Näktergalen i Hammarby

Historien om hur Stockholms vackraste stränder, blev Stockholms fulaste.

När jag på 1980-talet var verksam som doktorand i kulturgeografi, förberedde jag ett möjligt avhandlingsarbete. Min arbetshypotes var den, att de vackraste platserna längs stadens vattenvägar genomgick en långtgående förändring genom de ekonomiska omvälvningarna under det sena 1800-talet.

I huvudsak ägdes de vackra stränderna av adeln. Det var malmgårdar och små godsbildningar med vackra herrgårdar och till och med ett och annat slott. När industrialismen började bryta in på allvar runt mitten av 1800-talet, blev adeln efterhand fattigare - och industrialisterna rikare. År 1865 avskaffades ståndsriksdagen, och adelns nästan 600-åriga maktställning i Sverige - ett fast grepp över landet med början i Alnsö stadga år 1280, var slutligen till ända. Nu startade en process där adeln tvingades sälja det mesta av sina fina markinnehav till den uppåtsträvande industrialismen, och på kort tid blev Stockholms vackraste stränder förvandlade till Stockholms fulaste. Stockholms andra industriring etablerades.

Jag lyckades inte hitta tillräckligt starkt källmaterial för att styrka den här utvecklingen på detaljnivå i avhandlingens form, men det är ingen tvivel om att det gick till på det sättet. Den nedåtgående adeln tvingades att sälja till de dynamiska industrialisterna - vilket var samma sak som att de tidigare så vackra egendomarna förstördes ur ett landskapsperspektiv.

Ett av de finaste områdena i kransen av naturskönhet runt staden var ekskogarna vid Hammarby. Där låg den förnäma herrgården Stora Sickla. Här kunde man stilla kvällar höra “näktergalen i Hammarby” som Bellman skaldar om. Området kallades i folkmun för “Lugnet”. Det var den vackraste och mest intagande idyll man kan tänka sig. Hit vallfärdade stadens mer burgna kretsar under det sena 1700-talet för mat, dryck, och glädje i naturens hägn.

Området blev efter hand förstört av den expanderande industrialismen. Idyll och näktergal försvann all världen väg. Ett sunkigt småindustriområde som fortfarande bar namnet "Lugnet" återfanns där så sent som på 1980-talet. Jag tog lite bilder på platsen en solig dag i maj 1989. Rester av ekskogen syns lite här och där.

_________________________________________________

_________________________________________________

När jag hade fotograferat färdig vid Lugnets industriområde, promenerade jag ner till Stora Sikla. Den så kända herrgården befann sig i förnedringens förfall. Slyskogen växte tätt in på knutarna - det var omöjligt att få en översiktsbild på det en gång så ståtliga huset 

Någon månad efter mitt besök, brann Stora Sikla ner till grunden. Uteliggarna hade gjort sitt

_________________________________________________

_______________________________________________

I bilderna av Stora Sikla kan man i bakgrunden skymta en hög tegelbyggnad. Det är Atlas Copco som tog över egendomen år 1898. Platsen för båda byggnaderna upptas i dag av ett köpcentrum.

Lugnets industriområde är numera ett prydligt men utslätat bostadsområde; Hammarby Sjöstad. Här och där sticker det upp lite ekar - men näktergalen i Hammarby har nog flyttat för gott

Sippor i svartvitt

När väl blåsipporna är vederbörligen avfotograferade, är det dags för vitsipporna. Här är vi i början av 1970-talet, och jag är ute med hjärtevännen i vårsolen.

                                        ***************

___________________________________________________________

Det ligger ju i sakens natur att vissa saker, exempelvis blåsippor, måste fotograferas i färg - men annars?

Tänk att få slippa färgen en stund emellanåt. Att få göra svartvita bilder i vacker valör med stort tonomfång, bilder efter den svartvita fotografins signum - att visa bildens formspråk, inte bildens färg.

Mitt bildarkiv består till 80% av svartvita negativ - och när jag stöter på bilder som jag fastnar för, så blir det ju lite funderingar runt den svartvita fotografin som sådan. En tanke kan vara att det underlättar om man "tänker svartvitt" redan från början - och det gör man när man har svartvit film i kameran. Det blir bättre svartvita bilder på det sättet. Jag gissar att det kan bero på att om man tar en färgbild och konverterar den till svartvitt för att kolla om det "blir bra" - så är det en slumpmetod.

Leica levererar digitala kameror som ger bilder enbart i svartvitt; Leica M 11 Monochrome och Leica Q2 Monochrome. Även Pentax har annonserat en sådan kamera; K3-Mark III Monochrome. Det finns tekniska poänger i det hela, men enligt presentationen av kamerorna så motiverar Leica saken med hänvisning till den svartvita fotografin som en fristående konstform. Precis som när man har svartvit film i kameran, får man här tänka svartvitt från början.

Lövsprickning

__________________________________________________________

Det är nog vad varje skogsvandrare känner till;  lövsprickningen ser alldeles fantastisk ut - en bit längre bort. När man väl kommer fram dit, ser det inte alls lika fantastiskt ut.

Det betyder att det mycket är en perspektivisk fråga. Vill man fotografera härligheten, måste man använda ett längre teleobjektiv. Här sitter ett MC Zuiko 2,8/180mm på min Olympus OM 1.

Detta är väl vad vi längtar efter nu...

__________________________________________________________

Vårliga vindar draga...

_____________________________________________

"Evig är vårens andedräkt", sjunger Lunds studentsångare. Mest är det samma sånger varje år - men även samma glädje över vårens ankomst.

Till och med fotograferingsrutinerna blir lite samma när våren bryter in - jag tänker då på det där med dom första blåsipporna. Det är ett letande och spanande, har dom inte kommit än? När dom väl är upptäckta, kan jag inte låta bli att fotografera dem! Det är lite som om själva fotograferingen förstärker verklighetsupplevelsen, blir till ett kvitto på självaste våren.

Det blir lätt lite mycket sådant att lagra i arkivet - dessutom är kompositionerna ofta så lika att man skulle kunna tro att det är samma exemplar år från år. Här har vi i alla fall en från mitten av 1970-talet som skiljer sig på ett positivt sätt från andra i arkivet. Saken antyder att blåsippan inte blir vackrast omgiven av sina egna blad.

Kodachrome 25 visar sig även från sin bästa sida, och det man ser här är riktigt gamla färgbilder - runt 50 år.

_____________________________________________

En annan Sippa i kvällssolen en vacker aprildag för ett halvt sekel sedan...

Provokatören

Mina Stockholmspromenader gick ofta längs Skeppsbron i gamla tider. Den här gången, i september 1975, har jag kommit fram till kajen under slottet. Det är uppståndelse när jag närmar mig - här håller nämligen PROVOKATÖREN hov. Han har inget speciellt budskap eller så - han har bara kommit för att sätta lite fart på högvakten, för att roa sig.

Egentligen känner jag lite beundran inför hans kapacitet att driva den saken. De till soldater utklädda långhåriga pojkarna håller alldeles på att bryta samman. Vaktchefen har dragit sin pistol och har avtryckarfingret inne i bygeln (!). Situationen är inte helt ofarlig. Jag har själv gått högvakt och vet att man har två lösa skott överst i magasinet - därefter skarpt.

Provokatören drar sig mysande tillbaka och lämnar ett förvirrat gäng pojkar bakom sig.

                  _______________________________________________

Provokationsnivån på max - stor show!

Här upptäcker provokatören slutligen att han blir fotograferad. Det är då som han med ett litet skratt sticker iväg.

Vad det hela egentligen handlade om? Vete tusan...   Provokatören gav inga upplysningar, och högvakten var inte på konversabelt humör