Ja sé pengar, ja sé pengar...

Bloggarna och kommentarsfälten här på FS kan vara väl så inspirerande - eller triggande kanske man skall säga.

Sålunda, efter morgonens läsning, triggades jag att slänga upp lite av innehållet i mina fickor på skannerns glas. Efter farhågor i sagda kommentarsfält vet inte alla vad detta kan vara - men det kallas för pengar, kontanter...   Minsann.

Om man inte har sådana, kan det börja att hända grejer. Vid en omfattande riktad cyberattack mot Sverige, kan folk inte köpa mat i affären för att allt digitalt ligger nere på obestämd tid - och man har inga kontanter. Efter någon vecka bildas det en blodtörstig lynchmobb utanför Rosenbad, som på fullt allvar önskar att hänga upp statsråden i närmaste lyktstolpe. Då duger det inte att säga;   "vi såg det inte komma".

MSB har talat om för regeringen (och den förra) att enda sättet att på lite sikt ha kontanterna kvar i cirkulation, är att stifta lag om att alla som idkar handel och idkar bankverksamhet måste ta emot landets lagliga betalningsmedel - men regeringen fegar, och fegar, och fegar...

Visst skulle det kosta på, inte tu tal om den saken. En oerhörd mängd näringsidkare måste ställa tillbaka och tvingas hantera kontanter igen. Ändå tror jag att vi står inför en både enkel och rak valsituation: Antingen det, eller ett katastrofscenario - som inte är så osannolikt. Vi har gjort oss farligt beroende av våra digitala strukturer.

Krigsförbandsövningen "Neptun" hösten 1972

           

Kan man i det moderna samhället ta folk direkt från det civila livet och förflytta dem ut i skogen till ett mobiliseringsförråd - för att där utrusta dem, och på nolltid ställa upp en fungerande infanteribrigad? Det var en av de intressanta frågorna för krigsförbandsövningen Neptun - där jag ingick som en liten kugge.

Den militära doktrinen var att hela landet skall försvaras, och jag tror att vi börjar komma dithän nu igen. Därför tänker jag mig att bildmaterialet från Neptun 1972 har ett värde. Det visar lite hur vi gjorde förr - och det är något i den stilen vi nog behöver göra även i dag.

                                                                            

28 år gammal ansåg jag mig lite överårig för tjänst som fallskärmsjägare och jag hade krigsplacerat mig på Svea Livgarde utanför Stockholm som plutonbefäl. Att få den militära placeringen dit man själv önskar var en favör vid avgång från Arméns fallskärmsjägarskola. Jag hade nyligen startat min fotoateljé i Stockholm, och det kändes bra att vara placerad i närheten.

Självklart skulle jag fotografera under strapatserna! Efter moget övervägande valde jag en Leica IIIf med ett Elmar 3,5/50mm. En kamera/objektivkombination som för övrigt tidigare har använts av Arméns fotografer. Med objektivet infällt blev det en liten platt sak, som jag lindade in i filtfodralet till en militär vattenflaska - för att sedan stuva det hela i stridsselens högra ficka. Till det lades en separat exponeringsmätare i en ficka. Sålunda ansåg jag mig färdig för fältmässiga förhållanden.

Som befäl kallades vi in en vecka i förväg för att trimma ihop oss så att vi klarade av att ta emot bassarna ute i skogen.

Fast tältplats på Svea Livgarde i Kungsängen

                             Överfurir Hennig redo för knådning av tilldelat arbetsmaterial...

Direkt från det civila livet, och ut i fält.   Mobiliseringsförrådet var två till utseendet oskyldiga lador, vid en helt vanlig svensk bondgård

För infanteristen är det förflyttning till fots eller per cykel som gäller för det mesta. Har man rimliga vägar, är det förvånande hur stora truppstyrkor man kan förflytta snabbt med cykel. Det stackars plutonbefälet (jag alltså) får ofta ligga som en rem på cykeln mellan täten och kön,  för att hålla ordning och samband. Det är så man utövar sin befälsroll effektivt - man jobbar mest av alla. När grabbarna insåg den saken, var det sällan jag behövde använda röststyrka fem

Man lär sig att ta vara på varje stund när man kan få sig en minitupplur

                                                        Lite galghumor sitter inte fel...

Befälsgenomgång inför brigadens uppmarsch 

Ordergivning på kompaninivå inför anfall

                        Inga Smartphone här - tjuvkoppling på gamla kopparnätet

Många tyckte att svenska soldater såg lite töntiga ut i sina hjälmdok - men nätdelens avsikt är att skydda mot avslöjande reflexer i hjälmen, och det nedfällbara doket skyddar ansiktet när man springer i risig skogsterräng. Den egna terrängen skall vara soldatens skydd och fördel

Vid solens uppgång efter en dimmig natt, satt jag efter fullgjort värv helt utmattad i full stridsutrustning med vapnet bredvid mig på ett berg i Södertörn. Jag betraktade landet som skall försvars, jag blickade åt öster - och ja,  jag förstod varför jag var där...

________________________________________________________

Hur gick det för Leica IIIf då? Den var alltså inpackad i ett filtomslag och nedstoppad i stridsselen på bröstet:

När man tittar på bilderna så här i efterhand, så ser det smått idylliskt ut - men jag kan försäkra att det många gånger var hårda tag. Den lilla Leican fick tåla både stock och sten, slag och stötar. När man exempelvis snabbt slänger sig i skydd - då dråsar man ner på magen, och det med högsta fart! Med objektivet i infällt läge och med sitt helgjutna kamerahuset i hård aluminiumlegering verkade Leica IIIf tåla vad som helst. Jag tror inte att det är många kameror som hade klarat krigsförbandsövningen Neptun i en stridssele på plutonnivå, men den lilla Leican gjorde det med den äran - och den levererade ett fullt acceptabelt bildmaterial. 

Leica IIIf är en 1950-talskamera. Till sin uppbyggnad och basfunktion ligger den nära den ursprungliga Leican från 1920-talet

Rivningar i Klara - igen!

I slutet av andra världskriget förstördes stora delar av Centraleuropas stadsbebyggelse. I Sverige skötte vi den saken själva. I massiva rivningsvågor under 1960 och 1970-talen, och ända in på 1980-talet revs stora delar av centrala Stockholm. En kultur- och kapitalförstöring av rent pyramidala mått.

Nu, i dag, uppmärksammar Bob Bovan här på FS på att man river i Klara igen!

Jag dök snabbt ner i arkivet och fångade upp lite om hur det såg ut vid tidigare rivningar här i Stockholm - och det ser just ut som om vi förde krig här i stan. Det ser ut som när jag var med mamma och pappa  i Hamburg i slutet av 1940-talet. För mig som även hade suttit i skyddsrum som nyfödd med mamma och mormor under ryska terrorbombningar i Finland under fortsättningskriget, var det rent förfärligt att vandra bland rasmassorna som visas i bilderna här:

Rivningarna 1968

Det är här man river i dag igen!

Här från rivningarna 1978:

Det blå huset i fonden är ett 1700-talpalats, troligen påbyggt med den tredje våningen under 1800-talet. Jag lirkade mig in genom det glipande skyddsstaket och vandrade genom de ödsliga paradrummen liggande i fil. Det syntes rester av gyllenlädertapeter. Jag blev väldigt beklämd, dagen var förstörd...

Rivningarna i övre Klara 1982:

Jag tycker att det är väldigt illa! varför uppför vi oss så här? Sedan länge talar man nere i Europa om oss som: "Die dumme Schweden". När man handhar sitt kulturarv på det här sättet, är det tyvärr den bild man förmedlar.

Nidbilden av människan

Det är nog vad alla som har sysslat mycket med fotografin sedan länge har märkt: Det publiceras mycket bilder – men väldigt få bra bilder, bilder som får en att titta till. I dag fick jag i alla fall se en bra bild, en bild som fick mig att titta till – men det är en bild som får nackhåren att resa sig. Det är en nidbild, en nidbild av Homo Sapiens.

Två nollställda vackra personer helt utan ansiktsuttryck – ja, det kan ju inte finnas något ansiktsuttryck, det finns inget pannben bakom vars hägn känslor kan genereras, och det finns inte heller någon bildskapande hand som skulle kunna förmedla sådant. Ögonen är om möjligt ännu värre: Vattniga och helt innehållslösa av samma orsak. Innehållslösa nollställda ögon får en kall glans som signalerar varning - och det är vad det handlar om här;  VARNING.

Jag hyser bara den stilla förhoppningen, att man alltid ser till att det går att dra ur sladden i tid.

Fotokurs Anno Dazumal

Läsåren 1975 och 1976 höll jag fotokurser för avgångsklasserna i Äppelviksskolan i Bromma. Vi höll mest till i skolans lokaler, men då det var rimligen nära till min ateljé, så kunde jag vid behov förlägga vissa undervisningsmoment även dit. Dom grabbar som jag hade att göra med - för det var bara grabbar, bestod av rätt skoltrötta ynglingar - men hos mig var det inte frågan om någon trötthet. Glädjen att lära sig var påtaglig, dom bara sög i sig. När dom var i ateljén skulle varje detalj och varje funktion studeras - nyfikenheten sprudlade!

Nu när jag plockade fram bilderna ur arkivet för skanning och så småningom kunde se dem på skärmen, så var det övertydligt: Vad kul dom hade grabbarna, med fotografin som hobby! Dom lärde sig i sitt eget intresseområde och dom jobbade med saker dom valt själva. Det är ju sådant som är meningen med en hobby.

____________________________

Det var fina grabbar, och vi hade jättekul tillsammans. Jag har svårt att förstå att dom i dag är gamla farbröder...

_________________________________________________

Jag kommer ihåg att jag plåtade med en Leica M4 bestyckad med Summilux 1,4/50mm på full glugg inne, och Tele-Elmarit 2,8/90mm ute - och den var laddad med Kodachrome 25.

Annars befann vi oss här i den japanska spegelreflexens glansdagar. Den uppgående solens land dominerade marknaden totalt med en flod av enögda spegelreflexkameror, rena ångvälten. Det blev lite diskussioner med grabbarna. En av dem undrade varför jag hade en så mossig kamera? "...Utan min smidiga Leica, hade jag nog inte klarat så snabba snapshot på dig och din Minolta SR-7", tror jag att jag svarade.