullnade upp till groteska dimensioner. Jag tvingade ner en krossad kortisontablett i halsen på Miska, och den klarade sig faktiskt - men matglädjen var förstörd för ett tag.

Svara