Undersköna Quinnor

Det handlar om en bortglömd strip testnegativ, sådant som jag vanligtvis slängde - men som jag nu hittade i arkivet när jag sökte efter annat.

Året är 1973 och den nygifte fotografen, som helt klart begriper att han har gift sig med världens skönaste kvinna - övar fotokonsterna på sin käraste. Önskemål och allehanda anvisningar står som spön i backen.  Titta hit, titta dit! Gör si, och gör så...

Den nyblivna hustrun försöker vara till lags.

                                       Snart nog ruttnade modellen på hela saken!

                                              Tänk vad man kan hitta i arkivet.

Som en död fisk

Det här är en av våra främsta skalder genom tiderna, Gustaf Fröding. Något av en favorit för mig inom svensk litteratur. I bilden till vänster ser vi honom i den kända studentbilden från 1879.

Stackars Gustaf ser ut som en död fisk - snacka om vattnig blick! Saken beror på att dåtidens ortokromatiska film var överkänslig för blått. Det fick som följd att svenska flaggan ser ut som den finska, och att Gustaf Fröding som var blåögd alltså ser ut som en död fisk. Inte bra, vare sig i Finland eller här. Därför beslöt jag mig för att ge den genom århundradena bildmässigt baktalade Fröding, hans skarpa och iakttagande blick tillbaka.

Jag har använt kloningsverktyget i ett enkelt bildbehandlingsprogram. Det tog mig fem minuter. Det enkla programmet var ACDSee 6 for Leica. Det följde med gratis om man köpte en Leica M9 året 2009. Ett litet program som än i dag klarar av rätt avancerade grejer, och som har mycket bra släpgrafer. Att förändra ögon i en bild är en grannlaga uppgift, rätt avancerad - men verktygen behöver för den skull inte vara märkvärdiga i sig.

Ögonen, blicken, är själens spegel. Jag tror att Gustaf skulle  ha känt sig komfortabel.           

                    ________________________________

Det skulle kännas konstigt att skriva om Gustaf Fröding utan att ge åtminstone något litet smakprov på hans suveräna bundna vers.  Så här kommer några korta klipp ur en mycket lång dikt, nämligen "Oscarsbalen" från 1894.

Det var mormor som reciterade vid fotogenlampans sken på Hasselvik när jag var liten. Det var något som hon var mycket bra på - hon var nämligen från en tid när man inte kunde få underhållning bara genom att trycka på en knapp. Hennes bravurnummer gav mig tidiga insikter i att unga flickor kunde vara fjompiga och självupptagna - liksom att gamla damer kunde vara imponerande societetsdrakar:

Kulturarvet - vinna eller försvinna?

På hösten 1984 kom jag glidande längas Hornsbergs strand här i Stockholm på en av mina extremt långa cykelturer som jag gillade vid den här tiden. Här fick jag se vad charmen hos ett fint gammalt hus kan sätta igång - och jag fick se vilka insatser som faktiskt kan komma ifråga när en ekonomiskt stark entusiast får hand om saken. 

En högreståndsvilla från sekelskiftet 1900 under totalrenovering

Lillstugan är redan färdig - med påkostad plåtslagarmöda på tak och skorsten. Samma gäller stora husets tak, blänkande takplåt och nymurade vackra skorstenar. Allt anfrätt virke i husets konstruktion byts ut. Verandan byggs upp på nytt, man förbygger den helt enkelt. Av den gamla verandan sparas bara takgavelns snickarglädje.

Jag tyckte att det var ett helt enormt projekt. Det här blev nog dyrare än att bygga ett nytt hus av god standard.

Om man tittar riktigt noga i bilden ovan, så upptäcker man byggherren själv som sitter och fikar. Jag klättrade upp och pratade med honom. Det ledde till en husesyn - och jag blev djupt imponerad!

Jag kände mig riktigt upplyft när jag cyklade därifrån.

Dom nobla villorna vid Hornsbergs strand byggdes under de första åren av 1900-talet när stränderna runt Ulvsundasjön tillhörde olika godsbildningar, men som mer och mer övergick till att bli exploateringsmark för den expansiva och burgna borgerligheten.

De flesta av dom gamla ståtliga villorna revs sedan under 1950-talet. Underhållet för att hålla en sådan villa i skick blev för betungande - löneutvecklingen för arbetskraft och prisutvecklingen på insatsmaterial var inte gynnsam för den som ville bevara. Sedan hade man även börjat snegla på att markens värde i de mycket väl tilltagna tomterna hade blivit lockande högt, då en ny och tätare bebyggelse ville in.

Den här gången klarade sig en av dom få kvarvarande klenoderna - på marginalen.

                                ____________________________

                                         Filmen var Kodachrome 64 

Det avgörande ögonblicket & omöjliga negativ

Vill man fånga ögonblicket så måste man skjuta på direkten - det avgörande momentet öppnar sig bara i några sekunder. Man brukar säga att det kommer som en snigel - men försvinner som en blixt.

Några motiv som jag hittade på en kontaktkarta fick mig att tänka på den saken - såpass att jag även gick till negativarkivet för att kolla upp bakgrunden: 

Vi är på Ålandsbåten och året är 1976. Jag hade just tagit ett par bilder av tjejen på andra sidan bordet och lagt ifrån mig kameran.  Då, precis när jag lyfter mitt glas, tar den påpassliga kvinnan blixtsnabbt upp min Leica och river av tre bilder - rakt av bara, med befintliga inställningar. Hon fångar en sekvens innan jag alls hinner samla mig.

Det här tiden fanns det ingen mer avancerad automatik - kameran var inte självgående, utan man fotograferade manuellt. I det här fallet blev negativen underexponerade - rejält underexponerade. Jag hade ju tagit mina bilder i medljus av ett relativt solbelyst motiv, medan hon å sin sida fotograferade åt andra hållet i motljus - men med samma inställningar. Men bilderna blev bra i sig.

Hur jag visste det? Jo, alla gamla mörkrumsrävar vet att ett mycket tunt svartvitt negativ som man håller mot en mörk bakgrund framstår som en positiv bild, om ljusvinkel och betraktningsvinkel är den rätta. 

Nåväl - hur jag än jobbade i mörkrummet lyckades jag inte få fram användbara pappersbilder, det var omöjligt att få till ett rimligen snyggt resultat - negativen var för underexponerade helt enkelt. Saken var högst frustrerande, men turligt nog så slängde jag inte dom trilskande negativen.

Nu långt efteråt, har jag helt andra möjligheter. Det klassiska mörkrummet har sin charm, men dagens teknik erbjuder ändå lite vassare redskap.

Med hjälp av mina två installerade bildbehandlingsprogram, har jag lyckats knäcka nöten med dom till synes omöjligt underexponerade negativen. Bilderna jag knåpade ihop är långt ifrån perfekta, dom lider av kvarvarande defekter - men är ändå rimliga tycker jag. 

Det var kul att kunna rädda dom här bilderna.

Genom sin omedelbara uppfattning och snabba fysiska reaktionsförmåga, åstadkom den här tjejen den kanske bästa porträttbilden från den här tiden, jag lär ska vara svårfotograferad - men här ser jag ju riktigt tillvänd ut. Hela saken nog beroende på överraskningseffekten i det avgörande ögonblicket, som hon så elegant tog till vara.

En enkel och opretentiös bildserie, men värdefull för mig som nästan alltid befinner mig på andra sidan kameran.

Blåsippan ute i backarna står

Same procedure as last year Miss Sophie?  Same procedure as every year James!

Just så - och för mig blir det samma procedur som alla år även med blåsipporna.

Dom här är från det tidiga 1980-talet.

Blåsipporna står där dom står om våren, precis som dom gjorde förra året - och precis som dom gjorde på Anna Maria Roos tid under 189o-talet då hon skrev de kända raderna:

Blåsippan ute i backarna står niger och säger;  nu är det vår!

Alice Tegnér tonsatte sedan - och folk har gått och nynnat i vårens vackra tid...

                   __________________________________________

                          Zeissobjektiv och Kodachrome 25 fångade bilderna.